Arkiv för december, 2014

nej, men såna dära summeringsposter gör mig nervös! (varning: jätteinlägg)

Min chef varnade mig för att mitt kvarter kommer att låta som valfri natt under blitzen ikväll, så jag är hemma och vaktar djuren. Det fanns alternativ (vi erbjöds t o m att kasta oss i taxi – jag och djuren – för att fira i lugnare del av stan, men jag litar inte riktigt på unge herrns uppförande ihop med tvåmånadersbebis) men jag valde detta med frid i hjärtat, det finns gott om tid för dekadens längre fram. Eftersom jag är som jag är så lyxar jag till det för mig själv och gör snygg, jäkligt god och nyttig mat. Katterna fick Sheba för en gångs skull (”schlooooorp” sa det så var det borta) Har t o m köpt en halvflaska Moët för att fira in ett spännande nytt år. Jag ser fram emot det med tillförsikt efter ett aningens tufft 2014.

Blockar oljudet utifrån litegrand med Depeche på hög volym (wtf, det är nyår) – apropå att se framåt även musikmässigt 😉 – och slås återigen av hur fantastisk den här låten är. Rent otrooooligt sensuell (även om en del kan ha svårt att höra det bakom blippbloppet)!

De som är nyfikna på den där parallella chick-lit-storyn kan tänkas flina lite åt att hjältinnan har övertalats till dejt med annan Depeche-älskare. Han har snärjt hjältinnans intresse bl a med hjälp av nattliga maildiskussioner om muskler och benutskott, samt word battles om vilken anatomiatlas som är bäst om man vill skrämma och äckla vanligt folk en smula. Vi får se. Protagonistens tillit är skadad, en snygg läkare i lagom ålder (13 månader äldre) som dessutom är rolig (inte berlinare, men bor här sedan några år tillbaka) – vad ska han med henne till, nåt måste vara fel? Seriemördare eller kattvåldtäktsman? Men en kaffe på stan är väl harmlöst… och protagonisten finner sig mitt i allt vara otroligt smickrad över att nån är så jäkla TYDLIG med att han VILL träffa henne. Hon är inte riktigt van vid den sortens rättframhet. Men hon är skeptisk. Jävligt skeptisk. Det kommer hon förbli tills motsatsen bevisats.

(var han är ikväll? hos sin bror i annan del av landet)

Om inte han är nåt att ha så finns det andra. En av dem serverade en nyårshälsning med hjälp av T S Eliot idag, och det är sällan fel:

For last year’s words belong to last year’s language
And next year’s words await another voice
And to make an end is to make a new beginning

Och viktigast av allt är ju att trivas i sitt eget sällskap.

(den där tidigare nämnda storyn? protagonisten älskar människan i centrum av den, men känner nu att hon OCKSÅ bara vill vara vän tills vidare, det får finnas nån gräns för hur mycket man kan krångla till sitt liv både känslomässigt och logistiskt)

———————————————

141231

Jag LÄSER lite igen, hörni! Orken att skriva och analysera finns inte riktigt, men några korta ord ska jag väl kunna prestera.

Roxberg – Min pappa Ann-Christine, vilken liten pärla. Den här blev årets näst sista pendlarbok (den allra sista blir också nästa års första, den tar vi då) och jag njöt av att kunna plocka upp den och läsa på U2 till och från jobbet. Esters språk är alltid lika vackert och i en känslig historia om det där med att försöka förstå och acceptera att skäggiga stora pappan vill vara en mindre skäggig kvinna gör det sig alldeles extra fint. Ester hymlar inte med initialt svarta känslor, hon målar ingen tjusig bild av sig själv, men utan att spoila alltför mycket så kommer det känslor av acceptans och försoning även om det inte är alldeles enkelt. En mycket fin bok.

”Hej, jag skulle vilja boka kyrka till vår sons dop.
– Ja, det ska vi ordna.
– Men min pappa är präst och vi vill att han döper.
– Ja, helt okej, vad heter han?
– Ann-Christine Roxberg.
– Jaså, jag tyckte du sa din pappa.
– Ja.
– … Jaha.”

Det finns många (nåja, men relativt sett) böcker som snuddar homo/bi, men trans hittar jag fortfarande alldeles för sällan. Det här är som sagt en liten pärla, men jag vill höra ÄNNU mer av Ann-Christine själv, av hennes röst, hennes sida. Fast hon kanske kan skriva en egen bok. Den människa som lyser igenom Esters berättelse tycks sannerligen ha ordets gåva själv också.

(3.5 av 5)

———————————————

Moa Herngren – Hon hette Jennie blev en av mina julklappar till mig själv när jag var i Sverige. Det blev visst åtta svenska pocket (jag är stolt över mig själv, en vecka i Sverige med endast handbagagestor väska OCH jag fick ner 11 böcker med hem till Berlin – tog med tre till från huset också) för att vila den stackars hjärna som annars snurrar i ett ständigt sammelsurium av engelska och tyska numera.

Klockan tickar och Sara längtar efter att få en familj. Konstnärslivet är kul men börjar kännas tomt och när den något äldre advokaten John dyker upp och de inleder ett passionerat förhållande känner hon för första gången på länge att hon har hittat rätt. Ganska snart förstår Sara dock att det finns en tredje part i förhållandet, och det inte är Johns hund Pärson som på alla sätt visar sitt missnöje med Saras intåg i hemmet. John förlorade sin fru i cancer för ett år sedan och Jennie finns kvar i hans lägenhet och liv på ett mycket påtagligt sätt.

Vilken sträckläsare! Moa Herngren är ännu en favorit i genren som jag brukar säga att jag inte gillar (”rena relationsromaner) och hon blir bara bättre och bättre. Tänker på en vän som försöker bygga en relation med en änkling (där finns dessutom en liten dotter att ta hänsyn till) och önskar att hon läste böcker, för den här boken vill jag sätta i händerna på henne även om den tjusigt medelklassiga advokat-och-konstnärsvärlden inte direkt är hennes (eller kanske just därför). Eskapism.

(3 av 5)

———————————————

David Nicholls – Us, ÄNTLIGEN läste jag så ut den, det gick trögt och det var iiiinte enbart bokens fel. När det väl blev så blev det lite halvt i panik över att lillkatten helt sonika börjat äta upp den. Bäst att skynda sig.

spockmat

”Jag såg fram emot att vi skulle bli gamla tillsammans. Du och jag, att vi skulle åldras och sedan dö tillsammans.”

”Men Douglas, vilken normal människa skulle se fram emot det?”

Douglas Petersen förstår sin hustrus behov av att återupptäcka sig själv nu när deras son flyttar hemifrån.

Han trodde bara att återupptäckandet var något de skulle göra tillsammans.

Så när Connie tillkännager att hon också tänker flytta ut, beslutar han sig för att göra deras sista familjesemester till århundradets resa; en resa som kommer att föra dem alla närmare varandra, och vinna hans sons respekt. En resa som kommer att få Connie att bli förälskad i honom på nytt.

Hotellen är bokade, biljetterna köpta, resplanen utlagd med militär precision.

Vad skulle kunna gå snett?

Svart humor (om en nörd som många av mina medboktokar ser som hopplös, men som jag ser som min kvinnl… eh, OK, manliga tvilling – ja, jag är Douglas, den überplanerande logistikmuppen som vill väl men oftast ses som en lite töntig torris) och en reseroman i ett, perfekt! Dels resan från festen där de möttes till den natt då Connie plötsligt säger att hon vill skiljas, dels den där faktiska resan genom Europa då Douglas ska vinna fru och barn tillbaka och bli number one! ”Vad skulle kunna gå snett?” Aaaahaha. Allt.

(Nicholls berättade att förvånansvärt många av katastroferna HAR hänt honom eller vänner till honom)

(Ännu en 3.5 av 5)

Jag är svårflörtad, men boken är en rar pärla för den som gillar rara pärlor. Och ja, den finns på svenska också.

Annonser

Way to spend a Saturday

image

X2, tyst avdelning, fönsterplats. Fantastiskt väder ute. Sol och vita vidder. På väg till Stockholm för att bl a umgås med min moster som jag inte sett på 14 år. Det blir bra detta.


Annandagen

Jag har haft lite kriser i mitt berlinande på sistone. Folk ser den glammiga bilden av livet i en cool storstad, men det är lätt att glömma rotlösheten. Jag har inga föräldrar och inga barn. Det ger en frihet men också en tom känsla. Inte behövd, inte heller viktigast för någon. Jag har goa halvsöstra och hennes familj (vi har haft en fiiiiin jul!) men det ÄR inte samma sak.

För nån vecka sen var jag rastlös och göralös en lördagskväll. Traskade 25 minuter (raska promenader ni vet, boten mot allt ;)) till en stormarknad av det slag som får willys att framstå som tjusigt. Jag skulle ha nåt de bara har där, minns inte vad. Såsade runt i trekvart. Allt fult som kändes pikant och exotiskt när jag nyss hade flyttat ner var nu just bara fult och deprimerande. I högtalarna skrällde Feliz navidad.

Förr när det känts så – det är ju inte direkt första gången jag arbetar utanför Sveriges gränser – har jag alltid vetat ”men om en/två/whatever månader åker jag HEM”.

När jag insåg ”Mhmmm, men detta ÄR hemma nu serru, du har ingenting annat” så ville jag först sätta mig ner och gråta och sen slänga mig framför tåget (nej, lugn nu, jag är inte på gång att göra något dumt, men även en genomrationell logistikmästartråkmåns dramaqueenar korta stunder).

Tog min underligt ihopplockade påse och traskade hem igen. 25 minuter. Jag skojar inte ens när jag meddelar att det naturligtvis började ösregna.

Nu ska jag skriva plus/minuslistor. Vad vill jag? Hur vill jag? Hur når jag dit jag vill? Hur länge ska jag tvinga mig att sitta still i båten? Vi diskuterade faser i söndags – alla nya skeenden har ju faser: jobb, relationer, livsbeslut, younameit. Berlin och jag är ute ur förälskelsefasen. ”Nu är du i vaf*an-har-jag-gjooooooort-fasen” sa Stefanos tvillingbror (nästan lika suverän som S, men bara nästan), och det är en korrekt analys som dessutom fick mig att äntligen le åt eländet. Ni kan ju gissa att det varit kluvna känslor sen jag landade i Sverige den 20/12.

Idag ska jag traska ner på stan, stan där jag bodde de första 20 åren av mitt liv. Ibland har jag tänkt att det kanske är hit jag borde återvända, men det finns inte riktigt några sivjobb här. Å andra sidan så kan ro i hjärtat vara värt att återvända till kassan på Statoil, om så är. Fast de vill nog inte ha mig längre. ”Överkvalificerad” är en fin ironi ibland när man bara vill ha ett JOBB. 

Vart skulle jag komma med allt detta?

Jo, efter tre nätter på raken med mer än fem timmars nattsömn (minns inte ens när det hände senast) är det lättare att sitta still i båten. Jag ska skriva mina listor. Det bör man kanske göra oftare än man anar, om så bara för att bekräfta att läget där man är är good enough, men jag ska skriva dem med öppet sinne och för första gången sen 20/12 så ser jag fram emot att återvända till Berlin. 

En dag i taget.
Som alltid.

Och om du instinktivt rynkar på näsan och tänker ”i-landsbekymmer” när jag i dina ögon gnäller så låt mig påminna dig om att du vet ingenting. Du kanske tror att jag är så öppen och vräker ur mig allt, men du vet relativt sett ingenting om mig. 

Hej fredag!


Juldagen

image

Skulle köpa på mig lite böcker i Sverige inför julen men har inte kommit mig för, så nu blev det gratisbok från Femina (packade grejor för åtta dagar i handbagage, inkl julklappar, så bokhög fick inte plats). Kristina Ohlsson är alltid bra, men min tröttma på svenska deckare håller i sig. Den är OK men jag ser fram emot att kunna ta en vända Akademibokhandeln imorgon.

Julen hos min halvsyster är luuuuugn. Igår åt vi god julmat, barnbarnen kom hit och jag trasade sönder ena axeln när jag kastade runt en viss ung man. Shit happens! Ibumetin ftw 😉

God fortsättning! Katten Alma hälsar!

image


”det finns ingenting löjligt med god mat”

image

Jullovets första dagar har jag spenderat med den där människan som varit min bästa vän de senaste månaderna. Vi har pratat och pratat och bakat och lagat mat och ätit och bara haft det fantastiskt. Ikväll (eller rent tekniskt igår lväll) åt vi en italiensk avsmakningsmiddag med milt jultema på restaurang Limone i Västerås. Det var overkligt gott, men det kostade långt mer än jag normalt lägger på ett restaurangbesök även om det var värt varenda öre.

”Egentligen kanske det är löjligt att lägga såna pengar på utemat, men…” började jag med mitt bortslösat dåliga samvete, och Stefano dräpte till med ett ”det finns _ingenting_ löjligt med god mat”.

Ja jävlar. Därmed basta.


fortsatt Tudorslukande

Jag är inne på sista säsongen av The Tudors nu, jag följer för stunden med den unga Catherine Howard från Henrys säng till schavotten. Catherine var tonåring när Henry fick ögonen på henne (han närmade sig 50), hon var outbildad, lite flamsig och väääldigt flirtig. Hon härjade runt lite här och var, både före och under det korta äktenskapet. Vojne. Så kan man ju inte bete sig. Tjopp tjopp, off with her head!

hptncrt1
Hampton Court 2009, jag har minsann en bild på The Haunted Gallery också, men mitt i den bilden sitter exet så näää, jag har ingen lust att lägga upp den.

En detalj hade de INTE fått till i serien (fått till och fått till, de vill väl ha effektiv scenografi), The Haunted Gallery på Hampton Court (där Catherine fortfarande sägs ses springa skrikande för att leta upp Henry och be om nåd) var utbytt mot en större festsal, men hon får åtminstone – precis som det påstås – ”nöjet” att passera de avhuggna huvudena av Culpepper och Dereham som hon roat sig med vid sidan (Culpepper) och innan (Dereham) kungen när hon lotsas mot sin död. Effektiv scenografi del 8628357, antar jag 😉

hptcrt2
Hyggligt porträttlik Henry-kopia som strövade runt på slottet när vi var där, han var nästan lite läskig. Notera de ursöta skorna förresten, det är ju nästan Mary-Janes!

Att kungen var en horbock som pökade runt hejvilt var ju ingen big deal, men hans kvinnor skulle naturligtvis inte göra samma sak. Sexistiskt? Well, den nutida varianten (om än inte lika grov som avrättning) är att när Catherine ber att få låna in stupstocken i cellen kvällen före halshuggningen så att hon kan träna på att lägga huvudet rätt (!) så låter serieskaparna henne göra det NAKEN. Ung kvinna filmad halvt bakifrån, naken, lutar sig framåt för att lägga huvudet i en stupstock.
Så FRÄÄÄÄÄÄÄSCHT! Suck.
(Effektiv sceno… äh, ni vet)

De låter henne också stå på schavotten och ta farväl med orden ”I die a Queen, but I would rather have died the wife of Culpepper” som hon påstås ha sagt enligt sägnen.

Ja. Så nördig är jag, tio år efter min värsta Tudor-period. Ni ser ju? Ni FÖRSTÅR att ni också vill läsa mer om det här va? Stay tuned, nästa inlägg blir en lista med lästips om light-Tudor i romanform så väl som tyngre historieböcker.


Just nu på Gugelhof

image

Idag är det jag, Lotta Lundberg och den schweiziska ostfrulletallriken. Tänk att det bara är en vecka sen Breakfast Book Club var här.