biblioteket befolka… bekattas.

Nä. Jag vet. Jag har inget ”riktigt” bibliotek längre, men så länge väggarna i vardagsrummet är täckta av bokhyllor och jag saknar TV så får det heta så, för min självsuggererade själsfrids skull.

141106a
141106b

Ännu en ångest avklarad. Den största är kvar, jag blir inte lugn förrän huset är sålt och banken har fått sina pengar, men det där med katterna har också gnagt. Hur skulle de hantera resan? Skulle det bli strul med SAS? Skulle passpolisen i Tyskland bråka? Hade allt blivit rätt med kattpass och vaccinationer? HUR skulle de klara en helt ny miljö, med mycket mindre boyta? Speciellt lillkatten har gnagt i hjärtat, han pinkar överallt när han är sur. Vill inte bo i ett hem som luktar kattpiss konstant.

Katter som åker kabin måste eskorteras, och man får bara ta en per person. Sålunda hade exet lovat att följa med ner på snabbresa. Jag betalade såklart allt. Mindre än tio dagar innan det var dags kom ett mail om att lusten att göra det där var rätt ickeexisterande. Jag trodde att jag skulle få hjärtinfarkt. Biljetterna var köpta och SAS hade gått med på att katterna fick följa med (det är ingen självklarhet och avgörs från fall till fall, flight till flight). Jag skrev i panik till en människa som supportat på fantastiska vis de senaste två månaderna (och i många år innan det, på olika vis, men inte så intensivt som nu av olika rutiga och randiga). Tre timmar efter att jag bara velat… ja, inte kasta mig framför tåget, men nåt ditåt, hade han ordnat tidigare lämning av barnen till exfrun samt tillåtelse att hoppa över obligatoriska måndagsmöten på jobbet. Han räddade mig.

Allt gick bra, mycket tack vare denna människas kopiöst lugna och trygga personlighet. Med facit i hand var han ett långt bättre sällskap än exet hade varit ens innan vi var ex. Katterna, som kan extremt vara fega för nya människor (speciellt stora och långa män med basröst, de är ovana vid det), betedde sig som om han rullat sig i kattmynta. Så snart han satt nånstans hade han Izzy limmad i knät. Hon går fortfarande och letar efter honom här. Lillskiten betedde sig illa första kvällen, han pinkade ner en ren handduk och en soffkudde. Sedan dess har han, peppar peppar, kissat i lådan. Det tackar jag för.

En sak i taget.

Annonser

Ett svar

  1. Jisses vilken stress! Ja katter gillar sina gamla revir men lillkillen kanske mest protesterade över att allt var rörigt i början? Hoppas han trivs.

    7 november, 2014 kl. 20:25

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s