Arkiv för 4 december, 2014

det exakta, att äga orden

Lena Andersson fascinerar – eller snarare, vad andra tycker om Lena fascinerar. Så hyllad, prisbelönt, men så var det som att SÅ högt får hon väl ändå inte flyga, och så började kritiken hagla. Jag ryser ibland när jag ser omdömena från främst en del män, riktiga Hugo-män (förmodligen just därför), som stenhårt uttrycker tankar om vilken liten och förkrympt kvinna den där förfärliga Lena måste vara. ALLT är fel, hon till och med SKRIVER för perfekt, det blir KALLT (jo, jag såg faktiskt en bitter wannabejournalist som skrev så i en nasty fejjankonversation).

Jag är hemma med maginfluensa idag och sitter uppkrupen nära elementet insvept i en filt. Det må låta patetiskt, men jag har hög feber och det är för dragigt vid sängen! Jag har förträngt det där med e-böcker (jag har så många olästa pappersböcker att beta av), men nu blev jag plötsligt sugen. Omedelbar behovstillfredsställelse galore, DET kan e-böcker erbjuda. Nu läser jag Lenas senaste, Utan personligt ansvar.

Ja. Ester är tillbaka. Och vi får se vad jag tycker om boken som helhet, jag tippar på att jag kommer att hets-sluka den idag, men det tog inte många sidor förrän några fantastiska meningar förtrollade mig igen:

Olof och Ester var som två kugghjul. Kugghjul växer inte in i varandra och växer inte ihop. De förlorar inte begreppen om var den ena börjar och den andra slutar, men de förutsätter varandra, drivs framåt av varandra, är helt avpassade för varandra. Så tycktes det Ester. Ensamt är ett kugghjul bara en taggig stillastående artefakt utan uppdrag och riktning. Det går det också, men för rörelse behövs det två, och för att kugghjulets inneboende potential och syfte ska förverkligas. Tyvärr fungerar även tre, mekaniskt sett fungerar det rent av utmärkt.

Ja, ni hajar ju. Ester är inte bara tillbaka. Hon är den andra kvinnan nu. Nu ska jag kasta mig in i det här. Kan bli smärtsamt, vi får se.

Annonser

tågnörden älskar Roberta Nateri

derzug

Jag ÄR faktiskt inte färskast i stan, även om det ofta känns så. Den italienska fotografen och illustratören Roberta Nateri flyttade hit i juli. Jag älskar att se det hon ser, hennes stil att teckna. Jag har fortfarande inte satt upp en enda tavla, jag vill känna efter och bestämma mig för hur jag VERKLIGEN vill ha det innan jag börjar (slag-)borra i dessa massiva väggar som stått pall för två världskrig.

Takhöjden i mitt gryt är generös men flera väggar täcks redan av skåp och bokhyllor. Jag får fundera ordentligt på om jag verkligen verkligen behöver en tavla till, men hennes Der Zug skulle sannerligen glida in fint i det tågtema som genomsyrar många av mina tavlor. Vi får se. Tills vidare tänker och drömmer jag. Planerar. Jag MÅSTE ju inte direkt äga allt jag älskar. Jag kan surfa in och glo på hennes bilder så ofta jag vill ändå.

(flinade stort åt Club Mate-bilden – a l l a under 40 går runt med såna flaskor, speciellt när det är varmt, och jag blev såklart otroligt nyfiken. stod emot några månader men köpte sedan en flaska för att testa, tog en klunk och spottade sen ut innehållet lika snabbt igen. uff. inte min kopp te (sic!))