man bara bestämmer sig
En vän skrev till mig häromnatten, hen hade just fått veta att den sista kvarvarande föräldern – till åren kommen – med stor sannolikhet har fått cancer. En sorts cancer som ofta går att bota, men som är tuff, och vars behandling kan tära hårt på och till och med döda en äldre patient. Hen skrev ”jag behöver dela det med nån och jag har en svag aning om att du förstår”.
Det gör jag.
Idag skrev hen en fantastiskt fin text om att leva nu. Släppa oförrätter. Göra saker man drömmer om. LEVA.
Självklart svarade nån ”allt det där låter ju alltid lika tjusigt, men hur GÖR man, det är det aldrig nån som kan förklara?”
…och mitt svar som kommer reta gallfeber på många är ”man bestämmer sig”. Man fucking bara gör det. Det kommer inte alltid att funka, men oväntat ofta. JFDI.
Man ställer den där frågan som man instinktivt känner att man kanske inte vågar ställa (eller som man inte är säker på att man vill höra svaret på), för att ställa den oavsett utgång kostar i längden mindre tid och energi än att älta, grubbla, älta, grubbla och bedra sig själv.
Man skiter i de där som jävlats med en. Lätt sagt och svårt gjort, men tro mig när jag säger att jag, utan att gå in på detaljer, har både ”anledning” och sätt att hämnas på och jävlas med någon som nyss utsatte mig för något alldeles förjävligt.
Jag tänker knappt på den personen längre.
Inte. Värd. Min. Energi.
Hämnd serveras kall, säger du? Jo, men är det något jag har lärt mig så är det att hämnd som kan kännas skön för stunden också kostar jävligt mycket i längden. Ibland i faktisk ”backlash”, annars ”bara” som ånger, ångest, rädsla.
Sviken? Aldrig lita på igen? Tro mig, jag vet allt om det också. Men så öppnade jag ögonen. Och öronen. Dagar efter att jag tänkte ”jag kommer ALDRIG att lita på någon igen” så petade någon på mig, någon som jag har känt och tyckt mycket om som kollega och vän i många år. Personen fanns där och hjälpte mig med påtagliga och nödvändiga ting och jag insåg att DEN HÄR MÄNNISKAN litar jag på. Ju.
Finns det en så finns det med stor sannolikhet fler.
Allt det där leder till att jag nästan har mer tillit att spendera än nånsin (även om jag naturligtvis fortfarande sållar hårt i vem som får den), för jag vet att man aldrig kan veta. Det finns inget facit. Folk kan bli svikna efter sju år, efter tjugo, efter trettio. Man kan aldrig tro att man känner nån till 100% om man inte vill förbli en mycket mycket ensam människa.
Jag kan säga att jag skulle kunna gifta mig imorgon, om så är. Så har jag aldrig känt förut. Det är bara den där insikten. Det finns inget facit. Lev nu. Kasta dig ut.
(men nej, jag kommer inte gifta mig imorgon för det finns praktiska detaljer som jag inte kan bestämma mig för att de bara automagiskt löser sig, men jag kan bestämma mig för hur jag hanterar det också)
Man kan få helt galna erbjudanden som för stunden tycks omöjliga. Det kan vara ett nytt jobb, en kurs, en ny vänskap, en ny maträtt, stort eller smått. Bestäm dig för att saker sällan är så svårlösta som de verkar. Kasta dig ut.
Ah, du har bestämt dig för att du vill HA det där jobbet, eller den där människan, eller de där pengarna, eller åka på den där resan – men det HJÄLPTE INTE ATT BESTÄMMA SIG (i e helt oväntat, The Secret funkar inte ;)).
Well återigen, du kan bestämma dig för hur du hanterar det. Du kan ta reda på om det finns något du kan göra för att öka chanserna nästa gång. Sen måste du bestämma dig för om du har lust att göra det eller inte. Det betyder att du måste bestämma dig för vad du har lust med. Vad du vill. Nej, det är inte lätt. Det är ingen som säger att livet är lätt.
Vissa saker KAN man inte bestämma sig för. Jag kan inte bestämma mig för att bli frisk från endometrios, astma eller för att scoliosen ska sluta tortera min rygg. Men jag kan bestämma mig för hur jag hanterar allt detta. Just nu har jag bestämt mig för att ta hand om kroppen (och knoppen) och det jag får betalt för det beslutet är ett helt nytt liv.
Jag kan inte bestämma mig för att mamma, Andrea, Fredrike, Kent, Tea, Lasse eller nån av alla de andra avlidna som jag älskade ska bli levande igen heller, men jag kan välja hur jag hanterar saknaden. Saknaden, min vän, är ett STORT bidrag till ”lev nu, JFDI”. Så hanterar jag den.
Det kommer inte alltid att funka att bestämma sig, den människa finns inte som aldrig trillar i älta-fällan, i ynka-fällan, i ta-dumma-beslut-som-jag-VET-straffar-sig-i-längden-fällan, men varje gång jag misslyckas en dag så vet jag att jag kan försöka igen nästa. Ingen kan göra allt samtidigt, lyckas med allt samtidigt, men en sak i taget är inte så jävla dumt det heller. Försök, försök, försök, och förlåt dig själv när du misslyckas och försök sen igen.
Du kan aldrig hejda tankar från att komma, ibland kanske du måste låta dem utveckla sig också men sen måste du hårt, HÅRT, bestämma dig för vad du gör med dem. Kanske hitta metoder för att distrahera dig själv. En hint: löpning är bättre distraktion än sprit. Att låna en hund att klappa på en kväll är bättre än tröstshopping. Att ringa och prata med nån är bättre än att slå på dig själv. I de fallen om nånsin gäller ”försök, försök, försök, förlåt dig om du misslyckas men försök igen”. Det är sällan för sent.
Join the bestämma sig side. We will get cookies.
—————————
PS verkar det hopplöst att komma igång?
Gör listor.
Prioritera.
Pricka av.
Sleepless in Berlin
En kopp myntate och Modernistas vårkatalog (Vår. VÅR!! Oh, tänk att jag flyttade ner den 8/4 och att det gick att sitta ute i bara tischa kl 20.00 på kvällen då… försöker bita ihop och tänka bort den genomgrå och råkalla Berlinvintern i väntan på en ny vår) får hålla mig sällskap i väntan på John Blund.
Utgivningen. Hm. Spretig eller bred? Föredrar att tänka ”bred”.
Modernista fyrar av två av storfavoriterna (Bolton och Bauer) redan denna höst, men våren bjuder Exil av Denise Mina. Garnet Hill-trilogin har några år på macken, men håller finfint för en nyutgåva. Det blir mer Mo Hayder (ännu otestad men en tidigare bok ligger och glimmar i skattkistan med olästa böcker). Våren bjuder dessutom på den första nyöversättningen på 63 år av de Saint-Exupérys Lille prinsen, på En familjeflickas memoarer av de Beauvoir och en massa andra intressanta nyutgåvor (Moll Flanders!! Yay!).
Välkommen våren! Denna jul är förvisso den första på många år som jag faktiskt längtar till, men våren? Oh. Den går utanpå allt annat. Vi kan ta en vecka jul (20-28/12), men sen kan jag lugnt tänka mig att gå rakt på april.
excesser en masse
Jag har haft ett par böcker i excess-format liggande i olästa-böcker-högen ett tag, jag började lite halvhjärtat på två av dem för ungefär ett år sedan, men fastnade inte riktigt för formatet då. Pappret kändes läskigt tunt och lätt att riva sönder och en del av böckerna har varit svårlästa eftersom texten har legat för nära mittuppslaget. Nu ville jag ändå testa igen så jag tog med mig en av dem som pendlarbok, det lilla lilla formatet gör ju att boken lätt slinker ner i väskan. Jag valde syskonen Holts Flimmer.
Jo. Boken var perfekt som handväskbok och den här gången uppskattade jag formatet – men nu var det ju inte formatet i sig jag ville promota (eller jo, kanske lite).
I Flimmer har Anne Holt alltså tagit hjälp av sin bror, Even. Even är läkare, så du kanske kan gissa att Flimmer tangerar den medicinska världen. Det var just det medicinrelaterade som fick mig att plocka ner boken i väskan boken trots att jag egentligen har tagit en lååååång paus från nordiska deckare.
”Hjärtspecialisten Sara Zuckerman behärskar avancerade ingrepp till fullo. Trots en god prognos dör ändå en av hennes patienter två dagar efter genomförd operation.
Kort därefter dör ytterligare en patient. Det visar sig att det lilla chip – hjärtstartaren – som opererats in i patienterna har varit infekterat av ett datavirus. Någon har medvetet manipulerat den digitala tekniken.Stora ekonomiska värden står på spel och det framgångsrika amerikanska företaget Mercury Medical, liksom dess grundare och ägare Otto Schultz, ställs inför en annalkande katastrof…”
Familjetragedier, ljuvliga jobbnörderier (en av huvudpersonerna är både läkare och ingenjör, det kallar jag nydelig kombo), ekonomiska tricks och ljuv ljuv hämnd står på menyn. Det var aningens för många trådar och personer för att jag skulle hänga med till 100%, men det har nog mer med mitt fragmentariska läsande än med historien i sig själv att göra. När boken var slut fann jag mig sakna Sara Zuckerman. Jag vill veta mer om henne. Jag har läst att det ska bli en serie om henne, men har ännu inte hittat någon mer Zuckerman-bok utgiven på svenska.
—————————
Om två veckor sammanstrålar delar av Breakfast Book Club på mitt favoritsöndagshäng Gugelhof. Stefano och jag var naturligtvis tvungna att göra en kvalitetscheck idag 😉
Tala om excesser. Vi hade bestämt att det skulle bli en helg fylld av god mat och dryck, mycket prat och planlöst njut-irrande. Vi lydde våra egna planer. Fantastisk helg. JISSES så vi har ätit, jag tror att jag kommer att vara mätt i en vecka, men det är så otroligt roligt att hänga med nån som är så skönt vidöppen för nya intryck vare sig det handlar om mat, Dussmann eller skumma/mysiga bakgårdar.
Min stad har varit råkall men mycket vacker den här helgen. Idag tittade solen fram och det blev lite varmare en stund. Jag längtar redan efter våren…
och jag har inte en enda :-O
Tio kanonbra böcker om Berlin (tycker Iheartberlin) – och jag har inte en enda, trots en redan rätt diger samling. Voj. Jag försöker att inte ta det som en utmaning. Inte. Inteinteinte. Några av dem finns förvisso redan på listan över böcker som jag får köpa någon gång när det är tillåtet att slå in paket till sig själv (kanske jul, om jag nu inte bojkottar), så vi får väl se.
Just nu gör jag knappt av med pengar alls annat än på hyra och mat. Jag anade på förhand att jag skulle spara pengar på att leva ensam och det tycks vara så. Att ha bil är bekvämt, men dyrt. Trots veckans lyxbrunch på Gugelof varje söndag så har matkostnaderna droppat rejält. Nu blir det väl inte så många fler exotiska långresor att tokspara till på ett tag heller (svårare att hitta kattvakt, samt respartner saknas). Vinterns planerade Kubaresa liksom BLIR inte av nån anledning 😉 Ja, men då kan jag väl unna mig böcker då!
Jag har identifierat en möjlig weekendresepartner-in-crime på jobbet. Nu ska hon på långresa till Argentina och Mexiko, men när hon kommer hem ska jag ta tag i den spirande privatvänskapen, hon har hintat att hon vill hänga på fritiden och hon bor alldeles runt hörnet. Hon är en bit över 180 cm, mycket slank, blond och har inte ens fyllt 30, så utseendemässigt vore vi aningens ett omaka par, men vi jobbar bra ihop och har en del liknande intressen (bl a resor då) så jag tror att vi skulle kunna ha kul. Det går ju alldeles utmärkt att resa ensam också men efter många år av ensamma tjänsteresor har jag insett att jag gärna vill ha någon att studsa intrycken med när jag reser privat.
Vi. Får. Se. ”The future’s so bright I gotta wear shades” 😉
tester tester tester
Babel serverar ett test – Vilken författare skulle trivas hemma hos dig? – och resultatet i sig var inte ens hälften så exalterande som svaren jag faktiskt faktiskt faktiskt kunde ge på några av frågorna.
Jag. Bor. I. En. Central. Sekelskiftesvåning. I. Fucking. BERLIN.
(jag vet inte NÄR jag ska komma över det, jag VILL inte komma över det!)
Om ungefär 39,5 timme (inte för att jag skulle räkna ;)) hämtar jag min goa vän signor C på Tegel. Det ska bli så himla KUL! Vi har inga riktiga planer mer än att äta gott, kanske äta lite gott, promenera, ÄTA nåt gott, prata, äta nåt gott, prata, lyssna på Dinah Washington, prata, dricka sangria, åka spårvagn, glo på DDR-hus, äta nåt go… ja, ni hajar. Katterna och jag är vrålpepp!
——————
Whuuuut? Författaren?
Ivar Lo.
Vem fick du?
Oksanen – jo, hon finns på listan
Min barndomsvän Karin har gjort några stora förändringar i sitt liv som medelålders. En av dem är att följa en gammal dröm och börja spela teater. Jag har följt hennes äventyr i Folkteatern Järnet på avstånd, det har sett spännande ut i flera år, men just NU bränner det till riktigt ordentligt när hennes grupp kör en avskalad version av Oksanens Utrensning på Gjuteriet i Karlstad. Jag är stolt och glad och hade gärna sett resultatet.
Jag har fortfarande inte läst Oksanen. Jo, jag vill och jag borde. Jag ska. Jag vet bara inte när.
——–
…och jag som inte ens läser något annat än jobbmaterial varje dag längre (!!!) har fått en utmaning från Breakfast Book Club. Sisterhood of the World Bloggers Award. Det låter det! Vojne!
Jag är HELT fel person att svara på sånt här nu, jag är så stressad och tankspridd att jag inte ens är säker på vad jag gjorde igår. Jo en sak vet jag att jag gorde, eller inte gjorde (straight outta bekännelserna på fejjan):
”Vaknade mitt i natten igen och kunde inte somna om. Seeeeeeg morgon, trött och sunkig. Haltade iväg till tåget med min trasiga vadmuskel och tänkte mig inte för, var glad nog att jag tog rätt tåg (på den nivån var det). Ja men SJÄLVKLART hade jag glömt att månadskortet gick ut igår och SJÄLVKLART var det kontroll imorse. 40 euro i reda pengar, och skammen? Priceless f*ck f*ck f*ck. Nu kan dagen bara bli bättre, eller hur?”
(har varit vaken sen tre inatt också, så vad jag ska göra för tok IDAG vill jag inte ens veta)
1. Din favoritbok för tio år sen?
Oh kära, jag har faktiskt ingen aning. Instinktivt – tio år sedan… jag pluggade medicin och minns att jag älskade två böcker som jag fick av Cecilia: Mutants och Stiff. Jo, men vi tar dem!
2. Bästa memoar/biografi?
Aaaaaahaha, memoar… minne… nu var vi där igen. Det får bli en bok som jag fick av Cecilia IGEN. Det är en sorts biografi, på naturveteskapsnördigt vis: Den odödliga Henrietta Lacks.
3. Vilken bok önskar du dig i julklapp?
Jag kommer nog att bojkotta julen i år, och borde väl inte ens tänka i termer av julklappar, men om jag skulle önska mig nån bok överhuvudtaget under en period när det är flera månader sedan jag senast läste ut en dito så kan nog Lena Anderssons senaste ligga bra till. Eller Malin Elmlids The Bread Exchange – Malin bor här i Berlin och är bästis med en av mina närmaste vänner (men nej, vi har inte träffats än trots att A har pratat om att sammanföra oss) och hennes idé med The Bread Exchange är ljuvlig.
4. Läsplatta eller pappersbok?
PAPPER! Jag är oförbätterlig på den punkten.
5. Att lyssna på böcker, hur är det?
Det är förmodligen toppen, men ingenting som jag har fastnat för. Jag har provat några gånger men det har inte givit mersmak.
6. Hur sorterar du dina böcker?
Skön: bokstavsordning: Fack: nån sorts egen ordning. Väldigt egen 😉
7. Vad använder du som bokmärke?
Hundöron (den syndiga bokvarianten, jag skär inte öronen av kötthundar), boardingkort, kvitton, vykort. Det som finns till hands. Mina egna privata böcker utsätts dessutom vääääldigt ofta för den ryggbrytande tortyr som det innebär att ligga uppslagen och utfläkt veckor i sträck. Gärna i en vinglig hög med fler böcker i samma ohyggligt plågsamma sits.
8. Vilken facklitteratur läser du?
Just nu är det snudd på uteslutande böcker om Berlin (what a surprise), men i det förflutna har det varit London underground-nörderier, medicinhistoria, böcker om kartor, böcker om Henry VIII – you name it. Snöar in på saker rejält. Kör rejset. Snöar in på nästa sak. Kör det rejset. Njuter hela vägen och klår de flesta i TP.
9. Vilka språk förutom svenska läser du skönlitteratur på?
Engelska. Gör spridda försök på tyska men saknar fortfarande uthålligheten och tålamodet.
10. Ge mig ett boktips!
Du ska faktiskt utmana dig själv på många vis och läsa The Reapers are the Angels av Alden Bell.
Det här skickas vidare också – men jag passar den utmaningen eftersom jag just nu inte läser en enda bokblogg regelbundet. Den som vill svara svarar, men jag hittar inte på några nya frågor – ta samma frågor som jag fick om du vill. Den som vill kan länka sitt svar i kommentarsfältet.
när jag INTE handlar på Dussmann
Det var lite synd om mig i förrgår. Eller nääää, det var INTE synd om mig, men efter ett übersocialt dygn med snudd på oavbrutet snack så kändes det tomt. Anyhooooo – Dussmann. Dussmann kunde kanske erbjuda ett höstprogram så jag slapp missa fler författarkvällar a la min jättetrevliga slumpupplevelse med Davis Nicholls. Andiamo!
Men jag skulle BARA plocka program. Inte handla.
Redan vid de brunskjortade gaydelfinerna började det klia, men NEJ! NEJ Siv!
…and then came Lena. Jag hade ju tänkt att jag skulle få köpa den, jag hade bara glömt det. Och Exberliner (inte som i f d Berlinare, mer expat-Berlinare) har jag ju aaaaaalltid velat testa. Ja men vatusan. Det är ju jul snart, och jag får besök flera helger på raken (vill veta vad som händer för Perfekt Värdskap) och… äh, men vänta nu. Jag är över 18. Jag tjänar mina pengar själv.
(ja, jag vet att jag ska/borde läsa på tyska, men jag brukar köpa tyska tidningar också. vänta nu. över 18? gör som jag vill? just ja ;))
Ja, så går det alltså när jag INTE handlar på Dussmann. Det har blivit betydligt dyrare de gånger jag handlar. På riktigt. Hum.
Och apropå värdskap kan jag bli alldeles alldeles fascinerad över hur avlägset bekanta som verkar tro att jag driver hotell. Jag är en privat människa med hög integritet, så folk är välkomna att komma till Berlin, vi kanske hinner ses (men jag jobbar betydligt mer än de flesta tycks inse vilket betyder att jag sällan är hemma före 20 på vardagar, och därmed oftast ägnar helgerna åt träning, städning, tvätt och vila – som så många andra, jag har dessutom sett Berlin 1A hundra gånger redan så jag kanske inte har lust att sällskapsgöra alla Berlin 1A-saker igen), men det är bara de allra allra närmaste som får bo hemma hos mig och den som inte har fått eller får en inbjudan till just detta hem tillhör INTE den skaran. Övriga får vända sig till Ett Vanligt Hotell. Är tuff på den punkten. Det får folk ta.
————————————-
Så kan det gå. Och efter sex ”snälla veckor” var det dags att skrämma upp huvudkontoret några grader. Igår drog jag på mina röda lack-Martens för första gången. Folk stack in huvudet på vårt rum och kommenterade dem (positivt), men vad alla de där tänkte som höll käften vet jag ju inte.
Frankly Scarlett, I don’t give a damn.
(ja, här har man cykeln i hallen, åtminstone om man vill ha kvar sin cykel)
————————————-
Detta med att bolla rollbeskrivningar för fordonsarkitekter med ultra-ultra-ingenjör som plötsligt utbrister ”Zwei Seelen wohnen, ach! in meiner Brust” (Faust – go google!). Jag blev impad.
Jag har sannerligen aldrig tråkigt på jobbet och alla ni som generaliserar och limmar etiketten ”kulturellt svagbegåvade” på ingenjörer får ställa er i skamvrån nu!
Dagen efter
Coolt, Frau Merkel står framför en 25 år gammal bild av mitt hus 🙂
Jag kom tyvärr tillbaka hem så sent (runt 22.30) att festen redan var över. Bernauer Strasse kantades av tomma champagneflaskor, så jag tippar på att det gått rätt vilt till. Enstaka ballonghållare stod kvar, men med sammanlagt 30 kg packning var det inte läge att sno med sig en hem 😉
Helgen i Sverige var både jobbig och mysig. Jobbigt var att komma hem till ett fullständigt utkylt hus sent på fredag kväll (gissa hur lång tid det tar att värma upp ett nästan hundra år gammalt kråkslott i trä?) men jag fick väl arbeta mig varm då. Hade deadline runt lunch på lördag, sedan skulle jag in till stan för bl a klippning.
Jobbade halva natten och fortsatte igen kl 7 på morgonen.
Jag hann, och jag hittade det viktigaste (mammas vigselringar). Hann också plocka ihop alla pysselgrejor som vännen Titti skulle ärva, samt lite målargrejor till min väns dotter och lite böcker och småprylar till honom själv. Lite komplicerat blev det när min sista resväska (den hade varit kvar i Sura fram till nu) visade sig vara trasig, jag fick packa lite so-so och sedan köpa en ny väska det första jag gjorde när jag kom in till Västerås. Packade om på golvet hos min frisör.
Ville inte spendera en minut till i huset när allt var klart, så jag fick bo sista dygnet hos min fina vän. Lika mysigt som alltid, speciellt att sitta och titta på ljuvliga gamla bilder av hans mormor/morfar och farmor/farfar i Italien. Vi bakade och fixade pizza (jag tycker att jag har cojones som vågar göra pizza till en italiano – om än en dito som är född och uppvuxen i Sverige – men han tyckte faktiskt att min specialvariant var god och ska man gå efter hans ansiktsuttryck så ljög han inte ens) och jag njöt av att få vara i ett hus som är varmt på alla sätt och vis. Han är en människa som uppskattar vackra gamla ting så jag fick uppleva det underbara att en del av mammas saker (bl a en vacker gammal stol) som jag trodde skulle behöva skickas till tippen istället får ett nytt hem framför kaminen hemma hos honom. Mamma skulle ha älskat det.
Jag är en mycket lycklig människa som har så bra vänner. Jag ältar det (om man nu kan säga älta om något som är positivt) för det vill jag aldrig glömma bort mitt i all stress. Jag hann NÄSTAN med allt jag ville. Råkade som sagt få med mig 30 kg packning ner (sista paniken) men Air Berlin var snälla och satte inte dit mig. Om jag råkade omvärdera en bunt böcker som jag tidigare sorterat bort? Uhum…. 🙂 Men jag KÖPTE åtminstone inga nya.
Julkaffe och saltlakrits. Julen är räddad 😉
en annan sida av Berlin
”Especially in Autumn, Berlin has this magical dreamy feeling. You realize the city is going into hibernation for the next months and somehow everything slows visibly down and becomes obscure, dark and mysterious. Apparently I am not the only one with this vision. Berlin-based visual artist, illustrator and live performer Cosimo Miorelli shows Berlin’s dark and mystical side. In his illustrations and comic books Berlin reminds me more of Gotham City mixed with the Wonderland of Alice and a novel of Edgar Alan Poe. The results are dark and dense illustrations with iconic Berlin buildings surrounded by magical creatures like flying whales or lonely city foxes in search for some human warmth.”
Jag tror att jag behöver exakt allt som Cosimo Miorelli har gjort. Allt. Det är ett Berlin, ett twistat Berlin, ett ibland mörkt, ibland färgglatt, men alltid drömskt och fantastiskt Berlin.
IHeartBerlin.de har seglat upp som min absoluta favoritsajt på sistone. Underbar att browsa, och tänk att få skriva för dem… (dream on dreamer)
biblioteket befolka… bekattas.
Nä. Jag vet. Jag har inget ”riktigt” bibliotek längre, men så länge väggarna i vardagsrummet är täckta av bokhyllor och jag saknar TV så får det heta så, för min självsuggererade själsfrids skull.
Ännu en ångest avklarad. Den största är kvar, jag blir inte lugn förrän huset är sålt och banken har fått sina pengar, men det där med katterna har också gnagt. Hur skulle de hantera resan? Skulle det bli strul med SAS? Skulle passpolisen i Tyskland bråka? Hade allt blivit rätt med kattpass och vaccinationer? HUR skulle de klara en helt ny miljö, med mycket mindre boyta? Speciellt lillkatten har gnagt i hjärtat, han pinkar överallt när han är sur. Vill inte bo i ett hem som luktar kattpiss konstant.
Katter som åker kabin måste eskorteras, och man får bara ta en per person. Sålunda hade exet lovat att följa med ner på snabbresa. Jag betalade såklart allt. Mindre än tio dagar innan det var dags kom ett mail om att lusten att göra det där var rätt ickeexisterande. Jag trodde att jag skulle få hjärtinfarkt. Biljetterna var köpta och SAS hade gått med på att katterna fick följa med (det är ingen självklarhet och avgörs från fall till fall, flight till flight). Jag skrev i panik till en människa som supportat på fantastiska vis de senaste två månaderna (och i många år innan det, på olika vis, men inte så intensivt som nu av olika rutiga och randiga). Tre timmar efter att jag bara velat… ja, inte kasta mig framför tåget, men nåt ditåt, hade han ordnat tidigare lämning av barnen till exfrun samt tillåtelse att hoppa över obligatoriska måndagsmöten på jobbet. Han räddade mig.
Allt gick bra, mycket tack vare denna människas kopiöst lugna och trygga personlighet. Med facit i hand var han ett långt bättre sällskap än exet hade varit ens innan vi var ex. Katterna, som kan extremt vara fega för nya människor (speciellt stora och långa män med basröst, de är ovana vid det), betedde sig som om han rullat sig i kattmynta. Så snart han satt nånstans hade han Izzy limmad i knät. Hon går fortfarande och letar efter honom här. Lillskiten betedde sig illa första kvällen, han pinkade ner en ren handduk och en soffkudde. Sedan dess har han, peppar peppar, kissat i lådan. Det tackar jag för.
En sak i taget.
(inte så) Anonyma Biblioholister 