man bara bestämmer sig

En vän skrev till mig häromnatten, hen hade just fått veta att den sista kvarvarande föräldern – till åren kommen – med stor sannolikhet har fått cancer. En sorts cancer som ofta går att bota, men som är tuff, och vars behandling kan tära hårt på och till och med döda en äldre patient. Hen skrev ”jag behöver dela det med nån och jag har en svag aning om att du förstår”.

Det gör jag.

Idag skrev hen en fantastiskt fin text om att leva nu. Släppa oförrätter. Göra saker man drömmer om. LEVA.

Självklart svarade nån ”allt det där låter ju alltid lika tjusigt, men hur GÖR man, det är det aldrig nån som kan förklara?”

…och mitt svar som kommer reta gallfeber på många är ”man bestämmer sig”. Man fucking bara gör det. Det kommer inte alltid att funka, men oväntat ofta. JFDI.

Man ställer den där frågan som man instinktivt känner att man kanske inte vågar ställa (eller som man inte är säker på att man vill höra svaret på), för att ställa den oavsett utgång kostar i längden mindre tid och energi än att älta, grubbla, älta, grubbla och bedra sig själv.

Man skiter i de där som jävlats med en. Lätt sagt och svårt gjort, men tro mig när jag säger att jag, utan att gå in på detaljer, har både ”anledning” och sätt att hämnas på och jävlas med någon som nyss utsatte mig för något alldeles förjävligt.
Jag tänker knappt på den personen längre.
Inte. Värd. Min. Energi.
Hämnd serveras kall, säger du? Jo, men är det något jag har lärt mig så är det att hämnd som kan kännas skön för stunden också kostar jävligt mycket i längden. Ibland i faktisk ”backlash”, annars ”bara” som ånger, ångest, rädsla.

Sviken? Aldrig lita på igen? Tro mig, jag vet allt om det också. Men så öppnade jag ögonen. Och öronen. Dagar efter att jag tänkte ”jag kommer ALDRIG att lita på någon igen” så petade någon på mig, någon som jag har känt och tyckt mycket om som kollega och vän i många år. Personen fanns där och hjälpte mig med påtagliga och nödvändiga ting och jag insåg att DEN HÄR MÄNNISKAN litar jag på. Ju.
Finns det en så finns det med stor sannolikhet fler.
Allt det där leder till att jag nästan har mer tillit att spendera än nånsin (även om jag naturligtvis fortfarande sållar hårt i vem som får den), för jag vet att man aldrig kan veta. Det finns inget facit. Folk kan bli svikna efter sju år, efter tjugo, efter trettio. Man kan aldrig tro att man känner nån till 100% om man inte vill förbli en mycket mycket ensam människa.
Jag kan säga att jag skulle kunna gifta mig imorgon, om så är. Så har jag aldrig känt förut. Det är bara den där insikten. Det finns inget facit. Lev nu. Kasta dig ut.

(men nej, jag kommer inte gifta mig imorgon för det finns praktiska detaljer som jag inte kan bestämma mig för att de bara automagiskt löser sig, men jag kan bestämma mig för hur jag hanterar det också)

Man kan få helt galna erbjudanden som för stunden tycks omöjliga. Det kan vara ett nytt jobb, en kurs, en ny vänskap, en ny maträtt, stort eller smått. Bestäm dig för att saker sällan är så svårlösta som de verkar. Kasta dig ut.

Ah, du har bestämt dig för att du vill HA det där jobbet, eller den där människan, eller de där pengarna, eller åka på den där resan – men det HJÄLPTE INTE ATT BESTÄMMA SIG (i e helt oväntat, The Secret funkar inte ;)).

Well återigen, du kan bestämma dig för hur du hanterar det. Du kan ta reda på om det finns något du kan göra för att öka chanserna nästa gång. Sen måste du bestämma dig för om du har lust att göra det eller inte. Det betyder att du måste bestämma dig för vad du har lust med. Vad du vill. Nej, det är inte lätt. Det är ingen som säger att livet är lätt.

Vissa saker KAN man inte bestämma sig för. Jag kan inte bestämma mig för att bli frisk från endometrios, astma eller för att scoliosen ska sluta tortera min rygg. Men jag kan bestämma mig för hur jag hanterar allt detta. Just nu har jag bestämt mig för att ta hand om kroppen (och knoppen) och det jag får betalt för det beslutet är ett helt nytt liv.

Jag kan inte bestämma mig för att mamma, Andrea, Fredrike, Kent, Tea, Lasse eller nån av alla de andra avlidna som jag älskade ska bli levande igen heller, men jag kan välja hur jag hanterar saknaden. Saknaden, min vän, är ett STORT bidrag till ”lev nu, JFDI”. Så hanterar jag den.

Det kommer inte alltid att funka att bestämma sig, den människa finns inte som aldrig trillar i älta-fällan, i ynka-fällan, i ta-dumma-beslut-som-jag-VET-straffar-sig-i-längden-fällan, men varje gång jag misslyckas en dag så vet jag att jag kan försöka igen nästa. Ingen kan göra allt samtidigt, lyckas med allt samtidigt, men en sak i taget är inte så jävla dumt det heller. Försök, försök, försök, och förlåt dig själv när du misslyckas och försök sen igen.

Du kan aldrig hejda tankar från att komma, ibland kanske du måste låta dem utveckla sig också men sen måste du hårt, HÅRT, bestämma dig för vad du gör med dem. Kanske hitta metoder för att distrahera dig själv. En hint: löpning är bättre distraktion än sprit. Att låna en hund att klappa på en kväll är bättre än tröstshopping. Att ringa och prata med nån är bättre än att slå på dig själv. I de fallen om nånsin gäller ”försök, försök, försök, förlåt dig om du misslyckas men försök igen”. Det är sällan för sent.

Join the bestämma sig side. We will get cookies.

—————————

PS verkar det hopplöst att komma igång?
Gör listor.
Prioritera.
Pricka av.

Annonser

13 svar

  1. Siv

    Tack. Jag behövde det här.
    Det här ska jag printa ut och läsa med jämna mellanrum.
    Har jobbat hårt med att släppa gamla oförätter och gammal ängslan hela hösten, och inser till min förvåning att det faktiskt går. Jag måste nästan gå i väggen för att våga börja ta itu med det, men det känns som om det var värt det.

    26 november, 2014 kl. 12:02

  2. Kaj Bjerlöw

    Faan va bra. Klok du 🙂

    26 november, 2014 kl. 12:05

  3. Jepp, jag intygar funktionaliteten i ovanstående angreppssätt. Mycket bra. Joinade för många år sen. Många kakor finns det.

    26 november, 2014 kl. 12:54

  4. Väldigt bra skrivet! Behövde en liten påminnelse om detta. Det är ju så otroligt lätt att glömma bort. Tack!!

    26 november, 2014 kl. 15:58

  5. Jag bara älskar och hatar din text!

    Jag älskar den för att det är viktigt att bestämma sig för att vilja förändring. Det är angeläget att gå vidare och inte älta gammalt oförrätter. Det är viktigt att utöva mindfullness och acceptera saker som händer oförberett och oönskat och utifrån nya förutsättningar gå vidare. Vi har ett ansvar för våra kroppar och våra liv och hur vi förvaltar dessa. Många behöver en spark i baken för att lämna sitt eget ältande och tillåta sig själv att leva fullt ut. Det gäller att våga, släppa taget och ge sig hän. Vi måste ta ett ansvar för hur vi lever våra liv och förvaltar våra relationer.

    Samtidigt så har vi mycket olika förutsättningar och vissa har fler möjligheter än andra. Det är så tydligt att människor har så olika livsvillkor och att den rådande tidsandan handlar mycket om individens eget ansvar. Olika normer och strukturer hindrar oss. Vi slår huvudet i glastaket. Vita heterosexuella, cispersoner, i rätt ålder, medelklass och överklass utan funktionsnedsättningar och med normkroppar har ett stort försprång. Andra får kämpa hårdare och kommer oftast inte lika långt.

    Det måste också ges tid för att älta, bearbeta, gråta och vara ledsen. Det måste finnas utrymme för att misslyckas och att sörja det. Vissa mönster sitter djupare än andra och tar långt tid att förändra. Att må bra är inget quick fix som vi bara kan bestämma oss för och så sker under. Ibland har vi mönster som är lagda i tidig barndom och de tar tid att förändra. Samtidigt så ligger det något i ordspråket, det är inte hur du har det utan hur du tar det. Men ibland saknar jag utrymme i vårt samhälle för att vara trött, ful och misslyckad.

    I New Age ,Livets Ord och extrem liberalism lyfts individen fram som sin egen lyckas smed, alla kan bli det de vill. Ibland ligger ett förakt för svaghet bakom den den starka normen om allas eget ansvar och att det bara är att bestämma sig.

    26 november, 2014 kl. 16:06

    • Jag förstod att en liknande kommentar skulle komma.

      Jag är född vit, cis, i Sverige utan större funktionsnedsättningar och med relativt måttlig men ändå icke obetydande sjukdomsbelastning, den kommer troligen att eskalera till det sämre ganska snart tack vare arv (två föräldrar med samma sorts mycket ärftliga cancer). När det gäller klass, uppväxt och normkropp känner jag mig däremot inte speciellt priviligerad. Jag har gjort en resa till medelklass men ingen har givit mig något på den resan mer än jag själv och många timmars slit. Jag har inte ens betydande högre utbildning! Får tacka naturen för hög intelligens, vettlöshet och tjurighet. Jag tror inte ens att jag haft nån speciellt enkel livsresa i vuxen ålder, speciellt inte de senaste tio åren.

      Jag tänker det jag tänker i en kontext av att vi var en samling vita, europeiska och priviligerade människor som diskuterade när jag skrev ner mina tankar. Det är just den gruppen jag ofta känner frustration över. Mina priviligerade medmänniskor som vare sig inser eller uppskattar hur priviligerade de är och som inte sällan sätter sig i mycket av sin skit själva. Några av mina medmänniskor/de jag mött på vägen världen runt som har det allra tuffast är snarast de som verkligen inspirerat mig allra mest i det där med JFDI, så lever de för de har inget annat val.

      jag säger heller aldrig att det är lätt eller att någon kan göra allting på en gång. Jag tycker att jag trycker på det, bestäm dig för vad du vill förändra, prioritera, ta en sak i taget, en dag i taget och gör så gott du kan efter dina förutsättningar. Alla snubblar. Gråter. Ältar. Men det är ingen anledning att ge upp, för dagen efter att jag snubblat, gråtit, ältat, kan jag må annorlunda och bejaka det. I stunden. Jag säger aldrig att alla kan bli det de vill. Jag säger däremot att alla behöver fundera på hur de hanterar det faktumet också. Livet är inte rättvist. Kommer aldrig bli. Ju snabbare jag inser det desto bättre. Då kan jag orientera mig efter det.

      26 november, 2014 kl. 17:11

  6. Åh vad du är bra! Tack för att du delar med dig och får mig att stanna upp och tänka lite. Om allt. Och lite till. Kram!

    26 november, 2014 kl. 16:22

  7. Jens

    Ibland är du Queen Fucking Bitch of Everything.
    Word!
    Fantastiskt skrivet!!

    27 november, 2014 kl. 19:52

  8. Du ger mig perspektiv på saker. Att bli sviken av en närstående är betydligt värre än att bli sviken av sin arbetsgivare och kan du så kan jag 🙂

    28 november, 2014 kl. 16:34

    • Jag var där du är för tio år sen, Hanna. Fan så ont det gör! Det blev extra jävligt av att a-kassan tog ett felaktigt beslut om att jag inte fick stämpla (trr, af och facket sa att det var fel men kunde tyvärr inte hjälpa till) så i 1,5 år levde jag på det jag fick in på sex olika timtidsvikariat. Long story. Men det ar nyttigt att lära sig leva på snudd på luft 😉

      Det ordnade sig för mig till slut, och någon arbetsgivare kommer snart att bli lycklig över att hitta dig också.

      Men det som riktigt har gjort mig till en faktiskt ganska hård och intolerant bitch kan du läsa om här: https://bokoholist.wordpress.com/2013/12/15/ett-lampligt-rosaluddigt-inlagg-for-att-helga-vilodagen/

      28 november, 2014 kl. 17:17

  9. Jag har också varit med om tuffare tider och det är verkligen, verkligen inte synd om mig just nu. Jag har långt kvar till jag måste söka a-kassa, så ingen stress än på ett tag. Jag förstår att livet gjort dig hårdhudad 😦 Intressant också det du skrev om att öppna sig betyder att man får reaktioner man inte alltid klarar av. Jag är ju också ganska öppen med mina problem som du vet, men jag berättar såklart inte allt. Det är helt ok med dem som vill berätta sin liknande historia, men alla tips som kommer in om olika ovetenskapliga metoder som jag borde pröva spyr jag på.

    28 november, 2014 kl. 18:19

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s