Arkiv för 5 december, 2014

det där med relationsromaner

folkavenMitt standardsvar när folk frågar ”Finns det något du INTE läser?” är oftast ”Rena relationsromaner, jag är rätt REJÄLT ointresserad av kärleksromaner” (undantag YA) och det är sannerligen sant för det mesta, desto märkligare då att jag motvilligt har totaltorskat på Louise Boije af Gennäs otroooooligt pratiga trilogi. Jag har någon slags märklig men svårförnekad hatkärlek till gänget vi följer genom Högre än alla himlar, Blå koral och nu Folk av en främmande stam.

De är så satans bortskämda och verklighetsfrånvända (trots sorger och elände), till och med den konstant fattiga skådespelerskan Liv känns så där medelklassvänsterlyxig – jag tänker lite på Lena Endres utspel häromveckan, vad var det nu? HM och IKEA har förstört världen? Bättre ett plagg från Prada än 20 från Billiga Butiken? Woohoooo. Bra tänkt. Men jag har inte läst original-intervjun med Endre, jag har bara sett den citeras, så jag ska väl inte ta fram den verbala motorsågen än.

Men iallafall. Gänget i LBaG-trilogin. L y x p u t t a r.

LBaG har trilogin igenom tyckts ta i från tååååååååårna för att liksom prestera Tidsdokumentet Med Stort T, det är ingen hejd på vad detta lilla gäng råkar ut för, varenda remarkabel händelse under början av innevarande sekel tycks beröra åtminstone någon av dem: WTC, tsunamin, orkanen Gudrun, Lehman Brothers – you name it, they lived through it (nja, det där var inte alldeles sant men jag kan ju inte spoila allt). Många dialoger får mig att ta mig för pannan och tänka ”men finns det NÅGON som talar så där?”, fast nu har jag ju aldrig umgåtts i såna kretsar, så det kanske bara JAG. Kanske är det ändå ”doften av en finare värld” som är en del av den sales pitch som fångar mig utan att jag riktigt förstår varför. Kryddan ”Östermalmstouch” är inte riktigt lika markant som i t ex Rudbergs böcker, men nog finns den där.

Och ändå, ändå hör ni. Ändå är detta den första bok jag köpt inbunden till fullpris på LÄNGE, och inte ens i billig nätbokhandel. Det var en av de helger då jag var i Sverige och röjde, det var Synd Om Mig och jag kostade på mig den här som tröst för detta är ungefär vad jag orkar foka på nu. Kärlek och intriger. På svenska. Mein Gott.

(Jag som nästan uteslutande läste på engelska förut njuter nu av att läsa (det lilla jag orkar läsa just nu) på svenska. Och av att SKRIVA på svenska. Och av att PRATA svenska med… _katterna_ (även om jag kanske borde lotsa in dem i tyska språket nu :)). Tidvis har det gått veckor mellan varven då jag fått prata svenska det senaste halvåret, även om jag av rutiga och randiga tömma-hus-skäl haft tillfälle att göra det åtminstone under några av helgerna i höst.)

Jag har inte hunnit läsa ut den än, men jag tror att jag anar ungefär hur LBaG kommer att knyta ihop säcken. Vi får väl se.

———

Och det finns ju någon annan sorts roman i Detta Jordelivet som börjar bli rätt komplicerad, vi kan berätta en historia om två människor som har känt varandra länge och som plötsligt befinner sig i en ny sorts sits. Varma varma känslor finns och rent tekniskt är det fritt fram för första gången någonsin, men den ena parten tvekar mitt i steget i rädsla – hen är skräckslagen för att råka strula till saker, komplicera dem, förlora det som ÄR, som finns – samtidigt som den andra parten alltmer känner att om inte nästa steg TAS så är hen redan FÖRLORAD. Borta med vinden. Då kan det bli så att hen tar sina omsorger och drar i rädsla för att fastna mitt i steget så länge att själen stelnar och det börjar göra jävligt ont. Hen är skräckslagen för att tas för given.

Vi får se hur det går för de där två, det påstås att de ska spendera delar av julen tillsammans så vi får väl se vad de hittar på. Det måste ju inte gå snabbt ens i romaner, så tålamod kanske är ordet för dagen. För året. För delar av nästa år. Geduld. Det är väl bara det att den ena protagonisten (jag vill inte kalla den ena för protagonist och den andra för antagonist) är kass på Geduld, hen har nån sorts dålig erfarenhet som skaver, samtidigt som hen inte vill framstå som nån som ställer ultimatum. Ja, dåliga erfarenheter har de väl båda. Det både förenar och splittrar, skulle jag gissa.

Usch, jag tycker lite synd om de där två samtidigt som jag vet att de har skitkul tillsammans under de ickegrubbliga stunderna!

Den romanen ni, den vete tusan om det finns något lyckligt slut på. ”Bitterljuvt” brukar ju anses tjusigt, mycket tjusigare än lyckliga slut, men det är banne mig inte snällt att utsätta sina protagonister för det bitterljuva. Att läsa Lena Andersson parallellt med att följa den här historien är ingen sinekur, även om vare sig Ester, Hugo eller Olof figurerar.

I ett annat kapitel i Livets Roman gråter en normalt ganska hård kvinna ögonen ur sig för att ett älskat barn ligger nersövt med uppsprättat bröst efter en komplicerad operation som rent tekniskt inte direkt var misslyckad, men som ändå ledde till elaka komplikationer. Om inte DET kapitlet får ett lyckligt slut så vete tusan vad protagonisten tar sig till. Jag skulle tippa på att hon sparkar sönder någonting.

Annonser

Lösenordsskyddad: vådan av att älska andras barn

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll: