Arkiv för december, 2014

it’s called a printing-press and it will change the world

Jag har fortfarande ingen TV, men jag har skaffat Netflix och jag glor på datorn. Allt är väl inte ryyyyykande aktuellt på tyska Netflix, men för mig som inte har orkat följa värst många serier de senaste åren så är det ändå bitvis en guldgruva.

henry8

Mitt gamla intresse för familjen Tudor till trots (eller kanske snarare tack vare – serien är väl inte känd för att vara heeeelt historiskt korrekt, och Jonathan Rhys Meyers må ha NÅT, men inte tusan är han Henry VIII) så har jag inte sett The Tudors förut. Jag försökte se första avsnittet för många år sen men när jag insåg just hur fel det blev (för mig) så lade jag snart av igen. Nu är mitt Tudor-intresse lagt lite i träda och hungern efter en serie med snygga kvinnor och män inblandade i lagom mycket snusk (och banne mig, inte bara hetero!) och intriger fanns plötsligt där. Jag är numera nog ointresserad av familjen Tudor för att orka ta felaktigheterna med en nypa salt.

Det finns långa trådar att läsa om allt som är felaktigt rent historiskt i den här TV-serien, men jag sätter högaktningsfullt på mig skygglapparna och njuter kostymdrama om en grym grym tid där vänskap t ex kunde innebära att man slapp bli ”hung, drawn and quartered” och baaaaara blev halshuggen för en (relativt sett) skitsak bara för att den som indirekt dömer en till döden råkar älska en. Om en tid där katoliker och protestanter dödade varandra i stark övertygelse om att ”vi har rätt”, ”nej, VI har rätt!” och folk dog frivilligt för en tro om att det garanterade en plats i paradiset. Där kvinnor och sexualitet var fullt legitima handelsvaror i alla samhällsskikt.
Såååå 1500-tal, eller… vänta nu? (uff)

Intressant är skildringen av Cromwell och hur han blir en sorts propaganda- och kommunikationsminister. Han initierar att smaskiga pjäser ska skrivas och framföras för att få folk att älska kungen och framförallt: att vilja lyda, han införskaffar en tryckpress som visserligen uppfanns långt tidigare än så, men som inte direkt var något välspritt än när han insåg potentialen.

Cromwell was quick to appreciate the power of the printed word. Immediately following the break from Rome in 1534, he launched a massive campaign of propaganda printing – in Latin for the few and in English for the many – witty, persuasive pamphlets encouraging unity, conformity and obedience to authority while attacking the Pope and Spain. Bibles translated from Latin into English followed and by 1545 every parish had its own copy. The onslaught continued through Edward’s reign, with over 100 titles appearing every year, many of which were filled with Protestant polemics. (mer HÄR)

(Nutid? JÄKLAR vad jag hade velat läsa den här familjens facebookflöde, det kan jag säga! Artiga men sylvasst formulerade twitterkrig mellan Cromwell och More, Anne Boleyns ändlösa selfie-tsunami på Instagram och ett antal år senare: Bloody Marys rättrådiga bränn-dem-på-bål-blogg [helt utan drinkrecept, det kan jag lova], ja jäklar.)

Jag hade en dryg hyllmeter litteratur om familjen T hemma i mitt f d kråkslottsbibliotek, det var få av dessa böcker som överlevde flytten, men jag har nån enstaka oläst som kanske kommer till heders igen nu. Vi får se.

(jag trodde btw att jag föll offer för en överaktiv hjärna som signalerade nåt frustrerat freudianskt när jag en sen natt tyckte mig se en lösk*k flimra förbi på Cromwells skrivbord, men nej då, det är tydligen en välkänd goof även om somliga påstår att det bara är en olyckligt vinklad fjäderpenna som stått på samma skrivbord i ett tidigare klipp. fjäderpenna. sure. ”har du en fjäderpenna i fickan eller är du bara glad att se mig?”)


Ester igen – ”tiden är din vän”

utanpersEster. Ester Ester Ester, min vän. SOM jag unnar dig något enkelt, men frågan är om du vill ha det?

Jag trodde att jag skulle sluka Utan personligt ansvar i snudd på en enda glupsk GLUPSK sittning, men ack så fel jag hade. Trots att boken på något vis är mildare än Egenmäktigt förfarande så gör det fysiskt ont att läsa den. Plotten är dessutom så ohemult snyggt exekverad – IGEN (Lena, I bow to you) – att det vore dumt att missa saker på grund av textrelaterad mättnad.

”Än en gång befann hon sig vid den nåderika nollpunkt där lite var bättre än inget och otillräckligt inte existerade. Den kan bara uppstå ur brist och upphör med bristen, så fort tillgången släpps på stiger förväntningarna och lite är sämre än inget och allt är otillräckligt.”

Oh, the pain, Ester. Vem har inte varit där?

Ester är alltså tillbaka med ännu en komplicerad kärlek, FIXERING, den inte alltför uppburne men ändå i Esters ögon åtråvärde skådespelaren Olof är gift med den adliga läkaren Ebba – men nog funderar han på att lämna henne? Hur kan kan annars bete sig som han gör mot Ester, igen och igen och igen? Drygt tvåhundra sidor snyggt skriven konflikt ska mynna i ett resultat: kommer Ester att segra? Och vad är en seger?

Jag är så trött på tiden. Så trött på att vänta.

Ja, att vänta på någon. Hur lång tid är för länge? Jag skulle aldrig ha samma tålamod som Ester, det är en sak som är säker, men ändå ekar frågan: hur lång tid är för länge? Och för den delen, om nu Ester fick något enkelt – som jag skrev att jag unnade henne – ja, då finns det ju ingenting kvar att läsa om. Ingenting med den här sortens intensitet iallafall.

Jag antar att spekulationerna redan är igång, finns Olof Sten, vem är han? Jag har inte noterat några diskussioner, men det KAN bero på att jag läser så få bloggar nu. Nästan inga bloggar och nästan inga tidningsrecensioner. Jag kollar knappt de svenska kulturprogrammen på SVT Play längre.

Ester II levererar inte till fullo samma spark i magen som Ester I, men nog är även den här boken en spark i magen. Och Lenas språk, som jag älskar det. Det är en bok för understrykningar av långa stycken, för utropstecken och små kommentarer i marginalen.

Nu måste jag läsa något snällt och harmlöst. Jag är helt slut.

—————————

Mer högintressant från Natur och Kultur, i januari kommer Åsa Nilsonnes nya, H.

H är en roman om minnet. Om förälskelse och en dörr som står öppen. Vågar jag?
H är hjärnforskare med hippocampus, den del av hjärnan som organiserar våra minnen, som specialområde. Vetenskapen har gått snabbt framåt och H befinner sig mitt uppe i denna våg, med en prestigetjänst som professor och en rad hängivna studenter. Deras mål är att förstå minnets funktion och dess betydelse för hur vi fattar beslut. Men H är också uppe på en annan våg. Han håller på att bli förälskad i D – som egentligen inte verkar vara hans typ. H utspelar sig under ett dygn i H:s liv när frågorna om vem han är och vad han vill med sitt liv ställs på sin spets.
H berättar själv sin historia, men inte på något konventionellt sätt…

What’s not to love? Jag tycker att det låter som Åsa Nilsonne när hon gör det hon gör som allra bäst.


Friends With Books

friwibo

Vad händer i helgen? Jo, Berlin bjussar bl a på en konstbokmässa, Friends With Books. Konst OCH böcker. Konstböcker. Det är da shit!

Friends with Books: Art Book Fair Berlin takes place on the weekend of 13 and 14 December,
2014, as Europe’s premier festival for contemporary artists’ books and periodicals by artists and art publishers. Featuring 100+ international participants and a series of public programmes:
discussions, readings, presentations, performances, and artists’ interventions and projects that
explore the perimeters of today’s art publishing.

(mer om eventet)

Café Moskau – ja, hela Karl Marx Allee (tidigare Stalin-dito) – tillhör måstena i Berlin, och dessa måsten har jag duckat i flera år. Inte duckat för att jag inte vill dit, men duckat för att det bara inte blivit av. Har sett delar (t ex mosaiken på Haus des Lehrers) men aldrig vandrat hela sträckan. Vi får väl hoppas på bra väder, då kanske jag tar med den ”riktiga” kameran (min f d chef, Fotografen, hatar mig för att jag bara instagrammar numera).

”The Karl-Marx-Allee is a monumental socialist boulevard built by the German Democratic Republic between 1951 and 1964 in Berlin. First named Stalinallee, the boulevard was a flagship building project for East Germany’s reconstruction after World War II.

It was designed by the architects Hermann Henselmann, Hartmann, Hopp, Leucht, Paulick and Souradny to contain spacious and luxurious apartments for workers as well as shops, restaurants, cafés, a tourist hotel and an enormous cinema (the International). Today the boulevard is named for Karl Marx.

The avenue (89 meters wide and nearly two kilometers long) is lined with monumental eight-story buildings designed in the so-called wedding-cake style, the socialist classicism of the Soviet Union. At each end are dual towers at Frankfurter Tor and Strausberger Platz designed by Hermann Henselmann. Most of the buildings are covered by architectural ceramics.”

Everytrailguiderna är cooooola! De går att ladda ner gratis till telefonen, jag har aldrig provat, jag är en sån som läser på innan och sen faktiskt minns, men tillsammans med telefonen kan det ju tas till en nivå till.

Den här street-artiga ska jag ta en annan gång även om jag sett de flesta verken redan.

Allra roligast? Du kan skriva, plåta och ladda upp din EGEN rutt! Jag funderar på att göra en mysig Wedding-trail, starkt inspirerad av A som var den som först fick mig att SE hans älskade stadsdel Wedding bortanför Gesundbrunnen och fula fula hus längs Brunnenstrasse.

Gör en i din stad, vet jag? Gör’t bara gör’t!

————————————

Det finns ju så otroligt mycket att göra i den här stan och besökare förvånas ofta över allt jag INTE har gjort. Än. Det är bara det att jag har fullt upp med att jobba (mycket), att skapa mig en vardag, att ordna allt som måste ordnas (det finns ju tyvärr en del kvar att ordna i Sverige också, saker som kostar energi när de ska ordnas på distans eller under hetsiga stresshelger). Under sommaren prioriterade jag att gå, gå, gå och lära känna små delar av stan. Det finns mycket kvar än, jag har fokat på Prenzlberg, Mitte, Wedding samt delar av Kreuzberg och Friedrichshain. Jag hade ett beting att jag skulle gå åtminstone NÅN liten gatsnutt som jag aldrig gått förut varje kväll. Det var ett tufft beting, men jag fyllde det förvånansvärt ofta (och så undrar folk hur jag tappat delar av mina ymniga fettdepåer? ;)). Nu är jag inte lika ambitiös (”vardag” som sagt, och kall kall snålblåst) men jag har det alltid i bakhuvudet och försöker åtminstone att fortfarande göra något nytt på helgerna.

Jag ska köpa en anteckningsbok (jajaja, en till då ;)) och skriva ner idéer. Saker jag vill se. Göra. Nu eller sen. Ett smörgåsbord av upplevelser. Jag har listor redan nu – eller listor, men många av mina Berlin-böcker är fulla av lappar och notisar. Jag måste ”bara” sammanställa alla idéer.

————————————

Mer i helgen? Glöggmingel hos vänner, Sofia och Martin
(och det blir svensk-tysktouch, Martin är infödd). Tippar på att jag möter nån enstaka som jag känner sen förr, men hoppas också få se lite nya ansikten. Jag är trött och asocial, men ett stillsamt eftermiddagsmingel hos nyblivna föräldrar (får säga hej till en liten E också, det blir skoj) ska jag nog klara av.

Det skulle bli en übersocial vecka den här veckan, men jag har just ställt in deltagande på två olika jobbjulfester – jag ÄR inte frisk (detta är ironiskt eftersom jag så sent som i söndags satt och skröt om att jag sällan varit så frisk som sen jag flyttade till Berlin) och jag behöver prioritera sömn mer än glitter och glamour, åtminstone under vardagarna. ”Nu stannar både du och jag hemma tills vi är feberfria” sa min chef igår. Lyder. Vi har slitit hund de senaste två månaderna och detta är ju inget sprintlopp. Vi måste hålla länge.


minneslista

”Du åker inte till jobbet i eftermiddag, du stannar hemma hela dagen” skrev min chef och ställde helt sonika in kvällsmötena som jag trodde att jag måste hålla ensam. Hon är en fantastisk människa.

———————————–

Jag hör och läser om så många böcker som jag tänker att jag ska lägga på minnet, men så…

Ja. Ni vet.

Därför skapar jag ännu en ny bloggkategori, till mig själv (men kanske till dig också?) som jag kallar minneslistan. Just nu innefattar den

Precis som att börja om
– Ninni Holmkvist (hon är f a n t a s t i s k)
Hon hette Jennie – Moa Herngren
Fjärde riket – Maria Nygren
Maresi – Maria Turtschaninoff
Beckomberga – Sara Stridsberg
Berlin now – Peter Schneider
Den andra kvinnan – Therese Bohman
The Martian – Andy Weir
You – Caroline Kepnes


#bbcberlin

Chefen har dukat under för flunsa, jag är också halvrisig (och sömnstörd), så jag njuter ledig förmiddag hemma för att orka jobbmöten till sena kvällen sen. Att träna på att komma igång med bokbloggandet igen kan vara en bra sorts vila i sig. Kreativ vila.


BBC var det
– en Berlinhelg med en hel bunt löst sammansatta grupper som strålade samman och löstes upp i ständigt nya konstellationer. Bästa sortens häng. Alla väljer själv, fixar själv. En del gemensamma aktiviteter, annat alldeles efter egen smak. Den enda absolutabsoluuuuut gemensamma aktiviteten var söndagens brunch på Gugelhof. Vi blev MÅNGA. ”Min” tant (jag MÅSTE fråga vad hon heter) kom och sa hej och hur mår du lite extra. Jag tror att hon tyckte att det var ballt att vi var ett så stort gäng, även om det blev lite rörigt och nån glömde betala sitt te (det där var lite roligt, de flesta av oss dricksade generöst men en kanna te för drygt 3 euro som nån glömt betala orsakade ändå mycket huvudbry innan A-S förbarmade sig och betalade den också).

Men vi börjar från början (tjäääääära dagbok), med fredagens event som blev för mig ett icke-event på grund av det sjuka barnet som jag älskar och de dåliga nyheter som berövade mig nattsömnen. Det som gjorde mig grön i ansiktet av avund efteråt var att jag fick höra att den fantastiska Lotta Lundberg hade varit där och minglat generöst. Suzann skänkte mig Lundbergs Timme noll i födelsedagspresent, jag läser den nu, och det är en sån där bok där jag viker hundöron vid fantastiska citat och oneliners. Jag brukar alltid ha små lätta pocketböcker som pendlarsällskap på U2:an, Lottas bok är den första inbundna som får den äran.

Sov lika dåligt natten till lördag, så dagen förflöt i en vampyrisk dimma, jag vågade mig inte ut förrän det var mörkt. Stora delar av BBC skulle äta gemensam middag på Aposto, jag hade tackat nej till det men slank ändå in och sa hej på väg ut för att handla frukost. Det var roligt att se dem. Petra dinglade en idé om en drink på jazzklubb lite senare – skulle jag inte med? Nöööö… vete tusan. Vi får se. Vi messar!

Gick en promenad och handlade min mjölk (samt lite till – hur kunde min matkasse kosta 59 euro när jag bara skulle handla mjölk?) och åkte sen hem och gjorde i ordning en förvånansvärt fin tallrik med blinier (!) till mig själv. Jag var inte hungrig, men jag vet ju att det är när jag är trött och inte tror att jag är hungrig som jag VERKLIGEN behöver äta. Telefonen plingade till och där låg ett milt och försiktigt och inte-alls-säkert men… jo, men EN bra grej hade de kunnat göra för den älskade lilla tösen som legat med öppen bröstkorg i flera dagar, hennes bröst var nu hopsytt och de hoppades kunna väcka henne om ännu några dagar.

PANG, där flög korken ur (den billiga men goda) vitvinsflaskan. Petra messade, jazzklubben hade ohemul inträdesavgift, men ville jag inte joina dem på Fabisch? Det var bara några få kvar, några av mina absoluta favoritboktokar och få nog för att mitt socialt urtrötta jag kunde tänkas klara av att orka. Klart jag skulle ut!

pagang
messade bild samt ”jag kommer snart, 10 minuter till U-bahn”

Väl på Fabisch blev det alldeles underbart. Jag har en svag känsla av att jag pratade löjligt mycket om något/n som ligger mig varmt om hjärtat, men wtf.

nightout
bilden ärligt stulen av Petra, från vänster: sagda Petra, Karin, jag och Camilla

Mitt liv i Berlin har varit fruktansvärt torrt och ordentligt hittills (om man frånser de trots allt ganska få kvällar då min vän och jag sitter vid en elegant bardisk och glor på oanständiga bilder av hans dekadenta dejter), men babysteps, babysteps…

Har bott i Berlin i åtta månader exakt idag och kommer hem lite onykter 02.35 _för första gången._
Det är SKANDAL.
I den här stan ska man komma hem 02.35 VARJE helg.

Nä, det där var att ta i. Så oskyldigt som 02.35, det är vad normalt folk presterar en vanlig tisdag här.
Får skärpa mig helt enkelt.

Ja, så jag somnade någon gång strax efter tre, sedan tyckte unge herr Spock att jag skulle vakna 6.30. Kunde inte somna om. Äh, det är bara att ösa!

Efter bokbrunchen (nån gång ska jag läsa ut de böcker som diskuterades och skriva om dem här ;)) vallade jag delar av #boblmaf till bokträdet via min favoritlångbänk och Käthe Kollwitz (som man SKA klappa på!). Lämpade av delar av gänget vid julmarknaden på Kulturbrauerei (samt förmanade dem – de måste kolla in DDR-utställningen som är liten men fin och alldeles gratis). Ann-Sofie följde med hem till mig och några timmar senare anslöt även Camilla. Spockissen tittade och nosade lite, men den som riktigt tog chansen att gosa var som vanligt tant Izzy.

tredamer

Ragazze e sgroppini, det är the shit. Prat prat prat (samt utdelande av fantastiska julklappar) innan vi vandrade vidare till Onkel Ho. Min biotop, som Camilla så träffande beskrev det!

Ja ser ni, det var en finfin helg det, ett välbehövligt energitillskott.


the thing from the future

Möljer genom en hel bunt tidigare olästa glossiga magasin i väntan på att kunna köpa nya (två veckor. TVÅ VECKOR!), i ett av dem läser jag en fantasieggande Koljonen-krönika om ett relativt nytt kortspel som heter The Thing From The Future. Det låter huuuuur intressant som helst, men det kräver nog sina medspelare. Jag har svårt att tänka annat än att delar av den dystopiälskande #boblmaf-skaran skulle vara perfekta i sammanhanget. Någon som testat?

——–

Min LBaG-trilogi är no longer future but a feature of the past. Jag genomled en tämligen sömnlös natt igen, så när jag inte chattade med min käraste vän (som var på tääääämligen blöt fiesta, he) så läste jag ut boken. Tja. Mja. Jag får en känsla av att LBaG mest vill knyta ihop säcken och bli av med det här gänget, boken är dessutom tunn (om än tjock) jämfört med första och andra delen. Nu vinner ju kvalitet över kvantitet i de flesta sammanhang, men det var inte den bästa av de tre heller. Med tvekan godkänt, men den får kudos för att den åtminstone blev avslutad alls, de flesta böcker jag börjar på numera går annars ett oläst öde till mötes.

Tänkte försöka klara av att packa en veckas klädbehov i ett handbagage (lycka till Siv…) så att jag kan hinna med flygbussen till V-ås så snabbt som möjligt den 20/12, OM jag lyckas få ner den så tar jag med den här boken hem till vännen Titti som fått de första två delarna också. Böcker skall icke förfaras, böcker jag inte vill behålla skall helst adopteras bort. Bokträdet i all ära, men Titti är prio 1 på den här boken.

——–

Breakfast Book Club börjar samlas i Berlin nu! Vill du se vad de (vi) hittar på kan du kolla taggen #bbcberlin på twitter och instagram.

Mr Spock, dandyesque ordförande i Föreningen Kränkta Svarta Katter, står i fönstret och undrar var tanterna är. ÄR de inte här enkom för att beundra honom, alltså? Whuuuuuuut?

ksvk


det där med relationsromaner

folkavenMitt standardsvar när folk frågar ”Finns det något du INTE läser?” är oftast ”Rena relationsromaner, jag är rätt REJÄLT ointresserad av kärleksromaner” (undantag YA) och det är sannerligen sant för det mesta, desto märkligare då att jag motvilligt har totaltorskat på Louise Boije af Gennäs otroooooligt pratiga trilogi. Jag har någon slags märklig men svårförnekad hatkärlek till gänget vi följer genom Högre än alla himlar, Blå koral och nu Folk av en främmande stam.

De är så satans bortskämda och verklighetsfrånvända (trots sorger och elände), till och med den konstant fattiga skådespelerskan Liv känns så där medelklassvänsterlyxig – jag tänker lite på Lena Endres utspel häromveckan, vad var det nu? HM och IKEA har förstört världen? Bättre ett plagg från Prada än 20 från Billiga Butiken? Woohoooo. Bra tänkt. Men jag har inte läst original-intervjun med Endre, jag har bara sett den citeras, så jag ska väl inte ta fram den verbala motorsågen än.

Men iallafall. Gänget i LBaG-trilogin. L y x p u t t a r.

LBaG har trilogin igenom tyckts ta i från tååååååååårna för att liksom prestera Tidsdokumentet Med Stort T, det är ingen hejd på vad detta lilla gäng råkar ut för, varenda remarkabel händelse under början av innevarande sekel tycks beröra åtminstone någon av dem: WTC, tsunamin, orkanen Gudrun, Lehman Brothers – you name it, they lived through it (nja, det där var inte alldeles sant men jag kan ju inte spoila allt). Många dialoger får mig att ta mig för pannan och tänka ”men finns det NÅGON som talar så där?”, fast nu har jag ju aldrig umgåtts i såna kretsar, så det kanske bara JAG. Kanske är det ändå ”doften av en finare värld” som är en del av den sales pitch som fångar mig utan att jag riktigt förstår varför. Kryddan ”Östermalmstouch” är inte riktigt lika markant som i t ex Rudbergs böcker, men nog finns den där.

Och ändå, ändå hör ni. Ändå är detta den första bok jag köpt inbunden till fullpris på LÄNGE, och inte ens i billig nätbokhandel. Det var en av de helger då jag var i Sverige och röjde, det var Synd Om Mig och jag kostade på mig den här som tröst för detta är ungefär vad jag orkar foka på nu. Kärlek och intriger. På svenska. Mein Gott.

(Jag som nästan uteslutande läste på engelska förut njuter nu av att läsa (det lilla jag orkar läsa just nu) på svenska. Och av att SKRIVA på svenska. Och av att PRATA svenska med… _katterna_ (även om jag kanske borde lotsa in dem i tyska språket nu :)). Tidvis har det gått veckor mellan varven då jag fått prata svenska det senaste halvåret, även om jag av rutiga och randiga tömma-hus-skäl haft tillfälle att göra det åtminstone under några av helgerna i höst.)

Jag har inte hunnit läsa ut den än, men jag tror att jag anar ungefär hur LBaG kommer att knyta ihop säcken. Vi får väl se.

———

Och det finns ju någon annan sorts roman i Detta Jordelivet som börjar bli rätt komplicerad, vi kan berätta en historia om två människor som har känt varandra länge och som plötsligt befinner sig i en ny sorts sits. Varma varma känslor finns och rent tekniskt är det fritt fram för första gången någonsin, men den ena parten tvekar mitt i steget i rädsla – hen är skräckslagen för att råka strula till saker, komplicera dem, förlora det som ÄR, som finns – samtidigt som den andra parten alltmer känner att om inte nästa steg TAS så är hen redan FÖRLORAD. Borta med vinden. Då kan det bli så att hen tar sina omsorger och drar i rädsla för att fastna mitt i steget så länge att själen stelnar och det börjar göra jävligt ont. Hen är skräckslagen för att tas för given.

Vi får se hur det går för de där två, det påstås att de ska spendera delar av julen tillsammans så vi får väl se vad de hittar på. Det måste ju inte gå snabbt ens i romaner, så tålamod kanske är ordet för dagen. För året. För delar av nästa år. Geduld. Det är väl bara det att den ena protagonisten (jag vill inte kalla den ena för protagonist och den andra för antagonist) är kass på Geduld, hen har nån sorts dålig erfarenhet som skaver, samtidigt som hen inte vill framstå som nån som ställer ultimatum. Ja, dåliga erfarenheter har de väl båda. Det både förenar och splittrar, skulle jag gissa.

Usch, jag tycker lite synd om de där två samtidigt som jag vet att de har skitkul tillsammans under de ickegrubbliga stunderna!

Den romanen ni, den vete tusan om det finns något lyckligt slut på. ”Bitterljuvt” brukar ju anses tjusigt, mycket tjusigare än lyckliga slut, men det är banne mig inte snällt att utsätta sina protagonister för det bitterljuva. Att läsa Lena Andersson parallellt med att följa den här historien är ingen sinekur, även om vare sig Ester, Hugo eller Olof figurerar.

I ett annat kapitel i Livets Roman gråter en normalt ganska hård kvinna ögonen ur sig för att ett älskat barn ligger nersövt med uppsprättat bröst efter en komplicerad operation som rent tekniskt inte direkt var misslyckad, men som ändå ledde till elaka komplikationer. Om inte DET kapitlet får ett lyckligt slut så vete tusan vad protagonisten tar sig till. Jag skulle tippa på att hon sparkar sönder någonting.