den där Jenny

Vi träffades i ett kommentarsfält på Facebook i november förra året. Vi hade gemensamma vänner och Jenny skrev något smart om noveller som jag bad att få citera, sedan var vi igång.

”Tycker det är synd att novellen verkar ha så låg status i litteraturen idag. Noveller är fantastiska. Att läsa en bra novell är som att bli upphånglad i klädkammaren på en fest av nån man knappt vet namnet på.

Romaner är mer som att dejta. Man får lägga ner en hel del tid och oftast är det inte värt det.”

Just då hade jag ingen aning om att hon själv skrev just noveller, men det gör hon.
SOM hon gör det.
Men nej, det här är ingen sockrad kompisrecension. Texterna kan stå på egna ben.

Jag började läsa Nere på Flower & Dean Street i ett badkar. Min gasvärmare lyckas aldrig prestera nog mycket varmvatten för att fylla hela det gamla oekonomiska badkaret i Berlin, men jag var envis och ville prompt ha bubblor till boken. Kämpade för att komplettera badkarsfyllandet med hjälp av vattenkokare och fick till något halvdant, men jag glömde snart det faktum att vattnet kallnade medan bubblorna dog.

Damn. Jag klev in i Jennys novellvärld. I den världen är ingen riktigt frisk. I den världen får kvinnor vara kåta, onda, de får vara mordiska och köttiga. Inga distanserade giftmord. Det är plaskande hugg och blodig njutning. Referenser till Bret Easton Ellis kommer upp både här och var i samband med Lundins författarskap och jämförelsen är allt annat än långsökt. Hon är dock ingen svensk kopia, hon är alldeles egen.

Boken lockar till sträckläsning, men de fyra novellerna smakade dyr pralin. Jag klev ur det kalla badet och ransonerade aningens prudentligt, jag sparade duktigt de två sista till jobbpendlandet dagen efter. Gudarna ska veta att det stundtals är kul att sitta på tåget och tänka ”ni skulle bara veta vad jag just läser…” Att läsa Jennys noveller är nämligen inte bara som att bli upphånglad. Jag fann mig sitta på S25 till Hennigsdorf och bli rent pirrig av saker jag aldrig hade föreställt mig att tänkas bli pirrig av. Just det pirret gjorde att jag langade vidare boken till Suzann också. ”Du måste läsa”. Hon läste. Hon förstod. Hon visste i sin tur exakt vem som borde läsa.

Fyra noveller, alla mycket bra, men som så många andra fastnar jag allra mest för titelnovellen. ”Not for the fainthearted” har blivit en sådan standardmening när jag skriver om Eskapix utgivning att jag snudd på borde trycka en t-shirt med texten och skicka till herr förlagschefen, men den är sann. Och vem orkar vara fainthearted? Inte jag.

Du läser mer om Jenny och köper boken från Eskapix. Nej, det där var inte bara information. Det var en uppmaning. Förlaget har varit spännande länge, men nu börjar det verkligen hända saker. Jenny och Henrik – grattis och ös på! Närmast ser jag fram emot Sofia Albertssons kommande novellsamling och Johannes Pinters första fullängdare. Att Jenny redan skriver på nya saker utgår jag helt kallt ifrån. Allt annat är förbjudet.