nej, men såna dära summeringsposter gör mig nervös! (varning: jätteinlägg)

Min chef varnade mig för att mitt kvarter kommer att låta som valfri natt under blitzen ikväll, så jag är hemma och vaktar djuren. Det fanns alternativ (vi erbjöds t o m att kasta oss i taxi – jag och djuren – för att fira i lugnare del av stan, men jag litar inte riktigt på unge herrns uppförande ihop med tvåmånadersbebis) men jag valde detta med frid i hjärtat, det finns gott om tid för dekadens längre fram. Eftersom jag är som jag är så lyxar jag till det för mig själv och gör snygg, jäkligt god och nyttig mat. Katterna fick Sheba för en gångs skull (”schlooooorp” sa det så var det borta) Har t o m köpt en halvflaska Moët för att fira in ett spännande nytt år. Jag ser fram emot det med tillförsikt efter ett aningens tufft 2014.

Blockar oljudet utifrån litegrand med Depeche på hög volym (wtf, det är nyår) – apropå att se framåt även musikmässigt 😉 – och slås återigen av hur fantastisk den här låten är. Rent otrooooligt sensuell (även om en del kan ha svårt att höra det bakom blippbloppet)!

De som är nyfikna på den där parallella chick-lit-storyn kan tänkas flina lite åt att hjältinnan har övertalats till dejt med annan Depeche-älskare. Han har snärjt hjältinnans intresse bl a med hjälp av nattliga maildiskussioner om muskler och benutskott, samt word battles om vilken anatomiatlas som är bäst om man vill skrämma och äckla vanligt folk en smula. Vi får se. Protagonistens tillit är skadad, en snygg läkare i lagom ålder (13 månader äldre) som dessutom är rolig (inte berlinare, men bor här sedan några år tillbaka) – vad ska han med henne till, nåt måste vara fel? Seriemördare eller kattvåldtäktsman? Men en kaffe på stan är väl harmlöst… och protagonisten finner sig mitt i allt vara otroligt smickrad över att nån är så jäkla TYDLIG med att han VILL träffa henne. Hon är inte riktigt van vid den sortens rättframhet. Men hon är skeptisk. Jävligt skeptisk. Det kommer hon förbli tills motsatsen bevisats.

(var han är ikväll? hos sin bror i annan del av landet)

Om inte han är nåt att ha så finns det andra. En av dem serverade en nyårshälsning med hjälp av T S Eliot idag, och det är sällan fel:

For last year’s words belong to last year’s language
And next year’s words await another voice
And to make an end is to make a new beginning

Och viktigast av allt är ju att trivas i sitt eget sällskap.

(den där tidigare nämnda storyn? protagonisten älskar människan i centrum av den, men känner nu att hon OCKSÅ bara vill vara vän tills vidare, det får finnas nån gräns för hur mycket man kan krångla till sitt liv både känslomässigt och logistiskt)

———————————————

Jag LÄSER lite igen, hörni! Orken att skriva och analysera finns inte riktigt, men några korta ord ska jag väl kunna prestera.

Roxberg – Min pappa Ann-Christine, vilken liten pärla. Den här blev årets näst sista pendlarbok (den allra sista blir också nästa års första, den tar vi då) och jag njöt av att kunna plocka upp den och läsa på U2 till och från jobbet. Esters språk är alltid lika vackert och i en känslig historia om det där med att försöka förstå och acceptera att skäggiga stora pappan vill vara en mindre skäggig kvinna gör det sig alldeles extra fint. Ester hymlar inte med initialt svarta känslor, hon målar ingen tjusig bild av sig själv, men utan att spoila alltför mycket så kommer det känslor av acceptans och försoning även om det inte är alldeles enkelt. En mycket fin bok.

”Hej, jag skulle vilja boka kyrka till vår sons dop.
– Ja, det ska vi ordna.
– Men min pappa är präst och vi vill att han döper.
– Ja, helt okej, vad heter han?
– Ann-Christine Roxberg.
– Jaså, jag tyckte du sa din pappa.
– Ja.
– … Jaha.”

Det finns många (nåja, men relativt sett) böcker som snuddar homo/bi, men trans hittar jag fortfarande alldeles för sällan. Det här är som sagt en liten pärla, men jag vill höra ÄNNU mer av Ann-Christine själv, av hennes röst, hennes sida. Fast hon kanske kan skriva en egen bok. Den människa som lyser igenom Esters berättelse tycks sannerligen ha ordets gåva själv också.

(3.5 av 5)

———————————————

Moa Herngren – Hon hette Jennie blev en av mina julklappar till mig själv när jag var i Sverige. Det blev visst åtta svenska pocket (jag är stolt över mig själv, en vecka i Sverige med endast handbagagestor väska OCH jag fick ner 11 böcker med hem till Berlin – tog med tre till från huset också) för att vila den stackars hjärna som annars snurrar i ett ständigt sammelsurium av engelska och tyska numera.

Klockan tickar och Sara längtar efter att få en familj. Konstnärslivet är kul men börjar kännas tomt och när den något äldre advokaten John dyker upp och de inleder ett passionerat förhållande känner hon för första gången på länge att hon har hittat rätt. Ganska snart förstår Sara dock att det finns en tredje part i förhållandet, och det inte är Johns hund Pärson som på alla sätt visar sitt missnöje med Saras intåg i hemmet. John förlorade sin fru i cancer för ett år sedan och Jennie finns kvar i hans lägenhet och liv på ett mycket påtagligt sätt.

Vilken sträckläsare! Moa Herngren är ännu en favorit i genren som jag brukar säga att jag inte gillar (”rena relationsromaner) och hon blir bara bättre och bättre. Tänker på en vän som försöker bygga en relation med en änkling (där finns dessutom en liten dotter att ta hänsyn till) och önskar att hon läste böcker, för den här boken vill jag sätta i händerna på henne även om den tjusigt medelklassiga advokat-och-konstnärsvärlden inte direkt är hennes (eller kanske just därför). Eskapism.

(3 av 5)

———————————————

David Nicholls – Us, ÄNTLIGEN läste jag så ut den, det gick trögt och det var iiiinte enbart bokens fel. När det väl blev så blev det lite halvt i panik över att lillkatten helt sonika börjat äta upp den. Bäst att skynda sig.

”Jag såg fram emot att vi skulle bli gamla tillsammans. Du och jag, att vi skulle åldras och sedan dö tillsammans.”

”Men Douglas, vilken normal människa skulle se fram emot det?”

Douglas Petersen förstår sin hustrus behov av att återupptäcka sig själv nu när deras son flyttar hemifrån.

Han trodde bara att återupptäckandet var något de skulle göra tillsammans.

Så när Connie tillkännager att hon också tänker flytta ut, beslutar han sig för att göra deras sista familjesemester till århundradets resa; en resa som kommer att föra dem alla närmare varandra, och vinna hans sons respekt. En resa som kommer att få Connie att bli förälskad i honom på nytt.

Hotellen är bokade, biljetterna köpta, resplanen utlagd med militär precision.

Vad skulle kunna gå snett?

Svart humor (om en nörd som många av mina medboktokar ser som hopplös, men som jag ser som min kvinnl… eh, OK, manliga tvilling – ja, jag är Douglas, den überplanerande logistikmuppen som vill väl men oftast ses som en lite töntig torris) och en reseroman i ett, perfekt! Dels resan från festen där de möttes till den natt då Connie plötsligt säger att hon vill skiljas, dels den där faktiska resan genom Europa då Douglas ska vinna fru och barn tillbaka och bli number one! ”Vad skulle kunna gå snett?” Aaaahaha. Allt.

(Nicholls berättade att förvånansvärt många av katastroferna HAR hänt honom eller vänner till honom)

(Ännu en 3.5 av 5)

Jag är svårflörtad, men boken är en rar pärla för den som gillar rara pärlor. Och ja, den finns på svenska också.