Arkiv för december, 2014

nej, men såna dära summeringsposter gör mig nervös! (varning: jätteinlägg)

Min chef varnade mig för att mitt kvarter kommer att låta som valfri natt under blitzen ikväll, så jag är hemma och vaktar djuren. Det fanns alternativ (vi erbjöds t o m att kasta oss i taxi – jag och djuren – för att fira i lugnare del av stan, men jag litar inte riktigt på unge herrns uppförande ihop med tvåmånadersbebis) men jag valde detta med frid i hjärtat, det finns gott om tid för dekadens längre fram. Eftersom jag är som jag är så lyxar jag till det för mig själv och gör snygg, jäkligt god och nyttig mat. Katterna fick Sheba för en gångs skull (”schlooooorp” sa det så var det borta) Har t o m köpt en halvflaska Moët för att fira in ett spännande nytt år. Jag ser fram emot det med tillförsikt efter ett aningens tufft 2014.

Blockar oljudet utifrån litegrand med Depeche på hög volym (wtf, det är nyår) – apropå att se framåt även musikmässigt 😉 – och slås återigen av hur fantastisk den här låten är. Rent otrooooligt sensuell (även om en del kan ha svårt att höra det bakom blippbloppet)!

De som är nyfikna på den där parallella chick-lit-storyn kan tänkas flina lite åt att hjältinnan har övertalats till dejt med annan Depeche-älskare. Han har snärjt hjältinnans intresse bl a med hjälp av nattliga maildiskussioner om muskler och benutskott, samt word battles om vilken anatomiatlas som är bäst om man vill skrämma och äckla vanligt folk en smula. Vi får se. Protagonistens tillit är skadad, en snygg läkare i lagom ålder (13 månader äldre) som dessutom är rolig (inte berlinare, men bor här sedan några år tillbaka) – vad ska han med henne till, nåt måste vara fel? Seriemördare eller kattvåldtäktsman? Men en kaffe på stan är väl harmlöst… och protagonisten finner sig mitt i allt vara otroligt smickrad över att nån är så jäkla TYDLIG med att han VILL träffa henne. Hon är inte riktigt van vid den sortens rättframhet. Men hon är skeptisk. Jävligt skeptisk. Det kommer hon förbli tills motsatsen bevisats.

(var han är ikväll? hos sin bror i annan del av landet)

Om inte han är nåt att ha så finns det andra. En av dem serverade en nyårshälsning med hjälp av T S Eliot idag, och det är sällan fel:

For last year’s words belong to last year’s language
And next year’s words await another voice
And to make an end is to make a new beginning

Och viktigast av allt är ju att trivas i sitt eget sällskap.

(den där tidigare nämnda storyn? protagonisten älskar människan i centrum av den, men känner nu att hon OCKSÅ bara vill vara vän tills vidare, det får finnas nån gräns för hur mycket man kan krångla till sitt liv både känslomässigt och logistiskt)

———————————————

141231

Jag LÄSER lite igen, hörni! Orken att skriva och analysera finns inte riktigt, men några korta ord ska jag väl kunna prestera.

Roxberg – Min pappa Ann-Christine, vilken liten pärla. Den här blev årets näst sista pendlarbok (den allra sista blir också nästa års första, den tar vi då) och jag njöt av att kunna plocka upp den och läsa på U2 till och från jobbet. Esters språk är alltid lika vackert och i en känslig historia om det där med att försöka förstå och acceptera att skäggiga stora pappan vill vara en mindre skäggig kvinna gör det sig alldeles extra fint. Ester hymlar inte med initialt svarta känslor, hon målar ingen tjusig bild av sig själv, men utan att spoila alltför mycket så kommer det känslor av acceptans och försoning även om det inte är alldeles enkelt. En mycket fin bok.

”Hej, jag skulle vilja boka kyrka till vår sons dop.
– Ja, det ska vi ordna.
– Men min pappa är präst och vi vill att han döper.
– Ja, helt okej, vad heter han?
– Ann-Christine Roxberg.
– Jaså, jag tyckte du sa din pappa.
– Ja.
– … Jaha.”

Det finns många (nåja, men relativt sett) böcker som snuddar homo/bi, men trans hittar jag fortfarande alldeles för sällan. Det här är som sagt en liten pärla, men jag vill höra ÄNNU mer av Ann-Christine själv, av hennes röst, hennes sida. Fast hon kanske kan skriva en egen bok. Den människa som lyser igenom Esters berättelse tycks sannerligen ha ordets gåva själv också.

(3.5 av 5)

———————————————

Moa Herngren – Hon hette Jennie blev en av mina julklappar till mig själv när jag var i Sverige. Det blev visst åtta svenska pocket (jag är stolt över mig själv, en vecka i Sverige med endast handbagagestor väska OCH jag fick ner 11 böcker med hem till Berlin – tog med tre till från huset också) för att vila den stackars hjärna som annars snurrar i ett ständigt sammelsurium av engelska och tyska numera.

Klockan tickar och Sara längtar efter att få en familj. Konstnärslivet är kul men börjar kännas tomt och när den något äldre advokaten John dyker upp och de inleder ett passionerat förhållande känner hon för första gången på länge att hon har hittat rätt. Ganska snart förstår Sara dock att det finns en tredje part i förhållandet, och det inte är Johns hund Pärson som på alla sätt visar sitt missnöje med Saras intåg i hemmet. John förlorade sin fru i cancer för ett år sedan och Jennie finns kvar i hans lägenhet och liv på ett mycket påtagligt sätt.

Vilken sträckläsare! Moa Herngren är ännu en favorit i genren som jag brukar säga att jag inte gillar (”rena relationsromaner) och hon blir bara bättre och bättre. Tänker på en vän som försöker bygga en relation med en änkling (där finns dessutom en liten dotter att ta hänsyn till) och önskar att hon läste böcker, för den här boken vill jag sätta i händerna på henne även om den tjusigt medelklassiga advokat-och-konstnärsvärlden inte direkt är hennes (eller kanske just därför). Eskapism.

(3 av 5)

———————————————

David Nicholls – Us, ÄNTLIGEN läste jag så ut den, det gick trögt och det var iiiinte enbart bokens fel. När det väl blev så blev det lite halvt i panik över att lillkatten helt sonika börjat äta upp den. Bäst att skynda sig.

spockmat

”Jag såg fram emot att vi skulle bli gamla tillsammans. Du och jag, att vi skulle åldras och sedan dö tillsammans.”

”Men Douglas, vilken normal människa skulle se fram emot det?”

Douglas Petersen förstår sin hustrus behov av att återupptäcka sig själv nu när deras son flyttar hemifrån.

Han trodde bara att återupptäckandet var något de skulle göra tillsammans.

Så när Connie tillkännager att hon också tänker flytta ut, beslutar han sig för att göra deras sista familjesemester till århundradets resa; en resa som kommer att föra dem alla närmare varandra, och vinna hans sons respekt. En resa som kommer att få Connie att bli förälskad i honom på nytt.

Hotellen är bokade, biljetterna köpta, resplanen utlagd med militär precision.

Vad skulle kunna gå snett?

Svart humor (om en nörd som många av mina medboktokar ser som hopplös, men som jag ser som min kvinnl… eh, OK, manliga tvilling – ja, jag är Douglas, den überplanerande logistikmuppen som vill väl men oftast ses som en lite töntig torris) och en reseroman i ett, perfekt! Dels resan från festen där de möttes till den natt då Connie plötsligt säger att hon vill skiljas, dels den där faktiska resan genom Europa då Douglas ska vinna fru och barn tillbaka och bli number one! ”Vad skulle kunna gå snett?” Aaaahaha. Allt.

(Nicholls berättade att förvånansvärt många av katastroferna HAR hänt honom eller vänner till honom)

(Ännu en 3.5 av 5)

Jag är svårflörtad, men boken är en rar pärla för den som gillar rara pärlor. Och ja, den finns på svenska också.


Way to spend a Saturday

image

X2, tyst avdelning, fönsterplats. Fantastiskt väder ute. Sol och vita vidder. På väg till Stockholm för att bl a umgås med min moster som jag inte sett på 14 år. Det blir bra detta.


Annandagen

Jag har haft lite kriser i mitt berlinande på sistone. Folk ser den glammiga bilden av livet i en cool storstad, men det är lätt att glömma rotlösheten. Jag har inga föräldrar och inga barn. Det ger en frihet men också en tom känsla. Inte behövd, inte heller viktigast för någon. Jag har goa halvsöstra och hennes familj (vi har haft en fiiiiin jul!) men det ÄR inte samma sak.

För nån vecka sen var jag rastlös och göralös en lördagskväll. Traskade 25 minuter (raska promenader ni vet, boten mot allt ;)) till en stormarknad av det slag som får willys att framstå som tjusigt. Jag skulle ha nåt de bara har där, minns inte vad. Såsade runt i trekvart. Allt fult som kändes pikant och exotiskt när jag nyss hade flyttat ner var nu just bara fult och deprimerande. I högtalarna skrällde Feliz navidad.

Förr när det känts så – det är ju inte direkt första gången jag arbetar utanför Sveriges gränser – har jag alltid vetat ”men om en/två/whatever månader åker jag HEM”.

När jag insåg ”Mhmmm, men detta ÄR hemma nu serru, du har ingenting annat” så ville jag först sätta mig ner och gråta och sen slänga mig framför tåget (nej, lugn nu, jag är inte på gång att göra något dumt, men även en genomrationell logistikmästartråkmåns dramaqueenar korta stunder).

Tog min underligt ihopplockade påse och traskade hem igen. 25 minuter. Jag skojar inte ens när jag meddelar att det naturligtvis började ösregna.

Nu ska jag skriva plus/minuslistor. Vad vill jag? Hur vill jag? Hur når jag dit jag vill? Hur länge ska jag tvinga mig att sitta still i båten? Vi diskuterade faser i söndags – alla nya skeenden har ju faser: jobb, relationer, livsbeslut, younameit. Berlin och jag är ute ur förälskelsefasen. ”Nu är du i vaf*an-har-jag-gjooooooort-fasen” sa Stefanos tvillingbror (nästan lika suverän som S, men bara nästan), och det är en korrekt analys som dessutom fick mig att äntligen le åt eländet. Ni kan ju gissa att det varit kluvna känslor sen jag landade i Sverige den 20/12.

Idag ska jag traska ner på stan, stan där jag bodde de första 20 åren av mitt liv. Ibland har jag tänkt att det kanske är hit jag borde återvända, men det finns inte riktigt några sivjobb här. Å andra sidan så kan ro i hjärtat vara värt att återvända till kassan på Statoil, om så är. Fast de vill nog inte ha mig längre. ”Överkvalificerad” är en fin ironi ibland när man bara vill ha ett JOBB. 

Vart skulle jag komma med allt detta?

Jo, efter tre nätter på raken med mer än fem timmars nattsömn (minns inte ens när det hände senast) är det lättare att sitta still i båten. Jag ska skriva mina listor. Det bör man kanske göra oftare än man anar, om så bara för att bekräfta att läget där man är är good enough, men jag ska skriva dem med öppet sinne och för första gången sen 20/12 så ser jag fram emot att återvända till Berlin. 

En dag i taget.
Som alltid.

Och om du instinktivt rynkar på näsan och tänker ”i-landsbekymmer” när jag i dina ögon gnäller så låt mig påminna dig om att du vet ingenting. Du kanske tror att jag är så öppen och vräker ur mig allt, men du vet relativt sett ingenting om mig. 

Hej fredag!


Juldagen

image

Skulle köpa på mig lite böcker i Sverige inför julen men har inte kommit mig för, så nu blev det gratisbok från Femina (packade grejor för åtta dagar i handbagage, inkl julklappar, så bokhög fick inte plats). Kristina Ohlsson är alltid bra, men min tröttma på svenska deckare håller i sig. Den är OK men jag ser fram emot att kunna ta en vända Akademibokhandeln imorgon.

Julen hos min halvsyster är luuuuugn. Igår åt vi god julmat, barnbarnen kom hit och jag trasade sönder ena axeln när jag kastade runt en viss ung man. Shit happens! Ibumetin ftw 😉

God fortsättning! Katten Alma hälsar!

image


”det finns ingenting löjligt med god mat”

image

Jullovets första dagar har jag spenderat med den där människan som varit min bästa vän de senaste månaderna. Vi har pratat och pratat och bakat och lagat mat och ätit och bara haft det fantastiskt. Ikväll (eller rent tekniskt igår lväll) åt vi en italiensk avsmakningsmiddag med milt jultema på restaurang Limone i Västerås. Det var overkligt gott, men det kostade långt mer än jag normalt lägger på ett restaurangbesök även om det var värt varenda öre.

”Egentligen kanske det är löjligt att lägga såna pengar på utemat, men…” började jag med mitt bortslösat dåliga samvete, och Stefano dräpte till med ett ”det finns _ingenting_ löjligt med god mat”.

Ja jävlar. Därmed basta.


fortsatt Tudorslukande

Jag är inne på sista säsongen av The Tudors nu, jag följer för stunden med den unga Catherine Howard från Henrys säng till schavotten. Catherine var tonåring när Henry fick ögonen på henne (han närmade sig 50), hon var outbildad, lite flamsig och väääldigt flirtig. Hon härjade runt lite här och var, både före och under det korta äktenskapet. Vojne. Så kan man ju inte bete sig. Tjopp tjopp, off with her head!

hptncrt1
Hampton Court 2009, jag har minsann en bild på The Haunted Gallery också, men mitt i den bilden sitter exet så näää, jag har ingen lust att lägga upp den.

En detalj hade de INTE fått till i serien (fått till och fått till, de vill väl ha effektiv scenografi), The Haunted Gallery på Hampton Court (där Catherine fortfarande sägs ses springa skrikande för att leta upp Henry och be om nåd) var utbytt mot en större festsal, men hon får åtminstone – precis som det påstås – ”nöjet” att passera de avhuggna huvudena av Culpepper och Dereham som hon roat sig med vid sidan (Culpepper) och innan (Dereham) kungen när hon lotsas mot sin död. Effektiv scenografi del 8628357, antar jag 😉

hptcrt2
Hyggligt porträttlik Henry-kopia som strövade runt på slottet när vi var där, han var nästan lite läskig. Notera de ursöta skorna förresten, det är ju nästan Mary-Janes!

Att kungen var en horbock som pökade runt hejvilt var ju ingen big deal, men hans kvinnor skulle naturligtvis inte göra samma sak. Sexistiskt? Well, den nutida varianten (om än inte lika grov som avrättning) är att när Catherine ber att få låna in stupstocken i cellen kvällen före halshuggningen så att hon kan träna på att lägga huvudet rätt (!) så låter serieskaparna henne göra det NAKEN. Ung kvinna filmad halvt bakifrån, naken, lutar sig framåt för att lägga huvudet i en stupstock.
Så FRÄÄÄÄÄÄÄSCHT! Suck.
(Effektiv sceno… äh, ni vet)

De låter henne också stå på schavotten och ta farväl med orden ”I die a Queen, but I would rather have died the wife of Culpepper” som hon påstås ha sagt enligt sägnen.

Ja. Så nördig är jag, tio år efter min värsta Tudor-period. Ni ser ju? Ni FÖRSTÅR att ni också vill läsa mer om det här va? Stay tuned, nästa inlägg blir en lista med lästips om light-Tudor i romanform så väl som tyngre historieböcker.


Just nu på Gugelhof

image

Idag är det jag, Lotta Lundberg och den schweiziska ostfrulletallriken. Tänk att det bara är en vecka sen Breakfast Book Club var här.


it’s called a printing-press and it will change the world

Jag har fortfarande ingen TV, men jag har skaffat Netflix och jag glor på datorn. Allt är väl inte ryyyyykande aktuellt på tyska Netflix, men för mig som inte har orkat följa värst många serier de senaste åren så är det ändå bitvis en guldgruva.

henry8

Mitt gamla intresse för familjen Tudor till trots (eller kanske snarare tack vare – serien är väl inte känd för att vara heeeelt historiskt korrekt, och Jonathan Rhys Meyers må ha NÅT, men inte tusan är han Henry VIII) så har jag inte sett The Tudors förut. Jag försökte se första avsnittet för många år sen men när jag insåg just hur fel det blev (för mig) så lade jag snart av igen. Nu är mitt Tudor-intresse lagt lite i träda och hungern efter en serie med snygga kvinnor och män inblandade i lagom mycket snusk (och banne mig, inte bara hetero!) och intriger fanns plötsligt där. Jag är numera nog ointresserad av familjen Tudor för att orka ta felaktigheterna med en nypa salt.

Det finns långa trådar att läsa om allt som är felaktigt rent historiskt i den här TV-serien, men jag sätter högaktningsfullt på mig skygglapparna och njuter kostymdrama om en grym grym tid där vänskap t ex kunde innebära att man slapp bli ”hung, drawn and quartered” och baaaaara blev halshuggen för en (relativt sett) skitsak bara för att den som indirekt dömer en till döden råkar älska en. Om en tid där katoliker och protestanter dödade varandra i stark övertygelse om att ”vi har rätt”, ”nej, VI har rätt!” och folk dog frivilligt för en tro om att det garanterade en plats i paradiset. Där kvinnor och sexualitet var fullt legitima handelsvaror i alla samhällsskikt.
Såååå 1500-tal, eller… vänta nu? (uff)

Intressant är skildringen av Cromwell och hur han blir en sorts propaganda- och kommunikationsminister. Han initierar att smaskiga pjäser ska skrivas och framföras för att få folk att älska kungen och framförallt: att vilja lyda, han införskaffar en tryckpress som visserligen uppfanns långt tidigare än så, men som inte direkt var något välspritt än när han insåg potentialen.

Cromwell was quick to appreciate the power of the printed word. Immediately following the break from Rome in 1534, he launched a massive campaign of propaganda printing – in Latin for the few and in English for the many – witty, persuasive pamphlets encouraging unity, conformity and obedience to authority while attacking the Pope and Spain. Bibles translated from Latin into English followed and by 1545 every parish had its own copy. The onslaught continued through Edward’s reign, with over 100 titles appearing every year, many of which were filled with Protestant polemics. (mer HÄR)

(Nutid? JÄKLAR vad jag hade velat läsa den här familjens facebookflöde, det kan jag säga! Artiga men sylvasst formulerade twitterkrig mellan Cromwell och More, Anne Boleyns ändlösa selfie-tsunami på Instagram och ett antal år senare: Bloody Marys rättrådiga bränn-dem-på-bål-blogg [helt utan drinkrecept, det kan jag lova], ja jäklar.)

Jag hade en dryg hyllmeter litteratur om familjen T hemma i mitt f d kråkslottsbibliotek, det var få av dessa böcker som överlevde flytten, men jag har nån enstaka oläst som kanske kommer till heders igen nu. Vi får se.

(jag trodde btw att jag föll offer för en överaktiv hjärna som signalerade nåt frustrerat freudianskt när jag en sen natt tyckte mig se en lösk*k flimra förbi på Cromwells skrivbord, men nej då, det är tydligen en välkänd goof även om somliga påstår att det bara är en olyckligt vinklad fjäderpenna som stått på samma skrivbord i ett tidigare klipp. fjäderpenna. sure. ”har du en fjäderpenna i fickan eller är du bara glad att se mig?”)


Ester igen – ”tiden är din vän”

utanpersEster. Ester Ester Ester, min vän. SOM jag unnar dig något enkelt, men frågan är om du vill ha det?

Jag trodde att jag skulle sluka Utan personligt ansvar i snudd på en enda glupsk GLUPSK sittning, men ack så fel jag hade. Trots att boken på något vis är mildare än Egenmäktigt förfarande så gör det fysiskt ont att läsa den. Plotten är dessutom så ohemult snyggt exekverad – IGEN (Lena, I bow to you) – att det vore dumt att missa saker på grund av textrelaterad mättnad.

”Än en gång befann hon sig vid den nåderika nollpunkt där lite var bättre än inget och otillräckligt inte existerade. Den kan bara uppstå ur brist och upphör med bristen, så fort tillgången släpps på stiger förväntningarna och lite är sämre än inget och allt är otillräckligt.”

Oh, the pain, Ester. Vem har inte varit där?

Ester är alltså tillbaka med ännu en komplicerad kärlek, FIXERING, den inte alltför uppburne men ändå i Esters ögon åtråvärde skådespelaren Olof är gift med den adliga läkaren Ebba – men nog funderar han på att lämna henne? Hur kan kan annars bete sig som han gör mot Ester, igen och igen och igen? Drygt tvåhundra sidor snyggt skriven konflikt ska mynna i ett resultat: kommer Ester att segra? Och vad är en seger?

Jag är så trött på tiden. Så trött på att vänta.

Ja, att vänta på någon. Hur lång tid är för länge? Jag skulle aldrig ha samma tålamod som Ester, det är en sak som är säker, men ändå ekar frågan: hur lång tid är för länge? Och för den delen, om nu Ester fick något enkelt – som jag skrev att jag unnade henne – ja, då finns det ju ingenting kvar att läsa om. Ingenting med den här sortens intensitet iallafall.

Jag antar att spekulationerna redan är igång, finns Olof Sten, vem är han? Jag har inte noterat några diskussioner, men det KAN bero på att jag läser så få bloggar nu. Nästan inga bloggar och nästan inga tidningsrecensioner. Jag kollar knappt de svenska kulturprogrammen på SVT Play längre.

Ester II levererar inte till fullo samma spark i magen som Ester I, men nog är även den här boken en spark i magen. Och Lenas språk, som jag älskar det. Det är en bok för understrykningar av långa stycken, för utropstecken och små kommentarer i marginalen.

Nu måste jag läsa något snällt och harmlöst. Jag är helt slut.

—————————

Mer högintressant från Natur och Kultur, i januari kommer Åsa Nilsonnes nya, H.

H är en roman om minnet. Om förälskelse och en dörr som står öppen. Vågar jag?
H är hjärnforskare med hippocampus, den del av hjärnan som organiserar våra minnen, som specialområde. Vetenskapen har gått snabbt framåt och H befinner sig mitt uppe i denna våg, med en prestigetjänst som professor och en rad hängivna studenter. Deras mål är att förstå minnets funktion och dess betydelse för hur vi fattar beslut. Men H är också uppe på en annan våg. Han håller på att bli förälskad i D – som egentligen inte verkar vara hans typ. H utspelar sig under ett dygn i H:s liv när frågorna om vem han är och vad han vill med sitt liv ställs på sin spets.
H berättar själv sin historia, men inte på något konventionellt sätt…

What’s not to love? Jag tycker att det låter som Åsa Nilsonne när hon gör det hon gör som allra bäst.


Friends With Books

friwibo

Vad händer i helgen? Jo, Berlin bjussar bl a på en konstbokmässa, Friends With Books. Konst OCH böcker. Konstböcker. Det är da shit!

Friends with Books: Art Book Fair Berlin takes place on the weekend of 13 and 14 December,
2014, as Europe’s premier festival for contemporary artists’ books and periodicals by artists and art publishers. Featuring 100+ international participants and a series of public programmes:
discussions, readings, presentations, performances, and artists’ interventions and projects that
explore the perimeters of today’s art publishing.

(mer om eventet)

Café Moskau – ja, hela Karl Marx Allee (tidigare Stalin-dito) – tillhör måstena i Berlin, och dessa måsten har jag duckat i flera år. Inte duckat för att jag inte vill dit, men duckat för att det bara inte blivit av. Har sett delar (t ex mosaiken på Haus des Lehrers) men aldrig vandrat hela sträckan. Vi får väl hoppas på bra väder, då kanske jag tar med den ”riktiga” kameran (min f d chef, Fotografen, hatar mig för att jag bara instagrammar numera).

”The Karl-Marx-Allee is a monumental socialist boulevard built by the German Democratic Republic between 1951 and 1964 in Berlin. First named Stalinallee, the boulevard was a flagship building project for East Germany’s reconstruction after World War II.

It was designed by the architects Hermann Henselmann, Hartmann, Hopp, Leucht, Paulick and Souradny to contain spacious and luxurious apartments for workers as well as shops, restaurants, cafés, a tourist hotel and an enormous cinema (the International). Today the boulevard is named for Karl Marx.

The avenue (89 meters wide and nearly two kilometers long) is lined with monumental eight-story buildings designed in the so-called wedding-cake style, the socialist classicism of the Soviet Union. At each end are dual towers at Frankfurter Tor and Strausberger Platz designed by Hermann Henselmann. Most of the buildings are covered by architectural ceramics.”

Everytrailguiderna är cooooola! De går att ladda ner gratis till telefonen, jag har aldrig provat, jag är en sån som läser på innan och sen faktiskt minns, men tillsammans med telefonen kan det ju tas till en nivå till.

Den här street-artiga ska jag ta en annan gång även om jag sett de flesta verken redan.

Allra roligast? Du kan skriva, plåta och ladda upp din EGEN rutt! Jag funderar på att göra en mysig Wedding-trail, starkt inspirerad av A som var den som först fick mig att SE hans älskade stadsdel Wedding bortanför Gesundbrunnen och fula fula hus längs Brunnenstrasse.

Gör en i din stad, vet jag? Gör’t bara gör’t!

————————————

Det finns ju så otroligt mycket att göra i den här stan och besökare förvånas ofta över allt jag INTE har gjort. Än. Det är bara det att jag har fullt upp med att jobba (mycket), att skapa mig en vardag, att ordna allt som måste ordnas (det finns ju tyvärr en del kvar att ordna i Sverige också, saker som kostar energi när de ska ordnas på distans eller under hetsiga stresshelger). Under sommaren prioriterade jag att gå, gå, gå och lära känna små delar av stan. Det finns mycket kvar än, jag har fokat på Prenzlberg, Mitte, Wedding samt delar av Kreuzberg och Friedrichshain. Jag hade ett beting att jag skulle gå åtminstone NÅN liten gatsnutt som jag aldrig gått förut varje kväll. Det var ett tufft beting, men jag fyllde det förvånansvärt ofta (och så undrar folk hur jag tappat delar av mina ymniga fettdepåer? ;)). Nu är jag inte lika ambitiös (”vardag” som sagt, och kall kall snålblåst) men jag har det alltid i bakhuvudet och försöker åtminstone att fortfarande göra något nytt på helgerna.

Jag ska köpa en anteckningsbok (jajaja, en till då ;)) och skriva ner idéer. Saker jag vill se. Göra. Nu eller sen. Ett smörgåsbord av upplevelser. Jag har listor redan nu – eller listor, men många av mina Berlin-böcker är fulla av lappar och notisar. Jag måste ”bara” sammanställa alla idéer.

————————————

Mer i helgen? Glöggmingel hos vänner, Sofia och Martin
(och det blir svensk-tysktouch, Martin är infödd). Tippar på att jag möter nån enstaka som jag känner sen förr, men hoppas också få se lite nya ansikten. Jag är trött och asocial, men ett stillsamt eftermiddagsmingel hos nyblivna föräldrar (får säga hej till en liten E också, det blir skoj) ska jag nog klara av.

Det skulle bli en übersocial vecka den här veckan, men jag har just ställt in deltagande på två olika jobbjulfester – jag ÄR inte frisk (detta är ironiskt eftersom jag så sent som i söndags satt och skröt om att jag sällan varit så frisk som sen jag flyttade till Berlin) och jag behöver prioritera sömn mer än glitter och glamour, åtminstone under vardagarna. ”Nu stannar både du och jag hemma tills vi är feberfria” sa min chef igår. Lyder. Vi har slitit hund de senaste två månaderna och detta är ju inget sprintlopp. Vi måste hålla länge.


minneslista

”Du åker inte till jobbet i eftermiddag, du stannar hemma hela dagen” skrev min chef och ställde helt sonika in kvällsmötena som jag trodde att jag måste hålla ensam. Hon är en fantastisk människa.

———————————–

Jag hör och läser om så många böcker som jag tänker att jag ska lägga på minnet, men så…

Ja. Ni vet.

Därför skapar jag ännu en ny bloggkategori, till mig själv (men kanske till dig också?) som jag kallar minneslistan. Just nu innefattar den

Precis som att börja om
– Ninni Holmkvist (hon är f a n t a s t i s k)
Hon hette Jennie – Moa Herngren
Fjärde riket – Maria Nygren
Maresi – Maria Turtschaninoff
Beckomberga – Sara Stridsberg
Berlin now – Peter Schneider
Den andra kvinnan – Therese Bohman
The Martian – Andy Weir
You – Caroline Kepnes


#bbcberlin

Chefen har dukat under för flunsa, jag är också halvrisig (och sömnstörd), så jag njuter ledig förmiddag hemma för att orka jobbmöten till sena kvällen sen. Att träna på att komma igång med bokbloggandet igen kan vara en bra sorts vila i sig. Kreativ vila.


BBC var det
– en Berlinhelg med en hel bunt löst sammansatta grupper som strålade samman och löstes upp i ständigt nya konstellationer. Bästa sortens häng. Alla väljer själv, fixar själv. En del gemensamma aktiviteter, annat alldeles efter egen smak. Den enda absolutabsoluuuuut gemensamma aktiviteten var söndagens brunch på Gugelhof. Vi blev MÅNGA. ”Min” tant (jag MÅSTE fråga vad hon heter) kom och sa hej och hur mår du lite extra. Jag tror att hon tyckte att det var ballt att vi var ett så stort gäng, även om det blev lite rörigt och nån glömde betala sitt te (det där var lite roligt, de flesta av oss dricksade generöst men en kanna te för drygt 3 euro som nån glömt betala orsakade ändå mycket huvudbry innan A-S förbarmade sig och betalade den också).

Men vi börjar från början (tjäääääära dagbok), med fredagens event som blev för mig ett icke-event på grund av det sjuka barnet som jag älskar och de dåliga nyheter som berövade mig nattsömnen. Det som gjorde mig grön i ansiktet av avund efteråt var att jag fick höra att den fantastiska Lotta Lundberg hade varit där och minglat generöst. Suzann skänkte mig Lundbergs Timme noll i födelsedagspresent, jag läser den nu, och det är en sån där bok där jag viker hundöron vid fantastiska citat och oneliners. Jag brukar alltid ha små lätta pocketböcker som pendlarsällskap på U2:an, Lottas bok är den första inbundna som får den äran.

Sov lika dåligt natten till lördag, så dagen förflöt i en vampyrisk dimma, jag vågade mig inte ut förrän det var mörkt. Stora delar av BBC skulle äta gemensam middag på Aposto, jag hade tackat nej till det men slank ändå in och sa hej på väg ut för att handla frukost. Det var roligt att se dem. Petra dinglade en idé om en drink på jazzklubb lite senare – skulle jag inte med? Nöööö… vete tusan. Vi får se. Vi messar!

Gick en promenad och handlade min mjölk (samt lite till – hur kunde min matkasse kosta 59 euro när jag bara skulle handla mjölk?) och åkte sen hem och gjorde i ordning en förvånansvärt fin tallrik med blinier (!) till mig själv. Jag var inte hungrig, men jag vet ju att det är när jag är trött och inte tror att jag är hungrig som jag VERKLIGEN behöver äta. Telefonen plingade till och där låg ett milt och försiktigt och inte-alls-säkert men… jo, men EN bra grej hade de kunnat göra för den älskade lilla tösen som legat med öppen bröstkorg i flera dagar, hennes bröst var nu hopsytt och de hoppades kunna väcka henne om ännu några dagar.

PANG, där flög korken ur (den billiga men goda) vitvinsflaskan. Petra messade, jazzklubben hade ohemul inträdesavgift, men ville jag inte joina dem på Fabisch? Det var bara några få kvar, några av mina absoluta favoritboktokar och få nog för att mitt socialt urtrötta jag kunde tänkas klara av att orka. Klart jag skulle ut!

pagang
messade bild samt ”jag kommer snart, 10 minuter till U-bahn”

Väl på Fabisch blev det alldeles underbart. Jag har en svag känsla av att jag pratade löjligt mycket om något/n som ligger mig varmt om hjärtat, men wtf.

nightout
bilden ärligt stulen av Petra, från vänster: sagda Petra, Karin, jag och Camilla

Mitt liv i Berlin har varit fruktansvärt torrt och ordentligt hittills (om man frånser de trots allt ganska få kvällar då min vän och jag sitter vid en elegant bardisk och glor på oanständiga bilder av hans dekadenta dejter), men babysteps, babysteps…

Har bott i Berlin i åtta månader exakt idag och kommer hem lite onykter 02.35 _för första gången._
Det är SKANDAL.
I den här stan ska man komma hem 02.35 VARJE helg.

Nä, det där var att ta i. Så oskyldigt som 02.35, det är vad normalt folk presterar en vanlig tisdag här.
Får skärpa mig helt enkelt.

Ja, så jag somnade någon gång strax efter tre, sedan tyckte unge herr Spock att jag skulle vakna 6.30. Kunde inte somna om. Äh, det är bara att ösa!

Efter bokbrunchen (nån gång ska jag läsa ut de böcker som diskuterades och skriva om dem här ;)) vallade jag delar av #boblmaf till bokträdet via min favoritlångbänk och Käthe Kollwitz (som man SKA klappa på!). Lämpade av delar av gänget vid julmarknaden på Kulturbrauerei (samt förmanade dem – de måste kolla in DDR-utställningen som är liten men fin och alldeles gratis). Ann-Sofie följde med hem till mig och några timmar senare anslöt även Camilla. Spockissen tittade och nosade lite, men den som riktigt tog chansen att gosa var som vanligt tant Izzy.

tredamer

Ragazze e sgroppini, det är the shit. Prat prat prat (samt utdelande av fantastiska julklappar) innan vi vandrade vidare till Onkel Ho. Min biotop, som Camilla så träffande beskrev det!

Ja ser ni, det var en finfin helg det, ett välbehövligt energitillskott.


the thing from the future

Möljer genom en hel bunt tidigare olästa glossiga magasin i väntan på att kunna köpa nya (två veckor. TVÅ VECKOR!), i ett av dem läser jag en fantasieggande Koljonen-krönika om ett relativt nytt kortspel som heter The Thing From The Future. Det låter huuuuur intressant som helst, men det kräver nog sina medspelare. Jag har svårt att tänka annat än att delar av den dystopiälskande #boblmaf-skaran skulle vara perfekta i sammanhanget. Någon som testat?

——–

Min LBaG-trilogi är no longer future but a feature of the past. Jag genomled en tämligen sömnlös natt igen, så när jag inte chattade med min käraste vän (som var på tääääämligen blöt fiesta, he) så läste jag ut boken. Tja. Mja. Jag får en känsla av att LBaG mest vill knyta ihop säcken och bli av med det här gänget, boken är dessutom tunn (om än tjock) jämfört med första och andra delen. Nu vinner ju kvalitet över kvantitet i de flesta sammanhang, men det var inte den bästa av de tre heller. Med tvekan godkänt, men den får kudos för att den åtminstone blev avslutad alls, de flesta böcker jag börjar på numera går annars ett oläst öde till mötes.

Tänkte försöka klara av att packa en veckas klädbehov i ett handbagage (lycka till Siv…) så att jag kan hinna med flygbussen till V-ås så snabbt som möjligt den 20/12, OM jag lyckas få ner den så tar jag med den här boken hem till vännen Titti som fått de första två delarna också. Böcker skall icke förfaras, böcker jag inte vill behålla skall helst adopteras bort. Bokträdet i all ära, men Titti är prio 1 på den här boken.

——–

Breakfast Book Club börjar samlas i Berlin nu! Vill du se vad de (vi) hittar på kan du kolla taggen #bbcberlin på twitter och instagram.

Mr Spock, dandyesque ordförande i Föreningen Kränkta Svarta Katter, står i fönstret och undrar var tanterna är. ÄR de inte här enkom för att beundra honom, alltså? Whuuuuuuut?

ksvk


det där med relationsromaner

folkavenMitt standardsvar när folk frågar ”Finns det något du INTE läser?” är oftast ”Rena relationsromaner, jag är rätt REJÄLT ointresserad av kärleksromaner” (undantag YA) och det är sannerligen sant för det mesta, desto märkligare då att jag motvilligt har totaltorskat på Louise Boije af Gennäs otroooooligt pratiga trilogi. Jag har någon slags märklig men svårförnekad hatkärlek till gänget vi följer genom Högre än alla himlar, Blå koral och nu Folk av en främmande stam.

De är så satans bortskämda och verklighetsfrånvända (trots sorger och elände), till och med den konstant fattiga skådespelerskan Liv känns så där medelklassvänsterlyxig – jag tänker lite på Lena Endres utspel häromveckan, vad var det nu? HM och IKEA har förstört världen? Bättre ett plagg från Prada än 20 från Billiga Butiken? Woohoooo. Bra tänkt. Men jag har inte läst original-intervjun med Endre, jag har bara sett den citeras, så jag ska väl inte ta fram den verbala motorsågen än.

Men iallafall. Gänget i LBaG-trilogin. L y x p u t t a r.

LBaG har trilogin igenom tyckts ta i från tååååååååårna för att liksom prestera Tidsdokumentet Med Stort T, det är ingen hejd på vad detta lilla gäng råkar ut för, varenda remarkabel händelse under början av innevarande sekel tycks beröra åtminstone någon av dem: WTC, tsunamin, orkanen Gudrun, Lehman Brothers – you name it, they lived through it (nja, det där var inte alldeles sant men jag kan ju inte spoila allt). Många dialoger får mig att ta mig för pannan och tänka ”men finns det NÅGON som talar så där?”, fast nu har jag ju aldrig umgåtts i såna kretsar, så det kanske bara JAG. Kanske är det ändå ”doften av en finare värld” som är en del av den sales pitch som fångar mig utan att jag riktigt förstår varför. Kryddan ”Östermalmstouch” är inte riktigt lika markant som i t ex Rudbergs böcker, men nog finns den där.

Och ändå, ändå hör ni. Ändå är detta den första bok jag köpt inbunden till fullpris på LÄNGE, och inte ens i billig nätbokhandel. Det var en av de helger då jag var i Sverige och röjde, det var Synd Om Mig och jag kostade på mig den här som tröst för detta är ungefär vad jag orkar foka på nu. Kärlek och intriger. På svenska. Mein Gott.

(Jag som nästan uteslutande läste på engelska förut njuter nu av att läsa (det lilla jag orkar läsa just nu) på svenska. Och av att SKRIVA på svenska. Och av att PRATA svenska med… _katterna_ (även om jag kanske borde lotsa in dem i tyska språket nu :)). Tidvis har det gått veckor mellan varven då jag fått prata svenska det senaste halvåret, även om jag av rutiga och randiga tömma-hus-skäl haft tillfälle att göra det åtminstone under några av helgerna i höst.)

Jag har inte hunnit läsa ut den än, men jag tror att jag anar ungefär hur LBaG kommer att knyta ihop säcken. Vi får väl se.

———

Och det finns ju någon annan sorts roman i Detta Jordelivet som börjar bli rätt komplicerad, vi kan berätta en historia om två människor som har känt varandra länge och som plötsligt befinner sig i en ny sorts sits. Varma varma känslor finns och rent tekniskt är det fritt fram för första gången någonsin, men den ena parten tvekar mitt i steget i rädsla – hen är skräckslagen för att råka strula till saker, komplicera dem, förlora det som ÄR, som finns – samtidigt som den andra parten alltmer känner att om inte nästa steg TAS så är hen redan FÖRLORAD. Borta med vinden. Då kan det bli så att hen tar sina omsorger och drar i rädsla för att fastna mitt i steget så länge att själen stelnar och det börjar göra jävligt ont. Hen är skräckslagen för att tas för given.

Vi får se hur det går för de där två, det påstås att de ska spendera delar av julen tillsammans så vi får väl se vad de hittar på. Det måste ju inte gå snabbt ens i romaner, så tålamod kanske är ordet för dagen. För året. För delar av nästa år. Geduld. Det är väl bara det att den ena protagonisten (jag vill inte kalla den ena för protagonist och den andra för antagonist) är kass på Geduld, hen har nån sorts dålig erfarenhet som skaver, samtidigt som hen inte vill framstå som nån som ställer ultimatum. Ja, dåliga erfarenheter har de väl båda. Det både förenar och splittrar, skulle jag gissa.

Usch, jag tycker lite synd om de där två samtidigt som jag vet att de har skitkul tillsammans under de ickegrubbliga stunderna!

Den romanen ni, den vete tusan om det finns något lyckligt slut på. ”Bitterljuvt” brukar ju anses tjusigt, mycket tjusigare än lyckliga slut, men det är banne mig inte snällt att utsätta sina protagonister för det bitterljuva. Att läsa Lena Andersson parallellt med att följa den här historien är ingen sinekur, även om vare sig Ester, Hugo eller Olof figurerar.

I ett annat kapitel i Livets Roman gråter en normalt ganska hård kvinna ögonen ur sig för att ett älskat barn ligger nersövt med uppsprättat bröst efter en komplicerad operation som rent tekniskt inte direkt var misslyckad, men som ändå ledde till elaka komplikationer. Om inte DET kapitlet får ett lyckligt slut så vete tusan vad protagonisten tar sig till. Jag skulle tippa på att hon sparkar sönder någonting.


Lösenordsskyddad: vådan av att älska andras barn

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:


det exakta, att äga orden

Lena Andersson fascinerar – eller snarare, vad andra tycker om Lena fascinerar. Så hyllad, prisbelönt, men så var det som att SÅ högt får hon väl ändå inte flyga, och så började kritiken hagla. Jag ryser ibland när jag ser omdömena från främst en del män, riktiga Hugo-män (förmodligen just därför), som stenhårt uttrycker tankar om vilken liten och förkrympt kvinna den där förfärliga Lena måste vara. ALLT är fel, hon till och med SKRIVER för perfekt, det blir KALLT (jo, jag såg faktiskt en bitter wannabejournalist som skrev så i en nasty fejjankonversation).

Jag är hemma med maginfluensa idag och sitter uppkrupen nära elementet insvept i en filt. Det må låta patetiskt, men jag har hög feber och det är för dragigt vid sängen! Jag har förträngt det där med e-böcker (jag har så många olästa pappersböcker att beta av), men nu blev jag plötsligt sugen. Omedelbar behovstillfredsställelse galore, DET kan e-böcker erbjuda. Nu läser jag Lenas senaste, Utan personligt ansvar.

Ja. Ester är tillbaka. Och vi får se vad jag tycker om boken som helhet, jag tippar på att jag kommer att hets-sluka den idag, men det tog inte många sidor förrän några fantastiska meningar förtrollade mig igen:

Olof och Ester var som två kugghjul. Kugghjul växer inte in i varandra och växer inte ihop. De förlorar inte begreppen om var den ena börjar och den andra slutar, men de förutsätter varandra, drivs framåt av varandra, är helt avpassade för varandra. Så tycktes det Ester. Ensamt är ett kugghjul bara en taggig stillastående artefakt utan uppdrag och riktning. Det går det också, men för rörelse behövs det två, och för att kugghjulets inneboende potential och syfte ska förverkligas. Tyvärr fungerar även tre, mekaniskt sett fungerar det rent av utmärkt.

Ja, ni hajar ju. Ester är inte bara tillbaka. Hon är den andra kvinnan nu. Nu ska jag kasta mig in i det här. Kan bli smärtsamt, vi får se.


tågnörden älskar Roberta Nateri

derzug

Jag ÄR faktiskt inte färskast i stan, även om det ofta känns så. Den italienska fotografen och illustratören Roberta Nateri flyttade hit i juli. Jag älskar att se det hon ser, hennes stil att teckna. Jag har fortfarande inte satt upp en enda tavla, jag vill känna efter och bestämma mig för hur jag VERKLIGEN vill ha det innan jag börjar (slag-)borra i dessa massiva väggar som stått pall för två världskrig.

Takhöjden i mitt gryt är generös men flera väggar täcks redan av skåp och bokhyllor. Jag får fundera ordentligt på om jag verkligen verkligen behöver en tavla till, men hennes Der Zug skulle sannerligen glida in fint i det tågtema som genomsyrar många av mina tavlor. Vi får se. Tills vidare tänker och drömmer jag. Planerar. Jag MÅSTE ju inte direkt äga allt jag älskar. Jag kan surfa in och glo på hennes bilder så ofta jag vill ändå.

(flinade stort åt Club Mate-bilden – a l l a under 40 går runt med såna flaskor, speciellt när det är varmt, och jag blev såklart otroligt nyfiken. stod emot några månader men köpte sedan en flaska för att testa, tog en klunk och spottade sen ut innehållet lika snabbt igen. uff. inte min kopp te (sic!))


odds, odds, odds…

Det vankas riktig bokhelg, eller snarare Riktig Bokhelg, denna vecka.

På fredag ska jag på releaseparty här i Berlin, Thorén & Lindskog ger ut en svensk författare och firar det sköööönt nog med ett party i Sverige och ett här. Yay! Victoria Larsson debuterar med Ett norrländskt trauma och releasepartyt tar mig till Sameheads i Neukölln.

Vad är udda med det? Jo:

1) Thorén & Lindskog ger normalt inte ut svenska författare

2) Det blir mitt första bokevent i Berlin

Så… ja, jag läste igenom listan med inbjudna och i den listan finner jag namnen på två av den jag ser som min bästa lokala väns absolut närmaste väninnor. Vad är oddsen? Strax under 200 inbjudna och där är de! Bjöd med honom också, men han får besök av långväga vänner som han ska ta hand om i helgen.

(Vi ska kompensera det med en middag imorgon OCH om hans man hinner hem till Berlin i tid så ska han ansluta också. Hjälp! Jag är nervös! Tänk om vi avskyr varandra? Nu är det ju inte HONOM jag är nära vän med, det är ju A som är viktig, men jag vill gilla hans älskling också. Ju.)

Åter till boken. Victorias historia spinner kring Åmselemorden 1988, eller snarare kring Juha och alla de flickor och unga kvinnor som fascinerades av honom. Jag förstod aldrig kulten, men kan mycket väl tänka mig att läsa om den. Min lassie i sammanhanget? Jag sommarjobbade på en bensinmack en bit från Åmsele. Några dagar efter att allt hade hänt kom polisen förbi och berättade att Juha och Marita hade sovit i bilen på parkeringen utanför mitt jobb. Uff.

isherojag

Mer boktok – på söndag är det bokbrunch på mitt stammishak Gugelhof. I söndags blev det en sen lunch efter en kylslagen promenad och jag satt där en lång stund och läste min Isherwood – en av de böcker som ska diskuteras på söndag. Jag plockar dit alla vänner jag kan och det känns helt overkligt att stora delar av Breakfast Book Club sammanstrålar där på söndag. Hurra!


Det där med korrläsning

Nu är jag själv the queen of typos, men om en författare vill få sina huvudkaraktärer att verka kulturellt förfinade så ska hen kanske ha koll på att Rött och svart skrevs av Stendhal och inte av Stendahl.

//häxan surtant

PS jag har ju inte ens nån redaktör.

image