när jag INTE handlar på Dussmann

Det var lite synd om mig i förrgår. Eller nääää, det var INTE synd om mig, men efter ett übersocialt dygn med snudd på oavbrutet snack så kändes det tomt. Anyhooooo – Dussmann. Dussmann kunde kanske erbjuda ett höstprogram så jag slapp missa fler författarkvällar a la min jättetrevliga slumpupplevelse med Davis Nicholls. Andiamo!

duss1

Men jag skulle BARA plocka program. Inte handla.

duss2

Redan vid de brunskjortade gaydelfinerna började det klia, men NEJ! NEJ Siv!

duss3

…and then came Lena. Jag hade ju tänkt att jag skulle få köpa den, jag hade bara glömt det. Och Exberliner (inte som i f d Berlinare, mer expat-Berlinare) har jag ju aaaaaalltid velat testa. Ja men vatusan. Det är ju jul snart, och jag får besök flera helger på raken (vill veta vad som händer för Perfekt Värdskap) och… äh, men vänta nu. Jag är över 18. Jag tjänar mina pengar själv.

(ja, jag vet att jag ska/borde läsa på tyska, men jag brukar köpa tyska tidningar också. vänta nu. över 18? gör som jag vill? just ja ;))

Ja, så går det alltså när jag INTE handlar på Dussmann. Det har blivit betydligt dyrare de gånger jag handlar. På riktigt. Hum.

Och apropå värdskap kan jag bli alldeles alldeles fascinerad över hur avlägset bekanta som verkar tro att jag driver hotell. Jag är en privat människa med hög integritet, så folk är välkomna att komma till Berlin, vi kanske hinner ses (men jag jobbar betydligt mer än de flesta tycks inse vilket betyder att jag sällan är hemma före 20 på vardagar, och därmed oftast ägnar helgerna åt träning, städning, tvätt och vila – som så många andra, jag har dessutom sett Berlin 1A hundra gånger redan så jag kanske inte har lust att sällskapsgöra alla Berlin 1A-saker igen), men det är bara de allra allra närmaste som får bo hemma hos mig och den som inte har fått eller får en inbjudan till just detta hem tillhör INTE den skaran. Övriga får vända sig till Ett Vanligt Hotell. Är tuff på den punkten. Det får folk ta.

————————————-

Så kan det gå. Och efter sex ”snälla veckor” var det dags att skrämma upp huvudkontoret några grader. Igår drog jag på mina röda lack-Martens för första gången. Folk stack in huvudet på vårt rum och kommenterade dem (positivt), men vad alla de där tänkte som höll käften vet jag ju inte.

Frankly Scarlett, I don’t give a damn.

duss4

(ja, här har man cykeln i hallen, åtminstone om man vill ha kvar sin cykel)

————————————-

Detta med att bolla rollbeskrivningar för fordonsarkitekter med ultra-ultra-ingenjör som plötsligt utbrister ”Zwei Seelen wohnen, ach! in meiner Brust” (Faust – go google!). Jag blev impad.

Jag har sannerligen aldrig tråkigt på jobbet och alla ni som generaliserar och limmar etiketten ”kulturellt svagbegåvade” på ingenjörer får ställa er i skamvrån nu!

Annonser

2 svar

  1. I remember Dussmann : ))

    delar din boendepolicy, med vissa undantag, ja: mkt nära eller personer med knappa ekonomiska omständigheter, som inte kunde rest annars + boendeytan i London är klaustrofobisk

    Loving the Docs!

    12 november, 2014 kl. 20:29

    • Vill minnas att fröken har ett par liknande!

      12 november, 2014 kl. 22:32

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s