Ester igen – ”tiden är din vän”

utanpersEster. Ester Ester Ester, min vän. SOM jag unnar dig något enkelt, men frågan är om du vill ha det?

Jag trodde att jag skulle sluka Utan personligt ansvar i snudd på en enda glupsk GLUPSK sittning, men ack så fel jag hade. Trots att boken på något vis är mildare än Egenmäktigt förfarande så gör det fysiskt ont att läsa den. Plotten är dessutom så ohemult snyggt exekverad – IGEN (Lena, I bow to you) – att det vore dumt att missa saker på grund av textrelaterad mättnad.

”Än en gång befann hon sig vid den nåderika nollpunkt där lite var bättre än inget och otillräckligt inte existerade. Den kan bara uppstå ur brist och upphör med bristen, så fort tillgången släpps på stiger förväntningarna och lite är sämre än inget och allt är otillräckligt.”

Oh, the pain, Ester. Vem har inte varit där?

Ester är alltså tillbaka med ännu en komplicerad kärlek, FIXERING, den inte alltför uppburne men ändå i Esters ögon åtråvärde skådespelaren Olof är gift med den adliga läkaren Ebba – men nog funderar han på att lämna henne? Hur kan kan annars bete sig som han gör mot Ester, igen och igen och igen? Drygt tvåhundra sidor snyggt skriven konflikt ska mynna i ett resultat: kommer Ester att segra? Och vad är en seger?

Jag är så trött på tiden. Så trött på att vänta.

Ja, att vänta på någon. Hur lång tid är för länge? Jag skulle aldrig ha samma tålamod som Ester, det är en sak som är säker, men ändå ekar frågan: hur lång tid är för länge? Och för den delen, om nu Ester fick något enkelt – som jag skrev att jag unnade henne – ja, då finns det ju ingenting kvar att läsa om. Ingenting med den här sortens intensitet iallafall.

Jag antar att spekulationerna redan är igång, finns Olof Sten, vem är han? Jag har inte noterat några diskussioner, men det KAN bero på att jag läser så få bloggar nu. Nästan inga bloggar och nästan inga tidningsrecensioner. Jag kollar knappt de svenska kulturprogrammen på SVT Play längre.

Ester II levererar inte till fullo samma spark i magen som Ester I, men nog är även den här boken en spark i magen. Och Lenas språk, som jag älskar det. Det är en bok för understrykningar av långa stycken, för utropstecken och små kommentarer i marginalen.

Nu måste jag läsa något snällt och harmlöst. Jag är helt slut.

—————————

Mer högintressant från Natur och Kultur, i januari kommer Åsa Nilsonnes nya, H.

H är en roman om minnet. Om förälskelse och en dörr som står öppen. Vågar jag?
H är hjärnforskare med hippocampus, den del av hjärnan som organiserar våra minnen, som specialområde. Vetenskapen har gått snabbt framåt och H befinner sig mitt uppe i denna våg, med en prestigetjänst som professor och en rad hängivna studenter. Deras mål är att förstå minnets funktion och dess betydelse för hur vi fattar beslut. Men H är också uppe på en annan våg. Han håller på att bli förälskad i D – som egentligen inte verkar vara hans typ. H utspelar sig under ett dygn i H:s liv när frågorna om vem han är och vad han vill med sitt liv ställs på sin spets.
H berättar själv sin historia, men inte på något konventionellt sätt…

What’s not to love? Jag tycker att det låter som Åsa Nilsonne när hon gör det hon gör som allra bäst.

Advertisements

2 svar

  1. åh, Ester II, inväntar pocketsläpp, men det gör redan ont!

    Nilsonne, you had me at hippocampus

    13 december, 2014 kl. 22:36

    • Pocketsläpp är nog perfekt, just p g a lockelsen att skriva saker i marginalen. Jag har kört båda som e-bok och det är en miss på sitt vis. Samtidigt tränar jag ju på att släppa fixeringen vid de mördade träden 😉

      ”You had me at hippocampus” – vi borde trycka t-shirts 😀

      14 december, 2014 kl. 10:08

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s