Arkiv för januari, 2015

det med att ge sig på snackisar

Jag tvekar OFTA snackisar, dels för att jag nästan alltid blir besviken, del i nån sorts… tja, allmän motvallsanda. Nu gav jag ändå efter och införskaffade Wild, men skrattade rakt ut när jag läste en toksågning på Goodreads:

A self-absorbed, ill-prepared woman, 26 years old, leaves her husband (a decent guy) for no good reason, mucks her life up even further with drugs and reckless sex, then engages in some vacuous navel-gazing on the Pacific Crest Trail. As a woman hiking alone she gets all kinds of special treatment and help from fellow hikers. She loses a few pounds, gets some muscles and some sun-bleached hair and calls her work done. /Cathy

Det låter lite som jag tänker när jag läser baksidestexten, men vi får väl se. Koncentrationsförmågan är lite so-so och jag bollar fem böcker parallellt, så den hamnar inte i toppgruppen rent prioritetsmässigt.


är det så här illa?

Åsa Beckman: På tunnelbanan läser jag en roman av den amerikanska nobelpristagaren Toni Morrison. Mitt emot mig sitter en kvinna i beige hatt och stirrar på omslaget. Just när hon reser sig för att gå av böjer hon sig fram och väser: ”Vad är det för skit du läser?”

Plötsligt har alla rätt att häva ur sig vad som helst (full krönika)

Jag vet att folk beter sig som idioter, jag hör mest arga röster om tiggare, men så här illa, är det det? Det gör mig ont.

bertag

Jag är en tunnelbanetittare och berlinarna är, om man ska se till mina medpendlare, ett läsande kollektiv. Det DRÄLLER av pappersböcker och e-boksläsare i tunnelbanan och på pendeltågen. Jag älskar det. Jag älskar också att försöka smygtitta på vad de andra läser och jag ser att många sneglar ner i min bok, de kanske undrar vilket språk det är (jag läser plötsligt nästan bara på svenska). Jag funderar på var gränsen går.
Vilken bok skulle få mig att vilja väsa nåt som tanten väste?
Vilken bok skulle kunna få dig att väsa?

Arga tanter med beige hatt. Arga människor. Små människor. Frustrerade människor. Rädda människor. Dumma människor. Vad håller vi på med?

Dort wo man Bücher verbrennt, verbrennt man auch am Ende Menschen. /Heinrich Heine


The Other Side of the Wall

I söndags var jag trött men smått euforisk efter en ”yeah-still-got-it”-natt då jag dansade till 6.15 utan att tillgripa kemisk stimulans (”Toto, I’ve a feeling we’re not in Kansas any more.” – ja, den känslan slog denna tant straight out of Surahammar mer än en gång när jag både tackade nej till vitt pulver och gröna rökdon i en rökig klubb i tegelbågarna under S-Bahn vid Spree). På det viset var jag betydligt mycket mer hardcore än en del av de andra, tio-tjugo år yngre, besökarna 😉

Pratade med min nyaste favoritmänniska (jaja, en av dem, men senaste tillskottet i favoritskaran då) Grönis om det där och när jag först råkade säga att jag inte dansat hela natten sen ”last century” påpekade den unge mannen hjälpsamt att ”du menar last millenium”. Ja. Tack som f*n.

Jag hade illans kul och jag vill göra’t igen! Jag var milt sagt tveksam på förhand, inte minst tack vare det där med åldern (A gjorde kanske inte saken bättre på förhand när han sa ”jo, men det finns EN som är rätt gammal, typ i din ålder… eller ja, han är åtminstone 40” – lol!!) men jag kände mig inte som morsor-på-stan en minut och det jag älskar med detta gäng (de hyr ett hak, bjuder in 300 kompisar och öser sen på – flera av dem är DJs och turas om) är att de gör det för att dansa och festa. Inte för att visa upp sig. Folk kom i jeans, t-shirt och gympadojor. Det fanns inte ett SPÅR av den cooooooolnesstävling jag ofta suckat över hemma. I had a feeling we were not at Stureplan (eller ens i Västerås) heller. På det bra viset.

150125

Jag stod i toalettkön och den vackra kvinnan framför mig sa ”du, BLUNDA, och riv av en lapp” och pekade på en upptejpad A4 med klippta flikar (a la ”ring-det här-numret-för-hundvakt”-lappar på icas anslagstavla, ni vet). Jag blundade, sträckte fram handen och rev en lapp.

”Bau dir eine Bude im Kopf”
Bygg mig vad i huvudet?

Ah. Bude? Bod? Bo? ”Ja, nåt sånt” sa tjejen. ”Du är inte härifrån va?” sa hon sen och jag medgav att nej, jag är ju en svennebanan. ”Ah. Och du känner dig inte helt helt hemma än? Du liksom letar ‘hemma’?” [Eh… ja, på många vis]. ”Ja, då är det det det handlar om. Du ska bygga DITT hemma i DITT huvud”

Ja j*klar. Hittade lappen i behån (!) när jag kom hem. Den sitter på väggen i hallen nu, fast jag kanske borde ha den limmad i pannan. Hmf.

Nåväl, jag var i säng kl 07.00 men var uppe igen tre timmar senare tack vare pigga husdjur som väl hade sovit som grisar hela natten när jag var borta. Det BLEV brunch på Gugelhof (det hade jag inte trott att jag skulle orka på förhand) i sällskap av en essä om Nietzsche och von Druskowitz och sen blev det en lååååång promenad trots att det var grått och hurvigt.

150115aNebel-Spargel – det är gråruggdimmigt när inte ens linslusen-vi-kallar-tv-torn syns.

Prenzlberg – Alexanderplatz – Gendarmenmarkt – Stadtmitte – Friedrichstrasse – Monbijou Park – Rosenthaler Platz (och ett frustrerat tjut när Vino e Libri inte hade hunnit öppna än, grmpf, jag tänkte ju ääääntligen sitta där med mina libri nu när jag hade tre stycken med mig i väskan) – Prenzlberg/hemma. Nätt liten runda. Mötte Markoolio på Unter den Linden och kände att det onekligen var lite starstruck-roligare på den tiden då jag brukade möta Till Lindemann.

—————————–

Jag hade tänkt mig en eftermiddag med en fin kopp kaffe och min nyaste grafiska självbiografi – Simon Schwartz The Other Side of the Wall – där på Vino e libri, men nu fick det bli kaffe och bok hemma istället. Detta är rent tekniskt en barn/ungdomsbok, men det brukar som bekant inte störa mig och gjorde det inte den här gången heller.

theothersideofthewall

Simon Schwartz föddes 1982 så han är lite yngre än mina DDR-polare, men det var ändå mycket intressant läsning. Simons mor kom från en familj som alltid var lite tveksam till regimen, men hans fars familj var mycket lojal och därför blev det extra traumatiskt när hans mor och far tog beslutet om att ansöka om att få flytta till väst.

Rent formellt hade man under en period RÄTT att ansöka om det, men det betydde ju inte att det var enkelt eller att det sågs med blida ögon. Simons föräldrar trakasserades i tre år innan tillståndet ändå kom. Och farföräldrarna… ja, kunde fadern nånsin hitta tillbaka till dem? En fin bok med extra bonus i form av ett tecknat åttiotals-Berlin. Gillar’t!

—————————–

Grönis föräldrar var mycket aktiva i motståndsrörelsen i sin stad (nej, inte Berlin) och ett ständigt mörkt moln i form av hot om interneringsläger (naturligtvis ”fanns” de lägren inte officiellt) hängde över familjen. För dem föll muren i rättan tid, kan vi säga. Internering för föräldrarna hade inneburit barnhem med ”korrekt” fostran för Grönis och hans syster. Det kanske inte kommer som någon stor överraskning att Grönis är politiker idag. Med en pol mag (och diverse kulturantropologi och annat intressant godis) är han en otroligt engagerad och kunnig människa som jag skulle kunna lyssna på i TIMTAL trots/tack vare att våra politiska åsikter är både lika och olika (vi RÖSTAR inte lika, kan vi säga). Ja, han är skitsnygg också och jag hör vad ni tänker. ”Om inte om fanns”. Låt oss stanna där.


Lösenordsskyddad: lördag: ni som känner mig i ”köttrymden” – maila om lösen. resten – sorry.

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:


vi måste prata om Hanna

hanna

Jag har snott Hannas profilbild, och jag vet inte ens vem som ska ha credden för den. Jag hoppas att det må vara förlåtet.

Vi måste nämligen prata om Hanna. Hanna finns inte mer, för hon ville inte vara med längre. När vi först möttes berättade hon ganska snart att hon var bipolär, men hon medicinerade och jag trodde att hon var rätt OK. Då och nu. Inte mer suicid än vi andra som trillar ner i svarta hålet med jämna mellanrum.
Jag hade fel. Hon, precis som min vän Kent, gjorde’t. Hon tog livet av sig.

Twitter, Instagram, bloggar och fejjan fylls nu med sorgsna texter, för denna Hanna blev lite av en minikändis – hon fick äga twitterkontot @sweden i en vecka och det gav bokstavligen eko i många delar av världen. Hennes humor och vassa förmåga att betrakta och beskriva det hon såg och tänkte uppskattades av så många.

Men vare sig uppskattning eller mediciner når hela vägen in hela tiden. Inte alltid. Och om stunden av beslutsamhet inträffar vid fel tidpunkt – ja, då kan det hända, det som inte får hända om du frågar oss andra. Kvar står vi och känner oss som idioter för att vi ingenting förstod. Åtminstone känner jag så. Tippar på att jag är långt från ensam. Men nu var det ju inte VÅRA känslor av otillräcklighet som skulle ältas.

hannaknorvarnaHanna och jag möttes på en littvet-kurs med genusinriktning för tio-elva år sen. Hon damp ner bredvid mig på första seminariet, med korta röda dreadsknorvar på skallen och ett feministmärke på väskan. Jag petade lite på henne och på märket och sa ”ah, du är också en SÅN” och så fnissade vi. Jag plockade med en av mina korsstygnade feminist-tavlor till henne – den satte hon upp på sin toa 🙂 Det var en fantastisk kurs och vi sågs varje vecka.

Till slut var det bara jag och Hanna och kursledaren kvar på de obligatoriska seminarierna, då lades kursen ner. Hanna och jag, vi fortsatte ses, för Hanna berättade att hon kände sig som ett ufo – hon hade tillfälligt flyttat till min stad för att ta lastbilskörkortet och låt oss säga så här: just då var internatet och skolan där hon gjorde det inte fullsketna med människor som tänkte som hon. Lite senare knuffade jag ihop henne med Suzann också, eftersom de båda bodde i Uppsala då.

anarkattfeministen
Izzy vill också vara med, hon är anarkattfeminist

På annandagen skrev jag en lång, lite ledsen och ärlig text – ni kunde läsa den här också – om hur ensamt det känns, har känts och stundtals KOMMER kännas när man försöker bygga ett liv i ett nytt land och en ny stad under premisser som är helt andra än det var tänkt från början (vi skulle ju vara två om att göra det jag nu gör ensam). Jag fick så mycket support, men det var Hanna som fick mig att gråta då också.

hanna2

Hanna var en ängel för många (och en vällustig djävul – på det bra viset – för andra) och hon hävdade ibland att vi varit räddande änglar för henne, men ingen av oss räddande änglar kunde fånga upp den här tösen. Hanna skickade ibland bilder på Berlin-skyltar som hon passerade när hon körde sin 32-metersälsklingar genom Europa och vi sa att nån gång så skulle hon bara överge den uppsatta rutten och svänga in, parka skorpan på min gata (det är humor för den som vet ur min gata ser ut) och så skulle vi hångla upp varandra så att rutorna i mitt lilla gryt ångade igen.

Det sket sig.

Vi måste prata om Hanna. Och Kent. Och alla andra. Vi måste fortsätta med det. Våga prata. Våga fråga. Våga peta.

—————————-

Nästa text här skulle ju handla om von Druskowitz (senaste Gugelhof-sällskapet) och om min låååånga söndagspromenad i Neukölln och Kreuzberg. Om senaste utvecklingen i chick-lit-såpan och annat som jag först tänkte etikettera ”fjams”. Igårkväll tänkte jag en stund att ”nu blir det fan ingen dejt på fredag eller klubb på lördag, det vore fan psykopatvarning på att dejta och dricka och festa och dansa nu” men det är ju precis tvärtom. Kommer hångelchansen nu så kommer jag inte tveka en sekund. Jag svarade Hanna nåt om att vara en livrädd liten lort här uppe men är det något sorg gör med mig numera så är det att den där lilla lorten knuffas undan för en stund och jag blir ”WTF…!” och öser på. Gud (eller valfritt hångelobjekt) må förlåta mig om tankarna går till Hanna en stund nästa gång jag slaskar mule.

Och A medgav att JO, han spelade matchmaker i lördags. Han visste PRECIS vad han gjorde. Han är förlåten, och känner mig tydligen bättre än jag någonsin kunde ana.

—————————-

Idag ska jag redovisa mina findings om en mentoring-pilot som rör vår lilla globala engineering-org (8500 personer) för en person som stundtals gjort sig känd för att skrika på folk som misshagar. Ja, skrika. Jag är inte nöjd med det jag har. Plötsligt känns det bekymret lite ”jaha, och?”.


äntligen blev jag lite Berlin som folk tror att Berlin ska vara – eller nåt

Äntligen kom jag hem 02.30 igen – det händer på tok för sällan. Middag hos käre A och hans pojkvän, de hade bjudit in en kompis till och det var sjukt trevligt. Fascinerande att fyra personligheter, tre nationaliteter, med fyra VITT skilda politiska uppfattningar kan snacka politik i en eller annan form i stort sett oavbrutet i sex timmar utan att det blir otrevligt (eller tråkigt). Liknande diskussioner i det förflutna har inte sällan spårat ur. Både A och hans kompis växte upp i DDR, men var ganska unga när muren föll. Kompisens föräldrar var aktiva i motståndsrörelsen så den familjen hade haft det svårt (dagens understatement). Det var lite som att möta en av Anna Funders informanter öga mot öga. Tråkigt nog hade ingen i sällskapet läst Stasiland (men de hade åtminstone hört talas om den), det är definitivt en bok jag skulle vilja diskutera med någon lokal förmåga, speciellt i form av en människa med en pol mag (eller om han t o m hade doktorerat, minns inte – men yrkespolitker nu). A-sambon har doktorerat i psykologi. Intressanta diskussioner var ordet, sa Bull.

Eventuellt repris nästa lördag då de ska ha nån sorts privatklubb i miniformat – de hyr ställen då och då och bjuder in de hundra närmaste vännerna, nån i kretsen är proffs-DJ med förflutet på Berghain, men frågan är om tant jävligt-medelålders-svensk orkar det. På nyår hade de förfest till 5.30 på morgonen – sen gick de på klubb. Jassåjahaja. Är tio år äldre än de flesta i det där gänget men det störde åtminstone inte igår. Sällskapade med den inbjudne kompisen till tunnelbanan, ”då ses vi på lördag då” flinade han och bugade sig, ”vielleicht… [kanske]” sa jag. ”Jag tror nog att vi ses – bis dann” kläckte skitungen.

Vi får väl se. A och jag har sällan eller aldrig samma smak när det kommer till män, så jag är inte säker på om det var med flit eller inte som han bjöd in nån som fick mig att haja till så förbannat både intellektuellt och utseendemässigt. Vill helst tro att det var ett försök att skapa intressant dynamik snarare än matchmaking, men vem är jag att INTE uppskatta en stund dialog-pingis med attraktiva människor? Det ser jag enbart som social träning för mig som ganska kantstött tröttmössa.

Expanderar cirklarna både socialt och geografiskt. A med sambo bor i en del av Wedding som jag inte utforskat förut, men det var fint däruppe – definitivt läge att återvända. Fast idag ska jag försöka klippa Neukölln, om jag nu inte fryser inne (som så ofta på söndagarna ;)) efter brunchen. Efter en period med 10 C är det plötsligt minusgrader igen. Burr!


Anna Funder revisited

parrrrrrkenJag TROR att detta är parken som Anna Funder skriver om i Stasiland, den nära hennes hus, där hon hittar kungen av svampskogen m fl. Volkspark am Weinberg.

Tog en lååååång promenad idag. Hittade bl a ett gäng ljuvliga zu-verschenken-lådor i en port vid Zionskirche, plockade åt mig en bok om europeisk arkitektur och alldeles som jag satt där på huk och rotade så kom tjejen som hade satt ut lådorna – hon blev jätteglad över att jag fyndade.
BERLIN ❤

Det fanns f ö en Åke Edwardson på tyska i en av lådorna också, men den tog jag inte 😉

(jag ska också sätta ut en sån låda snart – angsten i att packa 46 års liv på sex dagar i september förra året har fått mig att uppskatta det där med rensa, rensa, rensa, rensa…)

fynd1

fynd12


kan inte sluta tänka på kombon Garbo och Dietrich

pendlbjan15Veckans pendlarbok är Lena Einhorns mästerverk om Greta Garbo och Mimi Pollack och deras år tillsammans som elever på Dramaten. Oh the joy. Jag älskar den och slits mellan suget att bara VRÄKA i mig allt samtidigt, samtidigt som den försiktigare lilla ordningsminstern i mig viskar ”men det är väl bättre att ransonera, allt som gör den där svettiga tunnelbaneturen på 2 x 20 minuter per dag bättre är väl lämpat att vara en karamell att suga på lääääänge?”.

Som boende i Berlin och dyrkare av Dietrich är det naturligtvis omöjligt att inte tänka på dessa sköna damer tillsammans. Det går massor massor av rykten och internet dräller av snygga fotomontage. MJAU!

————–

Jag kan ärligt säga att just före jul krisade jag rejält i min relation till det nya livet i Berlin (eller snarare till allt som måste fixas och tyngden i att fatta och fixa precis allt ensam). Jag var ungefär så här —> xx <— nära att ge upp och flytta till Sverige igen, men nu känns det bättre. Igår hade jag en "break through day" och lyckades fixa massor av saker som jag haft ont i magen över (bankgrejor, försäkringar, yada yada). Med tanke på att jag fick ett åttasidigt häfte om hur man VÄDRAR tillsammans med lägenhetskontraktet så kanske ni kan gissa hur bank- och försäkringskontrakt ser ut? På kanslityska? I ett VI-ÄLSKAR-REGLER-OCH-GÄRNA-STRIKTA-OCH-KONSTIGA-DITO-land?

Nästa heta potatis är deklarationen. Här skickar man även som privatperson in sina papper med en låda kvitton. Papperskvitton. Skojar inte. Men det får bli då det. *frossa*

Igår var det som vår här. Oblåsigt för Berlin, 10 grader varmt (ända tills jag kom hem vid 19.15 faktiskt) och soooool. Stämplade ut redan 16.15 och promenerade sen i tre timmar. Inget lulla, det var bra tempo – men då och då smet jag in nånstans. Kan dock stolt säga att vare sig Dussmann eller Dr Martens (butiken här är verkligen välsorterad!) fick mig att glänta på plånkan.
150116eStannade till en stund vid minnesmärket över de mördade judarna. Skymningen var blå (klockan var 16.30, dagarna är rejält mycket längre än i Sverige här än men snart ändras det) och det är en plats som manar till eftertanke om vad som hände då och vad som händer nu och vad som händer sen.

150116dJag har aldrig plågat er med bilder av den här linslusen förut. There you go!

150116cFrankrikes ambassad på Pariser Platz.

150116aRälsfordon. Otippat.

150116bRälsfordon II. Otippat II.

😉

————–

DrS är i annan stad långt bort men jag nästan garvade här i veckan, för det kom ett lååååångt mail som i stort sett var ett svar på allt jag gnölat om här. Han påstår att han tänker fortsätta göra mig förvånad (på det bra sättet) igen. Och igen. Och igen. Nåja, vi får väl se. Det kom också en passus om att hans skrivna kommunikatonsförmåga inte riktigt är lika vass som min. Båda kajkar vi runt i andraspråksdammen och min engelska är förvisso jäkligt bra, men det ÄR inte mitt förstaspråk. Hans engelska är bra för att vara tysk (förlåt, det där låter muppigt men svenskar i genomsnitt är långt bättre än tyskar i genomsnitt – vi MÅSTE ju) men inte riktigt som min. Skriven kommunikation är en kraftigt minerad väg oavsett språkkunskap, till och med för de som känner varandra väl sen förr.

Vi får se. Igen. Vi ska försöka se om vi kan ses till veckan, men nu är det jag som har en massa aktiviteter på kvällarna (jobbmåsten – drygt).

…och ikväll bär det hem till pojkarna A och G på middag. A hade bjudit in nån mer också, men kön eller läggning redovisades ej (jag vet att han vill hitta en tjej till mig, men han känner inga lediga flator, han känner knappt några flator alls :)) och jag hoppas sannerligen att det inte är nån oannonserad blind date. Jag tror inte det, Alex är inte den typen.

Bis gleich. Jag strävar på.


ääääääh jag måste ta lite anti-chick-lit också

OK, i en parallell värld så drog protagonisten av ett kommunikationsrelaterat plåster för en tid sen. Hon var nöjd med det. Nån som presumtivt skulle kunna vara fantastisk (rolig, smart och faktiskt väldigt vänlig – ett ganska snyggt ansikte [enligt protagonistens något nördiga smak] – på det var snarast besvärande ty protagonisten tänkte ”vad ska en sån med mig till? är han kattvåldtäktsman? seriemördare?” …ja, vi vet kanske lite hur den luttrade protagonisten tänker vid detta laget) betedde sig märkligt och plattformen där de möttes var ingen där protagonisten med lite eftertanke ville befinna sig vart fall, så hon skrev ”jag TROR att du vet var du kan nå mig om så är, jag kommer radera mitt konto här nu”.

Protagonisten visste mycket väl att all tidigare korrespondens raderades vid deaktivering av konto, appen var dessutom tämligen kopieringsskyddad så vare sig bilder eller meddelanden var enkla att kopiera för nåt så när ickenördigt folk.

I fredags morse blev protagonisten paff, ty i inlåddan på vanliga mailkontot låg ett mail från snubben ifråga. ”Aaaaaaargh, jag veeeeeet att du sa att du funderade på att radera ditt konto och jag BORDE ha sparat din mailadress med en gång men jag gjorde inte det för jag trodde inte du skulle försvinna så snabbt och JISSES som jag har letat men nu hittade jag dig och jag är glad för det – heeeeej! Nu MÅSTE vi ta den där kaffekoppen som du har lovat!” typ. Fast på utrikiska då.

Protagonisten flinade lite. Nä, hon mer än bara flinade, hon blev glad. Luttrad och cynisk, men ändå finns nån sorts hopp djuuuupt inuti henne om att folk som presumtivt verkar bra ska kunna vara det också. Ibland. Utan att blixten slår ner.

Det spelas så jävla många spel numera. Det är the rules och the game och gud vet allt. ORKA! Protagonisten insåg att om den där människan (vad ska vi kalla honom? DrS?) är en av de som gillar gaaaames (hon började misstänka det efter ett tag, det var därför hon tog risken att alls tappa bort DrS genom att radera den där appen för protagonisten har inget intresse av att ens fika med folk som gillar gaaaaames) så borde hon kanske vänta några dagar med att svara. Nu är protagonisten både milt autistisk och jäkligt wysiwyg (det är det enda hon tycker håller i längden, ty lögner brukar ta kraft att underhålla) så hon väntade tills det fanns lite tid över (lunchen samma dag) och skrev sen ett ”hej, kul att höra av dig – det trodde jag ärligt talat inte, jag misstänkte att du bara var en player men jag är glad om det visar sig vara fel ty det är sällan man kan hitta nån att diskutera det vi har diskuterat med, visst kan vi ta den där kaffekoppen nån dag, sure!” som svar. Typ.

Big mistake, antar protagonisten, för sedan dess inte ett LJUD. Protagonisten vet att DrS är busy och att han var bortrest hela helgen, men hon får inte ihop ständigt tjat om att ”ååååh, jag vill verkligen snacka f2f med dig, vi MÅSTE ses snart” med att vara så busy – hell, protagonisten kommer själv ofta hem seeeeent från jobbet men om hon ville träffa nån SÅ gärna så skulle hon GÖRA SIG icke-busy en liten stund, om inte annat så för att använda luren och skriva ett mail. Men det är ju hon det.

Ja jäklar. Jag Protagonisten kan inte påstå att jag hon har saknat den här sidan av singellivet. ALLS.

Gå i kloster, Ofelia!

——————————–

Alla knubbiga chicklitthjältinnor ska ju ha en snygg bögkompis. Denna hjältinnas dito kom på surprise visit förra söndagen och det var illans kul trots att hjältinnan normalt avskyr surprise visits, hon vill kunna planera sin tillvaro. Nåväl, det har talats läääänge om att eder hjältinna ska sammanföras med snyggkompisens pojkvän/sambo – men på nåt vis så kommer saker så ofta emellan att denna berömda pv snart får heta Mållgan *host* – men nu får vi se, på lördag ska det bli middag hemma hos pojkarna. Ja, om nåt inte kommer emellan igen. Stay tuned 😉


saker man kan göra när man vaknar 4.30 och vägrar somna om

…man kan till exempel gå upp och tänka ”NUUUUU ska jag kolla den där serien om Astrid Lindgren på svtplay!” bara för att inse att nej, den går inte heller att se från min tyska IP-adress.

”Mäh, skaffa VPN, kötthövve” tänker du då, men i njäääää, då riskerar jag att mista min största icke-bokliga underhållningskälla ty Netflix har visat en besvärande sida – vääääldigt många VPN-användare har ”råkat” få sina konton blockerade. Alla samband vägrar att medges, of course, men… nä. Riskerar inte det.

stasilandSå. Då skriver jag lite om Stasiland då. Anna Funder.

”In 1989, the Berlin Wall fell; shortly afterwards the two Germanies reunited, and East Germany ceased to exist. In a country where the headquarters of the secret police can become a museum literally overnight, and one in 50 East Germans were informing on their countrymen and women, there are a thousand stories just waiting to get out.

Anna Funder tells extraordinary tales from the underbelly of the former East Germany – she meets Miriam, who as a 16-year-old might have started World War III, visits the man who painted the line which became the Berlin Wall and gets drunk with the legendary ”Mik Jegger” of the East, once declared by the authorities to his face to ”no longer to exist”. Written with wit and literary flair, Stasiland provides a rivetting insight into life behind the wall.”

Den här boken tog TID att läsa, och det berodde inte på minsta vis på att den var tråkig, långsam eller ointressant. Det var snarare jag som var allt det där. Åtminstone långsam. Trött. Splittrad.

Det är inte en krävande bok att läsa såtillvida att man måste koncentrera sig för att hålla tempot uppe, men den är krävande för att den bitvis är tung. För tung för denna höst. Den är ursnyggt skriven, den är saklig och osentimental men ändå djupt (be-)rörande.

När jag tittar ut genom fönstret ser jag min numera gullifierade (det ÄR en av Prenzlbergs sötaste och populäraste gator) gatstump som tidigare (van-)pryddes av muren. Den svängde utanför mitt fönster, korrektion: DE svängde. Murarna, med sin dödsremsa emellan. Många av historierna i boken, främst de som rör flykttunnlar, utspelades bokstavligen utanför mitt fönster. Så är det att bo på krypavstånd från Bernauer Strasses Mauer Gedenkstätte.

Anna Funder måste ha ett fantastiskt sätt att närma sig människor, för i den här boken möter hon så många som har så mycket att berätta. De berättar. Sannerligen. Familjen som separerades från sitt nyfödda barn. Stasi-män, höga som låga. Hon möter kartnörden som fick dra de första strecken på gatan – ”HÄR ska den gå!”. Kvinnan som fortfarande vill exhumera sin döde man för att försöka förstå hur han dog i fängelset. Anna besöker Hohenschönhausen långt innan det blev ett museum (nej jag har inte varit där än, måste ladda mod) tillsammans med folk som torterades där.

Hon möter också en man som drömmer sig tillbaka, som INTE uppskattar det nya Berlin där man måste ha en massa pengar för att ha det drägligt. En del av det han drömmer sig tillbaka till kan jag också uppskatta (främst efter att ha pratat med östtyska vänner som kan ge en kompletterande bild till det vi oftast hör) men det många av de som fortfarande har en mur i sin skalle glömmer är att DDR var bankrutt när muren föll. Fullständigt bankrutt. Han hade inte fått behålla sin dröm ens om muren hade stått kvar.

Det sägs vara ganska många som längtar tillbaka. Som inte tycker att övervakningen var så farlig. ”Vi får resa var vi vill nu? Mallorca säger du? Men jag har inga pengar att resa för ändå.”

Mindboggling alltihop. Jag kommer aldrig att förstå.

Den här boken kommer jag nog inte ens LÅNA ut för den här boken vill jag vara säker på att ha kvar. Jag kommer att läsa den igen. Kanske inte allt, men vissa kapitel. Ja. Så är det.


Inget elfte bud för mig

150110
Det är inte du boken. Det är jag. Imorgon hittar du nån annan som kan älska dig, i bokträdet. Puss.


saker som fick mig att glömma att sätta in kaffekoppen i kaffemaskinen

banksy

Av alla bilder som spritts efter terrordådet i Paris så är nog detta min favorit. Den påstås vara Banksys. Jag skriver ”påstås” för i Banksys fall känns det som om man aldrig kan vara säker, jag har sett många kanongrejor med hans namn på – felaktigt – men de får helt enkelt större spridning med förment Banksystämpel.

(edit: det tog bara nån dag till så visste alla att NEEEEEEJ, det var inte Banksy)

Charlie Hebdo publicerade ibland bilder av en karaktär som vi normalt (vi som i de där omtalade 87%) tycker är hets mot folkgrupp i Sverige. Muhammedkarikatyrerna till exempel. Jag såg inte många i min fb-feed som gillade dem. Charlie är en vänstertidning vars satir går åt alla håll.

Jag kan inte sluta fundera på hur många av oss som hade postat sorgsna poster om döden av det fria ordet om det hade varit en mer högerorienterad satirtidning som drabbats. Ens om de inte publicerat ”nåt värre” än sagda Muhammedkarikatyrer samt sarkasm om IS-ledaren. Om de publicerat exakt samma sorts satir mot islam, hade alla gått man ur huse för att värna det fria ordet då? Det funderar jag mycket på. Jag vet att en del av oss – ja, de hade absolut gjort det, men långt från alla.

Vad tror du?


jaja, jag kanske kan liiiite mer än bara Kleine Katze Chi

katzechi
Mitt självförtroende när de gäller att läsa på tyska är fortfarande tämligen ickeexisterande, så jag tänkte lyda min svensktyska kollega P (tyska föräldrar, född i Tyskland, uppvuxen i Sverige) och testa ett seriealbum – såna gillar jag ju! Jag vet inte om boken var inplastad eller om jag bara inte bläddrade i den, men jag plockade iallafall med mig Konami Kanatas Kleine Katze Chi och tänkte väl något i stil med ”mhmmm, japanskt, coooooool – lite manga och katt kanske, vad kan gå fel?”

Tja, fel och fel. Mitt självförtroende är som sagt rätt lågt och jag skojade om att det var perfekt att prata med 2,5-årige Henrik när han var här (vårt ordförråd var väl ungefär lika utbyggt om vi undantar mina Rammsteinska obsceniteter, mitt uttal är dessutom bättre än hans men jag är fortfarande inte säker på att det mest av allt beror på att jag inte har en ständig napp i truten ;)) men det här var lite VÄL mycket barnbok.

Lilla Chis familj flyttar till ny lägenhet, Chi är arg för hon känner inte igen sig, men så inser hon sakta att det kanske inte är så dumt ändå. Ja, det var det hele. Söt bok, ljuvliga illustrationer, men njä – jag kanske kan satsa LITE högre nästa gång (men OK, nu vet jag vad ”klippa klorna” heter på tyska;)). Nu fick den gå vidare till Henrik och hans syskon som tack för att de hjälpte sin mamma (min chef) att ta hand om Izzy och Spockissen är jag var i Sverige över jul.

Tyskatraggel i övrigt? Tja, i morse kom koncernens CSR-ansvariga förbi och önskade gott nytt år och då tog jag hela storyn om min Sverige-turné under julen SAMT nyårsdiskussionen (inklusive gnäll om dyngraka muppar som drog av raketer mitt inne bland husen utan nån som helst koll) på tyska med henne och det gick finfint. Lite i taget, that’s the shit. ”Plötsligt så händer det”. Att våga prata tyska med nån som jag knappt hade vågat prata med ALLS för ett halvår sen är ett stort steg för mig.


vanedjuret

”Ja men det är väl klart att du ska sitta DÄR” liksom flin-fnös min favorit-tant på stamstället när jag tog vanliga bordet. Egentligen är det inte mitt förstahandsval, men absoluta favvobordet var upptaget. Vi tog oss igenom en hel liten trevlig konversation om nytt år samt väder och vind sen. Ibland låter min tyska riktigt bra. Idag gjorde den det. ”Bra jobbat, Andersson”

150104a

150104b

Jag busade till det LITE för att vara jag (de första fyra-fem besöken åt jag väl samma sak varje gång, hum…) och testade oeufs cocotte med getost och timjan. Gudomligt gott. Frukten efteråt – man vet aldrig vad man får från gång till gång – är alltid lika fin. Bill Clinton was there, för övrigt. Lustigt, för det är ett bra ställe, men absolut inget lyxigt. Trevligt och jordat, helt enkelt. I like.

150104c

Jag läser fortfarande Lotta Lundberg – fantastisk bok, men mycket tung – och framförallt: jag fyllde tre sidor i min fina att-göra-bok (julklapp från P som vet att jag gillar Frida). Inga idéer är för små. Eller för stora. Här ryms allt från ”Åk till Madeira” till ”Gå mellan Hermannplatz och Kottbusser Tor” via ”Måla en tavla (obs, inte med katter på)”. Jag började fylla den med saker den 31/12 och en punkt är redan avklarad (promenera hela Karl Marx Allee). Ja, det finns en liten kolumn där jag kan bocka av det som är gjort and YOU BET ATT JAG GÖR’T. BOCKA AV FTW. JFDI.

Tog en kaffekväll med min allra äldsta vän Karin (ja, hon är inte äldst per se, men vi föddes med sex dagars mellanrum och bodde grannar från 1969 till 1980 så hon är den som varit min vän i flest år) när jag var i min barndomsstad i julas. Vi pratade om ordet ”normal”. Och om diagnoser. Finns det ens någon som är ”normal”, vad det nu är?, undrade jag. Vi är skeptiska. Så mumlade jag att jag inte tänker så mycket i termer av diagnoser men att jag också inser att jag har många aspiedrag och då skrattade hon rått.

”Du, Aspie? Skojar du? Klart du är.”

Ja, kanske. Alla har vi våra särdrag. Jag måste säga att som ingenjör, s k senior advisor och expert på projektuppföljning, planering och statusgenomgångar, har jag sannerligen nytta av mina. Jag är mycket tacksam över det. Det är väl klart att det finns nackdelar också, många, men det finns ju inte ett enda personlighetsdrag att tillgå som inte BÅDE har en fram- och baksida, om man tänker efter. Vad som är vad är in the eye of the beholder!

———————-

På chicklit-fronten? Inte mycket att redovisa mer än att jag fortfarande undrar hur folk tänker när de ska försöka tjusa en (se ovan ;)) erkänt torr ingenjör som beskriver sig som jordad och rätt icke-andlig genom att skriva en låååång och galen harang på franska och engelska om min underbara AURA (som tydligen syns på profilbilden). S u c k.

Jag har dragit av ett kommunikationsrelaterat plåster ganska bryskt (jag kan inte ens med ORD beskriva hur skön min nya taktik är, inte gå och grubbla utan bara klippa sånt som känns konstigt) och det finns fortfarande utrymme för mig att bli positivt överraskad men jag tror inte det. Livet är för kort för att bara undra över en del saker. Klara besked is da shit.


första januari – Karl Marx Allee

Det finns ett gammalt skrock som påstår att som man spenderar första januari – ja, så sätts tonen för resten av året varför man bör se till att vara ren och fin och duktig i ett välstädat hem yada yada. Ska man gå efter det blir detta ett lysande år ty jag vaknade tidigt (vilket kanske i sig inte var så bra eftersom det var full fart på bomber, raketer och ambulanser/brandbilar till och från brandstationen tre hus bort fram till kl 4 på morgonen) och hann därmed plocka undan och göra fint hemma innan jag drog ut på långpromenad – i SOLSKEN.

Hade på förhand lagt ut en rutt från mina hoods ner till Alexanderplatz och sen vidare på Karl Marx Alle fram till Frankfurter Tor och sen långa ”ringvägen” tillbaka hem igen. Ska ta och mäta hur långt det blev sen, men jag höll ett attans tempo förutom alla täta fotostopp. Riktigt skönt att vädra ur hjärnan 😉

(1,5 mil blev det ser jag nu – inget förkrossande tempo med tanke på 2 h 45 minuter men om man räknar bort alla fotostopp och detours så höll jag nog rätt bra tempo när jag väl gick ;))

150101

150101a

150101b

150101c

150101d

150101e

150101f

150101g

150101h

Det var som sagt en finfin promenad, men jag var kanske inte JÄTTEIMPAD av Karl Marx Allee, det var som en blekare version av de pampigare kvarteren i Moskva (”designed to make you feel REALLY small”), kan dock ana att promenaden är roligare en annan dag när inte allt är igenbommat p g a helgdag. Hittade många ställen där jag hade velat gå in, så det får bli återbesök längre fram i vår.

————————–

För drygt två år sedan så läste jag Ricarda Junges ”Stalinhusen”, en snyggt exekverad spökhistoria som utspelas i trakterna (denna breda boulevard brukade heta Stalin Allee, men den karln är som bekant inte längre värst politiskt korrekt) – läs mer om den här.