Arkiv för januari, 2015

det med att ge sig på snackisar

Jag tvekar OFTA snackisar, dels för att jag nästan alltid blir besviken, del i nån sorts… tja, allmän motvallsanda. Nu gav jag ändå efter och införskaffade Wild, men skrattade rakt ut när jag läste en toksågning på Goodreads:

A self-absorbed, ill-prepared woman, 26 years old, leaves her husband (a decent guy) for no good reason, mucks her life up even further with drugs and reckless sex, then engages in some vacuous navel-gazing on the Pacific Crest Trail. As a woman hiking alone she gets all kinds of special treatment and help from fellow hikers. She loses a few pounds, gets some muscles and some sun-bleached hair and calls her work done. /Cathy

Det låter lite som jag tänker när jag läser baksidestexten, men vi får väl se. Koncentrationsförmågan är lite so-so och jag bollar fem böcker parallellt, så den hamnar inte i toppgruppen rent prioritetsmässigt.


är det så här illa?

Åsa Beckman: På tunnelbanan läser jag en roman av den amerikanska nobelpristagaren Toni Morrison. Mitt emot mig sitter en kvinna i beige hatt och stirrar på omslaget. Just när hon reser sig för att gå av böjer hon sig fram och väser: ”Vad är det för skit du läser?”

Plötsligt har alla rätt att häva ur sig vad som helst (full krönika)

Jag vet att folk beter sig som idioter, jag hör mest arga röster om tiggare, men så här illa, är det det? Det gör mig ont.

bertag

Jag är en tunnelbanetittare och berlinarna är, om man ska se till mina medpendlare, ett läsande kollektiv. Det DRÄLLER av pappersböcker och e-boksläsare i tunnelbanan och på pendeltågen. Jag älskar det. Jag älskar också att försöka smygtitta på vad de andra läser och jag ser att många sneglar ner i min bok, de kanske undrar vilket språk det är (jag läser plötsligt nästan bara på svenska). Jag funderar på var gränsen går.
Vilken bok skulle få mig att vilja väsa nåt som tanten väste?
Vilken bok skulle kunna få dig att väsa?

Arga tanter med beige hatt. Arga människor. Små människor. Frustrerade människor. Rädda människor. Dumma människor. Vad håller vi på med?

Dort wo man Bücher verbrennt, verbrennt man auch am Ende Menschen. /Heinrich Heine


The Other Side of the Wall

I söndags var jag trött men smått euforisk efter en ”yeah-still-got-it”-natt då jag dansade till 6.15 utan att tillgripa kemisk stimulans (”Toto, I’ve a feeling we’re not in Kansas any more.” – ja, den känslan slog denna tant straight out of Surahammar mer än en gång när jag både tackade nej till vitt pulver och gröna rökdon i en rökig klubb i tegelbågarna under S-Bahn vid Spree). På det viset var jag betydligt mycket mer hardcore än en del av de andra, tio-tjugo år yngre, besökarna 😉

Pratade med min nyaste favoritmänniska (jaja, en av dem, men senaste tillskottet i favoritskaran då) Grönis om det där och när jag först råkade säga att jag inte dansat hela natten sen ”last century” påpekade den unge mannen hjälpsamt att ”du menar last millenium”. Ja. Tack som f*n.

Jag hade illans kul och jag vill göra’t igen! Jag var milt sagt tveksam på förhand, inte minst tack vare det där med åldern (A gjorde kanske inte saken bättre på förhand när han sa ”jo, men det finns EN som är rätt gammal, typ i din ålder… eller ja, han är åtminstone 40” – lol!!) men jag kände mig inte som morsor-på-stan en minut och det jag älskar med detta gäng (de hyr ett hak, bjuder in 300 kompisar och öser sen på – flera av dem är DJs och turas om) är att de gör det för att dansa och festa. Inte för att visa upp sig. Folk kom i jeans, t-shirt och gympadojor. Det fanns inte ett SPÅR av den cooooooolnesstävling jag ofta suckat över hemma. I had a feeling we were not at Stureplan (eller ens i Västerås) heller. På det bra viset.

150125

Jag stod i toalettkön och den vackra kvinnan framför mig sa ”du, BLUNDA, och riv av en lapp” och pekade på en upptejpad A4 med klippta flikar (a la ”ring-det här-numret-för-hundvakt”-lappar på icas anslagstavla, ni vet). Jag blundade, sträckte fram handen och rev en lapp.

”Bau dir eine Bude im Kopf”
Bygg mig vad i huvudet?

Ah. Bude? Bod? Bo? ”Ja, nåt sånt” sa tjejen. ”Du är inte härifrån va?” sa hon sen och jag medgav att nej, jag är ju en svennebanan. ”Ah. Och du känner dig inte helt helt hemma än? Du liksom letar ‘hemma’?” [Eh… ja, på många vis]. ”Ja, då är det det det handlar om. Du ska bygga DITT hemma i DITT huvud”

Ja j*klar. Hittade lappen i behån (!) när jag kom hem. Den sitter på väggen i hallen nu, fast jag kanske borde ha den limmad i pannan. Hmf.

Nåväl, jag var i säng kl 07.00 men var uppe igen tre timmar senare tack vare pigga husdjur som väl hade sovit som grisar hela natten när jag var borta. Det BLEV brunch på Gugelhof (det hade jag inte trott att jag skulle orka på förhand) i sällskap av en essä om Nietzsche och von Druskowitz och sen blev det en lååååång promenad trots att det var grått och hurvigt.

150115aNebel-Spargel – det är gråruggdimmigt när inte ens linslusen-vi-kallar-tv-torn syns.

Prenzlberg – Alexanderplatz – Gendarmenmarkt – Stadtmitte – Friedrichstrasse – Monbijou Park – Rosenthaler Platz (och ett frustrerat tjut när Vino e Libri inte hade hunnit öppna än, grmpf, jag tänkte ju ääääntligen sitta där med mina libri nu när jag hade tre stycken med mig i väskan) – Prenzlberg/hemma. Nätt liten runda. Mötte Markoolio på Unter den Linden och kände att det onekligen var lite starstruck-roligare på den tiden då jag brukade möta Till Lindemann.

—————————–

Jag hade tänkt mig en eftermiddag med en fin kopp kaffe och min nyaste grafiska självbiografi – Simon Schwartz The Other Side of the Wall – där på Vino e libri, men nu fick det bli kaffe och bok hemma istället. Detta är rent tekniskt en barn/ungdomsbok, men det brukar som bekant inte störa mig och gjorde det inte den här gången heller.

theothersideofthewall

Simon Schwartz föddes 1982 så han är lite yngre än mina DDR-polare, men det var ändå mycket intressant läsning. Simons mor kom från en familj som alltid var lite tveksam till regimen, men hans fars familj var mycket lojal och därför blev det extra traumatiskt när hans mor och far tog beslutet om att ansöka om att få flytta till väst.

Rent formellt hade man under en period RÄTT att ansöka om det, men det betydde ju inte att det var enkelt eller att det sågs med blida ögon. Simons föräldrar trakasserades i tre år innan tillståndet ändå kom. Och farföräldrarna… ja, kunde fadern nånsin hitta tillbaka till dem? En fin bok med extra bonus i form av ett tecknat åttiotals-Berlin. Gillar’t!

—————————–

Grönis föräldrar var mycket aktiva i motståndsrörelsen i sin stad (nej, inte Berlin) och ett ständigt mörkt moln i form av hot om interneringsläger (naturligtvis ”fanns” de lägren inte officiellt) hängde över familjen. För dem föll muren i rättan tid, kan vi säga. Internering för föräldrarna hade inneburit barnhem med ”korrekt” fostran för Grönis och hans syster. Det kanske inte kommer som någon stor överraskning att Grönis är politiker idag. Med en pol mag (och diverse kulturantropologi och annat intressant godis) är han en otroligt engagerad och kunnig människa som jag skulle kunna lyssna på i TIMTAL trots/tack vare att våra politiska åsikter är både lika och olika (vi RÖSTAR inte lika, kan vi säga). Ja, han är skitsnygg också och jag hör vad ni tänker. ”Om inte om fanns”. Låt oss stanna där.


Lösenordsskyddad: lördag: ni som känner mig i ”köttrymden” – maila om lösen. resten – sorry.

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:


vi måste prata om Hanna

hanna

Jag har snott Hannas profilbild, och jag vet inte ens vem som ska ha credden för den. Jag hoppas att det må vara förlåtet.

Vi måste nämligen prata om Hanna. Hanna finns inte mer, för hon ville inte vara med längre. När vi först möttes berättade hon ganska snart att hon var bipolär, men hon medicinerade och jag trodde att hon var rätt OK. Då och nu. Inte mer suicid än vi andra som trillar ner i svarta hålet med jämna mellanrum.
Jag hade fel. Hon, precis som min vän Kent, gjorde’t. Hon tog livet av sig.

Twitter, Instagram, bloggar och fejjan fylls nu med sorgsna texter, för denna Hanna blev lite av en minikändis – hon fick äga twitterkontot @sweden i en vecka och det gav bokstavligen eko i många delar av världen. Hennes humor och vassa förmåga att betrakta och beskriva det hon såg och tänkte uppskattades av så många.

Men vare sig uppskattning eller mediciner når hela vägen in hela tiden. Inte alltid. Och om stunden av beslutsamhet inträffar vid fel tidpunkt – ja, då kan det hända, det som inte får hända om du frågar oss andra. Kvar står vi och känner oss som idioter för att vi ingenting förstod. Åtminstone känner jag så. Tippar på att jag är långt från ensam. Men nu var det ju inte VÅRA känslor av otillräcklighet som skulle ältas.

hannaknorvarnaHanna och jag möttes på en littvet-kurs med genusinriktning för tio-elva år sen. Hon damp ner bredvid mig på första seminariet, med korta röda dreadsknorvar på skallen och ett feministmärke på väskan. Jag petade lite på henne och på märket och sa ”ah, du är också en SÅN” och så fnissade vi. Jag plockade med en av mina korsstygnade feminist-tavlor till henne – den satte hon upp på sin toa 🙂 Det var en fantastisk kurs och vi sågs varje vecka.

Till slut var det bara jag och Hanna och kursledaren kvar på de obligatoriska seminarierna, då lades kursen ner. Hanna och jag, vi fortsatte ses, för Hanna berättade att hon kände sig som ett ufo – hon hade tillfälligt flyttat till min stad för att ta lastbilskörkortet och låt oss säga så här: just då var internatet och skolan där hon gjorde det inte fullsketna med människor som tänkte som hon. Lite senare knuffade jag ihop henne med Suzann också, eftersom de båda bodde i Uppsala då.

anarkattfeministen
Izzy vill också vara med, hon är anarkattfeminist

På annandagen skrev jag en lång, lite ledsen och ärlig text – ni kunde läsa den här också – om hur ensamt det känns, har känts och stundtals KOMMER kännas när man försöker bygga ett liv i ett nytt land och en ny stad under premisser som är helt andra än det var tänkt från början (vi skulle ju vara två om att göra det jag nu gör ensam). Jag fick så mycket support, men det var Hanna som fick mig att gråta då också.

hanna2

Hanna var en ängel för många (och en vällustig djävul – på det bra viset – för andra) och hon hävdade ibland att vi varit räddande änglar för henne, men ingen av oss räddande änglar kunde fånga upp den här tösen. Hanna skickade ibland bilder på Berlin-skyltar som hon passerade när hon körde sin 32-metersälsklingar genom Europa och vi sa att nån gång så skulle hon bara överge den uppsatta rutten och svänga in, parka skorpan på min gata (det är humor för den som vet ur min gata ser ut) och så skulle vi hångla upp varandra så att rutorna i mitt lilla gryt ångade igen.

Det sket sig.

Vi måste prata om Hanna. Och Kent. Och alla andra. Vi måste fortsätta med det. Våga prata. Våga fråga. Våga peta.

—————————-

Nästa text här skulle ju handla om von Druskowitz (senaste Gugelhof-sällskapet) och om min låååånga söndagspromenad i Neukölln och Kreuzberg. Om senaste utvecklingen i chick-lit-såpan och annat som jag först tänkte etikettera ”fjams”. Igårkväll tänkte jag en stund att ”nu blir det fan ingen dejt på fredag eller klubb på lördag, det vore fan psykopatvarning på att dejta och dricka och festa och dansa nu” men det är ju precis tvärtom. Kommer hångelchansen nu så kommer jag inte tveka en sekund. Jag svarade Hanna nåt om att vara en livrädd liten lort här uppe men är det något sorg gör med mig numera så är det att den där lilla lorten knuffas undan för en stund och jag blir ”WTF…!” och öser på. Gud (eller valfritt hångelobjekt) må förlåta mig om tankarna går till Hanna en stund nästa gång jag slaskar mule.

Och A medgav att JO, han spelade matchmaker i lördags. Han visste PRECIS vad han gjorde. Han är förlåten, och känner mig tydligen bättre än jag någonsin kunde ana.

—————————-

Idag ska jag redovisa mina findings om en mentoring-pilot som rör vår lilla globala engineering-org (8500 personer) för en person som stundtals gjort sig känd för att skrika på folk som misshagar. Ja, skrika. Jag är inte nöjd med det jag har. Plötsligt känns det bekymret lite ”jaha, och?”.


äntligen blev jag lite Berlin som folk tror att Berlin ska vara – eller nåt

Äntligen kom jag hem 02.30 igen – det händer på tok för sällan. Middag hos käre A och hans pojkvän, de hade bjudit in en kompis till och det var sjukt trevligt. Fascinerande att fyra personligheter, tre nationaliteter, med fyra VITT skilda politiska uppfattningar kan snacka politik i en eller annan form i stort sett oavbrutet i sex timmar utan att det blir otrevligt (eller tråkigt). Liknande diskussioner i det förflutna har inte sällan spårat ur. Både A och hans kompis växte upp i DDR, men var ganska unga när muren föll. Kompisens föräldrar var aktiva i motståndsrörelsen så den familjen hade haft det svårt (dagens understatement). Det var lite som att möta en av Anna Funders informanter öga mot öga. Tråkigt nog hade ingen i sällskapet läst Stasiland (men de hade åtminstone hört talas om den), det är definitivt en bok jag skulle vilja diskutera med någon lokal förmåga, speciellt i form av en människa med en pol mag (eller om han t o m hade doktorerat, minns inte – men yrkespolitker nu). A-sambon har doktorerat i psykologi. Intressanta diskussioner var ordet, sa Bull.

Eventuellt repris nästa lördag då de ska ha nån sorts privatklubb i miniformat – de hyr ställen då och då och bjuder in de hundra närmaste vännerna, nån i kretsen är proffs-DJ med förflutet på Berghain, men frågan är om tant jävligt-medelålders-svensk orkar det. På nyår hade de förfest till 5.30 på morgonen – sen gick de på klubb. Jassåjahaja. Är tio år äldre än de flesta i det där gänget men det störde åtminstone inte igår. Sällskapade med den inbjudne kompisen till tunnelbanan, ”då ses vi på lördag då” flinade han och bugade sig, ”vielleicht… [kanske]” sa jag. ”Jag tror nog att vi ses – bis dann” kläckte skitungen.

Vi får väl se. A och jag har sällan eller aldrig samma smak när det kommer till män, så jag är inte säker på om det var med flit eller inte som han bjöd in nån som fick mig att haja till så förbannat både intellektuellt och utseendemässigt. Vill helst tro att det var ett försök att skapa intressant dynamik snarare än matchmaking, men vem är jag att INTE uppskatta en stund dialog-pingis med attraktiva människor? Det ser jag enbart som social träning för mig som ganska kantstött tröttmössa.

Expanderar cirklarna både socialt och geografiskt. A med sambo bor i en del av Wedding som jag inte utforskat förut, men det var fint däruppe – definitivt läge att återvända. Fast idag ska jag försöka klippa Neukölln, om jag nu inte fryser inne (som så ofta på söndagarna ;)) efter brunchen. Efter en period med 10 C är det plötsligt minusgrader igen. Burr!


Anna Funder revisited

parrrrrrkenJag TROR att detta är parken som Anna Funder skriver om i Stasiland, den nära hennes hus, där hon hittar kungen av svampskogen m fl. Volkspark am Weinberg.

Tog en lååååång promenad idag. Hittade bl a ett gäng ljuvliga zu-verschenken-lådor i en port vid Zionskirche, plockade åt mig en bok om europeisk arkitektur och alldeles som jag satt där på huk och rotade så kom tjejen som hade satt ut lådorna – hon blev jätteglad över att jag fyndade.
BERLIN ❤

Det fanns f ö en Åke Edwardson på tyska i en av lådorna också, men den tog jag inte 😉

(jag ska också sätta ut en sån låda snart – angsten i att packa 46 års liv på sex dagar i september förra året har fått mig att uppskatta det där med rensa, rensa, rensa, rensa…)

fynd1

fynd12