Arkiv för augusti, 2014

Escape to Cornwall

image

Roliga saker i klump blir också till stress. Lägenhetsbyte parat med deadlinepress på jobbet parat med tusen osäkerheter (fyllde jag i rätt nu när jag försökte byta adress hos Vattenfall? Varför får jag inte igång girokontot? Varföööööör finns bara infon på tyska? Det där sista snörpte jag lite extra på munnen åt när jag äntligen fick röstkortet och såg den lååååånga listan med information på alla möjliga språk). Att fatta rätt i såna kontakter är nåt helt annat än att glädjetolka Rammsteins galna texter eller nästan förstå en skönlitterär text.

Igår kånkade jag grejor till nya lägenheten, den ligger 700 meter bort så det där med att flytta per apostlahäst är mest som ett bra träningspass. Idag skulle jag fortsätta, men sunkade ihop med en bok. En snuttetrasa.  Byta-liv-eskapism igen.

Alla stories om att byta liv betyder inte att gå till lyx. I Little Beach Street Bakery är det tvärtom. Engelskt yuppiepar har det knackigt, den gemensamma firman kursar och de flyttar isär. Polly får inget nytt jobb och det lilla hon har kvar att leva på räcker inte till någon fräsch lägenhet.  Dela, i hennes ålder? Njä. Så finner hon ett sunkigt gryt ute vid kusten i en liten märklig stad, deltid ö, deltid halvö. Jo. Vid högvatten är det båt som gäller, den lilla vägen ut till staden är ofarbar stora delar av dygnet. Polly räknar inte direkt med att vare sig hitta jobb eller att bli bofast.  Hon vill mest unna sig några veckors stilla ro, och i den lilla lägenheten har hon råd att bo ett tag även om hon inte har någon inkomst.

Till att börja med är det fruktansvärt ensamt.  Hennes första kompis blir en liten lunnefågelunge och sen… rullar det på. Boktiteln spräcker den stooooora överraskningen förstås 😉

Det är vare sig nytt eller innovativt, men det är mysigt. Jag gråter när jag läser.  Det gör jag mycket sällan.  Nu kan stress och fet huvudvärk påverka tårkanalerna, jag ser en liten pekoralvarningslampa blinka i ögonvrån, men det gör inget alls. Jag behövde den här ynklostunden. Den mysiga ynklostunden.  .


Sov gott, du vilda

Jag skriver sällan känslofyllda texter när författare dör, det gör så många andra så mycket bättre (och för den delen sämre). Hakar sällan på RIP-floden på fejjan.

Birgitta Stenberg blev 82, det kan tyckas vara OK att lämna in då. Hon fick ett längre liv än de flesta i min familj.  Grejen är att år är EN parameter.  Liv är LIV också.  Att tugga i sig livet i glupska portioner. Jag vet 43-åringar som lever livet så lojt och ointresserat att jag kan undra om de nånsin känt starkt för nånting alls, men det har jag inte med att göra.

Jag har sett nog mycket elak cancer för stt unna Birgitta att få slippa smärta, men jag hade unnat henne ännu fler underbara, vilda och passionerade år också. Jag hade dessutom unnat mig själv att få läsa om dem.

Sov gott Birgitta.  Jag tror inte på himlen men OM den finns så tror jag att den varianten du huserar i är en bra en. Dina sista ord – alles ist gut – skänker förtröstan.


Sweet dreams are made of this

image

image

De där dörrarna, de är två dm högre än ”standarddörrar”. Takhöjden.  Takhöjden! Gissa om jag börjar drömma om platsbyggda bokhyllor och biblioteksstegar? 😉

image

image

…och detta blir arbetsplatsen fr o m 1/10. Slottet får en svensk drake!


allt du nånsin velat ve… nä, allt du inte ens visste att du ville veta om Anders Fager

Den aningslösa bokbloggaren (med stort trähus fyllt av böcker som när branden ryckte fram som snabbast endast befann sig 11 km bort…): Anders, vi börjar med SVENSKA KULTER och SAMLADE SVENSKA KULTER. Jag svepläste båda böckerna och vet därför att du ser sådant som vi andra ofta missar. Varför började det egentligen brinna i Västmanlands skogar?

Anders Fager: Egentligen är det inte svårare än så att hitta på en spökhistoria. Man ställer sig den där typen av fråga. Vad var det egentligen som hände? Och det går säkert att hitta massor av annorlunda skäl till att det började brinna. Det dräller av gamla gruvhål däruppe. Och vad bor det inte i dem? Och vad är de som tillber det som bor därnere villiga att göra för att sopa bort spåren av något illdåd? En skogsbrand kanske?

fagerbyassbring

Fotograf: Kalle Assbring

Siv: Jag skriver lite skräck ibland men fastnar alltid i ”folk kommer tro att jag är galen, pervers och rent livsfarlig”. Hur ser du på det? Bryr du dig? Lägger du någonsin band på dig?

Anders: Tycker folk att jag är galen, pervers och rent livsfarlig?

Siv: Jag vet inte, Anders. Gör de det?

Anders: Tror det är någon slags image som jag förväntas odla. Att jag äter barn och sover i en kista och så. Undrar om Viveca Sten får sådana här frågor? ”Är du ett monster på fritiden?”

Siv: Nu ska vi inte på något vis insinuera att förfärligheterna du skriver om är på låtsas, men var går gränsen mellan fantasi och verklighet för en skräckförfattare?

Anders: Jag är fullblodsateist. Det är förmodligen därför jag skriver sådant jag gör.

Siv: Skulle du säga att det är normalt för folk som skriver om monster och spöken?

Anders: Jag tror det. De allra flesta i min bransch är jordnära typer. Det uppstår genuint underliga situationer när jag stöter på folk som på allvar tror att jag tror på det jag skriver. Det händer, faktiskt.

Siv: Var får du dina otäckheter från?

Anders: En lite väl överaktiv fantasi. Som alla författare så samlar jag på mig bilder och scener, men det är inte så att jag stryker runt på kyrkogårdar eller gamla tortyrkammare och söker ”sköna vibrationer”. Sådant lämnar jag till posörerna.

Siv: Är du otäck?

Anders: I rätt sammanhang så. Det mesta här i världen är otäckt om det oinbjudet står i någons kök tre på morgonen.

Siv: Du förstår ju att det där lockar fram bilder i huvudet. När stod du senast oinbjuden i någons kök tre på morgonen?

Anders: Jag är som en vampyr. Man måste bjuda in mig om man vill ha mig i köket.

Siv: Men. Ponera att du fick chansen att skrämmas: i vems kök står du?

Anders: Hemma hos någon religiös charlatan. Han killen i Knutby. ”Var är din gud nu?!?”

Siv: I din pågående trilogi (så här långt JAG SÅG HENNE I DAG I RECEPTIONEN och EN MAN AV STIL OCH SMAK) tangerar du historien om KB-mannen, bibliotekstjuven. Är det rent av så att du känner honom?

Anders: Det är svårt att känna honom, för han är stendöd. Nej, men jag har pratat med flera som haft med honom att göra. Han var en märklig och väldigt egotrippad figur. Mitt porträtt av honom gör honom mer rättvisa än den otroligt mesiga tv-serie som gjordes för några år sen.

Siv: Formar du relationer till dina karaktärer, eller behåller du rollen som kallsinnig betraktare?

Anders: Klart man gillar sina karaktärer. Men vissa av dem kryper närmare inpå. Vissa är mer skrymmande. My Witt från DROTTNINGEN I GULT i SAMLANDE SVENSKA KULTER är värst. Hon är som att ha Anna Odells dampiga tvillingsyster lös i sitt liv. Dels hänger hon i min lägenhet och möblerar om (köket ser ut som ett medeltida stormhinder och ”titta en installation”) medan jag skriver om henne. Dels så är hon är en karaktär som genererar otroligt mycket prat och babbel. Jag skriver en teaterföreställning om henne nu som ska heta ”Drottningen i Gult” och hon är omständlig. Det blir alltid en massa text över när jag skriver om henne.

Siv: Låter jobbigt.

Anders: Det är värt besväret. Är det någon speciell karaktär du tänker på?

Siv: Cornelia från JAG SÅG HENNE I DAG I RECEPTIONEN är speciell. Och så tänker jag på författare som känner att de styrs av sina karaktärer. Som formar snudd på familjära band.

Anders: Låter rätt pretentiöst. Cornelia var kul i början, men blir otäckare ju mer jag skriver om henne. Hon börjar som den där sexiga-trasiga-roliga bruden man gillar (i en viss ålder, före 25 och efter 65) och slutar som en gudarnas budbärare. Jag vet inte om jag gillar henne eller är rädd för henne eller tycker synd om henne.

Siv: Skriver du in egna vänner och ovänner i böckerna?

Anders: Inte avsiktligt. Jag kan låna karaktärsdrag eller olater från folk jag känner, men det blir aldrig några riktiga karikatyrer. Väntar snarare på att någon ska får för sig att jag skrivit om honom fast jag inte har det. Nån galen groupie som säger att ”allt det där du skrev om Cornelia, det var om mig. Och här är jag!!!”  Oinbjuden i mitt kök tre på morgonen.

Siv: Nu är vi i köket igen – det är ju där den bästa delen av festen sägs vara! Känner folk i gemen till ditt civila yrke i Försvarsmakten? Det KAN tänkas stoppa dem…

Anders: Det var längesen det var mitt heltidsjobb. Men köket är alltid bäst. Nuförtiden är det ju där man får röka.

Siv: Jag skrev ”trilogi” här ovan, du har redan avslöjat för mig att det BLIR en tredje bok i serien. Vet du redan nu hur det ska sluta i detalj?

Anders: Jag vet vart ”Krig! Barn!” ska landa och vad som ska hända. Ungefär. Sen finns det alltid en del av historien som växer fram under tiden. Det är två parallella processer. Man följer en uttänkt karta och ser vad man hittar längs vägen.

Siv: Personen Anders då. Hur ser skrivandet ut för dig? Livsnödvändighet, ventil, eller kul bisyssla?

Anders: Yrke sen några år tillbaka. Alltså en livsnödvändighet. Fast det säger inte så mycket om själva mig.

Siv: Så vad gör egentligen en Lebeman, detta ord som dyker upp i reklamen för EN MAN AV STIL OCH SMAK? Är det möjligen – med avseende på arbetstider – det alldeles perfekta att vara som författare?

Anders: Med tanke på hur sinnesjukt mycket jag arbetar per vecka så är det bra att ha lebemannafärdigheter när det väl dyker upp lite fritid. Man liksom drar i en spak (i köket) och sen brakar hela partyt igång. Komplett med en skäggig snubbe som står i ett hörn och spelar Spotify på en iMac och dricker IPA.

Siv: Ja, det där är något folk ofta glömmer. Vill du berätta vad du gör när du inte skriver, marknadsför dina alster och minglar med läsare?

Anders: Försöker vara med min fru och mina barn. Träna. Vanliga vuxengrejor.

Siv: Hur tjusigt är livet för en svensk skräckförfattare 2014 egentligen? Är det groupies i drivor, tungt flämtande kulturtanter i Gudrun Sjödén-tunikor som bjussar på rödvin eller är det mest en kall inplastad macka på ortens Scandic som gäller efter en genomsnittlig signering?

Anders: När man väl lämnat fandom-världen bakom sig så är skräckförfattar-livet inte annorlunda än för andra författare. Drivor av jobb, inplastade kulturtanter och rödvin på Scandic. Det är ett väldigt ensamt jobb som då och då avbryts av närmast hysteriska mingel.

Siv: Inplastade kulturtanter – se där var ett fint uppslag till en blodig novell! Frågan är om de blir roligast som offer eller förövare. Som zombieälskare vet jag vad jag tycker.

Anders: En zombiekatastrof på bokmässan? Perfekt.

Siv: Jag håller med! Helt fantastiskt att plasta in tanterna dessutom, zombier är kända för att tappa kroppsdelar vid de mest olämpliga tillfällen och det kan ju bli synnerligen grisigt ihop med böcker. Så… jag ser möjligheterna. Välj din favoritapokalyps. Ryttarna kommer. Hovarna dånar mot asfalten. Vilken sorts katastrof förebådar de?

Anders: Du tänker på naturkatastrof? Eller?

Siv: Naturkatastrof, virus, zombier, vampyrer, jättemaskar som äter upp hela jorden – choose your weapon!

Anders: Skrev en kul novell till FRUKTANS novellantologi STOCKHOLMS UNDERGÅNG som heter FEM TIMMAR som använde något så världsligt som en komet. Och så fick jag använda Bowies makalösa FIVE YEARS som någon slags motor för historien. Den blev jäkligt bra.

Jag och Daniel Thollin som gjorde DEN ELAKA VIKARIEN planerar nu en ny barnbok som nog ska heta ASTRID OCH ZNORK FÖRGÖRAREN. Znork är ett jättemonster som river hela Kungsholmen sen han upptäckt att hans favoritgodis är slut på Lidl. Han ser ut lite som en Lovecraftiansk ”gug”.

Siv: Nästa stora svenska stjärnskott på fantastikhimlen om du får bestämma?

Anders: Jenny Lundin. Alla gånger. Hon får mig att titta i backspegeln och tänka ”skärp dig”. Hon borde få många att tänka det.

Siv: Där är vi rörande överens! Har du samarbetat med henne innan hon debuterade med sin novellsamling nere på Flower & Dean Street?

Anders: Vi är bekanta. Jag har läst ett par av hennes texter och tänkt ”vad ska du med mina synpunkter till?”

Siv: Att hon inte fått kontrakt med ett stort förlag är sjukt, men en del av den verklighet som jag vill köra ner i halsen på de där som tror att det väl löser sig om man ”skriver bra”.

Anders: Vill säga mot dig där och säga att är man så bra så får man kontrakt. Jag vet. Jag var Jenny för fem år sen.

Siv: Vilken bok hade du själv velat skriva – eller har du rent av redan skrivit den boken själv?

Anders: Uppenbarelseboken. Snacka om skumma fans man skulle ha.

Siv: Nu får jag väldigt intressanta bilder i huvudet igen och det är ju alldeles därför jag uppskattar ditt författarskap.

Anders: Tack, tror att det är den bästa komplimang man kan ge mig. ”Du ger mig intressanta bilder.” Det kopplar tillbaka till My Witt och något hon säger om vad ett bra konstverk gör med den som upplever det.

Siv: Tack själv Anders Fager, aktuell med En man av stil och smak och Stockholms undergång – tillika ständig svensk kultskräckmästare. Vi ses på bokmässan! Var hittar vi dig säkrast, vi som vill ha böckerna signerade eller bara jaga dig i största allmänhet när vi äntligen hittar en maskin stor nog att plasta in oss?

Anders: Kommer att återkomma med ett mer exakt schema, men jag finns hos SF-BOKHANDELN varje dag klockan 1400. Vi ses där. Med eller utan plast.

———————-

Va? Du vill fortfarande veta saker om Anders Fager? Men så kom då till Bokmässan!


En man av stil och smak

Trilogier och jag, jag och trilogier, det är ett ständigt aber och föremålet för mer än en ynkande bloggpost i det förflutna. Jag vet ju egentligen att jag aldrig ska börja läsa en trilogi förrän den är utgiven från start till mål, crash boom bang. Dels på grund av tålamodet. Bristen på. Dels på grund av minnet. Också bristen på. Jag vill inte tänka på hur många eleganta blinkningar som går mig spårlöst förbi helt enkelt för att jag aldrig minns de där allra klurigaste detaljerna från föregående del när jag äntligen får tassarna på nästa, ett år (oftast) senare.

Nu sitter jag i skiten igen. Mitt enda försvar är att när jag började läsa den HÄR gången så visste jag inte ens att det skulle bli en trilogi.

enmanavstilosmakJag läste Anders Fagers Jag såg henne idag i receptionen förra året och jag var aningen sträv i mitt omdöme då, för jag tyckte så mycket mer om hans Samlade svenska kulter. Jag tyckte att han var en novellformatets mästare, men att hans första roman blev för spretig.

Sen tänkte jag inte värst mycket mer på det förrän jag kontaktades av en Begåvad Skribentvän Med Tillförlitlig Smak som absolut tyckte att jag skulle läsa bok nummer två om Cornelia, CeO och de andra: En man av stil och smak. Jo, varför inte. Fagers skräckmästargloria kan halas upp en våning igen – på’t bara!

”Huvudperson i denna skräckroman är CeO Molin. Han har tidigare levt ett rikt liv och haft ett omfattande umgänge. Hans spektakulära fester i paradvåningen vid Johannes kyrkogård i centrala Stockholm är vida beryktade. Han har varit en lebeman, en man av stil och smak, och dessutom en gentlemannatjuv på jakt efter ovärderliga inkunabler.

När vi nu möter honom håller hans förflutna på att komma ifatt honom. För CeO Molin kommer alldeles säkert att kunna knytas till stölderna på sin arbetsplats vid Kungliga Biblioteket. Allt detta överskuggas dock av ett virvlande och alltmer skrämmande skeende där dunkla makter slåss om kontrollen över såväl hans liv som död och vad som eventuellt kan komma därefter.

Herr Fager själv avslöjade sedermera att jo, en trilogi är det, det blir en tredje del.
Jag körde ändå.
”Jag kan hantera det, jag kan sluta när jag vill.”

Ha.
Ha.
Ha.
Ha.

Sitter. I. Skiten.

Jag gick en ledarskapskurs en gång, en stor del av tiden ägnade vi åt så kallade ”motivational speeches”. Hur skulle vi få med oss folk på tåget (ja, betänk att på den tiden jobbade jag inte ens med tåg), hur skulle vi få dem att kasta sig över vardagens ganska trista arbetsuppgifter med energisk hunger yada yada yada. ”Börja i en händelse” var receptet hos just den här amerikanska teoretikern (hen är också känd för att vilja göra citrondricka när livet ger en citroner, men inga namn ;)).

Börja i en händelse, var det. I Fagers romantvåa händer det sig i en hemlig källarvåning under ett hus på Ignatiigränd i Gamla Stan. Skenbart småputtrigt, förberedelser pågår för ett coolt lajvkoncept som ska serveras till likaledes coola människor, en elegant äldre bög lotsar en yngre dito nerför en trapp och det är skön erotik i luften. Fler ansluter till skaran och sen

…går det åt helvete. Som vanligt är det nån som leker med saker hen inte borde leka med.

Det är ett elände att sälja sin själ. Först är det lätt. Man skriver på längs den prickade linjen och går på en rolig fest. Sedan blir det värre. Folk dör. Monster har ihjäl ens barn. Man blir ihjälsparkad på gatan.

Jag var fast innan tionde sidan hade passerats. Jag snortade hela boken på 24 timmar blankt. Tack gode gud att det var lördag när jag började.

Fager har ett korthugget och effektivt språk, men det där snabba och effektiva hindrar honom inte från att leka med ord på ett sätt som jag älskar (och eventuellt förfaller till att göra själv också med jämna mellanrum). Rågsvedsgrå. Södermalmsironisk. Playboybibliotekarie (det sistnämnda är extra oemotståndligt)

Torr, smart och nattsvart humor. Jag brukar beklaga mig över ymniga humorelement gränsande till buskisnivå (speciellt i en del zombieana) i somlig fantastik, men hanterat på det här viset hänger spridda stänk av humor som en perfekt cynisk backdrop i en historia om mycket cyniska människor. Det är metaboktok de luxe (såklart – CeO är ändå bibliotekarie!) och hårt strösslat med referenser till såväl samtidskultur som historiska anekdoter, sanna och påhittade.

CeO funderar över tunga gangsterrepliker. Han borde ha läst Lapidus istället för Knausgård.

Fager promenerar hemtamt runt i 1900-talets mest skandalomsusade HBTQ-historier, från den lesbiska härvan via Nothin (dock utan att passera Haijby, men den storyn är redan in absurdum urmjölkad) till nutida homoerotik och han har det där som får mig att vilja googla. Jag gillar att vilja googla. Jag vet vad waterboard är nu. Jag hoppas jag slipper använda kunskapen, men jag vet.

Fager gör det där som Boel Bermann också är så bra på, det som är sant och det som är påhittat är så snyggt ihopflätat att det ofta är svårt att hitta skarven, paketet håller ihop. När det gäller fantasy väljer jag Urban Fantasy framför att läsa om långhåriga män i spetsig hatt som springer runt i magiska skogar och ägnar sig åt enhörningsexcesser varje gång, och det är samma sak med skräck. Den bästa skräcken för mig är den där vansinniga saker händer i en i övrigt alldeles vanlig miljö. Ett Stockholm som jag känner igen, men med en avig skavande twist. När hela tillvaron blir så där skev som den kan bli de första sekunderna när man sätter på sig ett par splitter nya glasögon. När allt ser rätt OK ut så länge man glor stint rakt fram, men något som gör en lite illamående anas i ögonvrån.

Jag är såld. Jag kunde inte hantera det. Jag kommer att få ett helsike innan del tre kommer och när den kommer skulle jag behöva en specialutgåva med tre-i-en, för jag som sällan läser om böcker numera vill också se de där snygga sakerna som annars bara susar över skallen på mig.

Såpass, serru.
Grattis Fager. Glorian sitter som en smäck igen.

—————————————————————–

Teaser: kom tillbaka om några dagar så får du läsa mer om Anders Fager. Du VILL veta mer om hans förhållande till inplastade kulturtanter och i vems kök han kan tänka sig att stå och se otäck ut klockan tre på morgonen…


Wherever I lay my… BOOK (that’s my home)

image

Det finns ju en generation – eller två – som tror att det där är Paul Youngs låt. ”Nöööö!” som vi bräker här, Gaye it is. Always and forever.

Min lilla sunkiga andrahandslägenhet är inte lika forever. Nu tar jag mina bokhyllor (mhmmmm, en har blivit två… and counting ;)) och drar. Jag lämnar Herr Rammstein och hans rara hund, en nyrenoverad tvåa med förstahandskontrakt på bra adress trumfar glädjen i att få vara hej-å-tjenis med kultiga rockstjärnor för den ängsligt bekväma 46-åring som jag har blivit.


Bokmässepepp del 8256926 – ”Krösa-Maja berättar – skräck i tecknade serier”


Författarfoto av Pål: Ola Kjelbye

Läsecirkel: Krösa-Maja berättar – skräck i tecknade serier

Ett samtal om tre aktuella skräckserier: Från andra sidan (Kriek/Lovecraft), Fylgia (Björkelid, Thollin & Andersson) & Den svarta jorden (Krantz). Moderator: Patrik Schylström (Stockholms stadsbibliotek). Medverkande: Pål Eggert (Borde vara död), Elias Hillström (podden Solen) & Nene Ormes (Udda verklighet).

Seriescenen, torsdag 25 september kl 15.00 – 15.45 – mer information hittar du HÄR

Pål och Nene är författare vars alster jag uppskattar MYCKET, Elias känner jag inte till sedan förut. Och skräckserier, ja, det behöver jag kanske inte berätta att jag älskar. Jag törs inte tänka på hur mycket min väska kommer att väga när jag ska hem igen efter mässan. Uff.

 Det här är ett samtal jag ser fram emot att lyssna på, oavsett hur många kg extra jag får släpa på som resultat 😉


Diaries of an Internet Lover

image

Nätdejting, sex och busiga flickor lät ju svåremotståndligt när boken tittade upp på mig från reahögen. Jag hade ingen aning om att Dawn Porter, numera Dawn O’Porter, är en ganska stor kändis i GB, men det är hon tydligen. Inser också att jag har en annan nyare bok av henne hemma i en olästaböckerhög. Hum.

Jag hoppade aldrig på Femtio nyanser-tåget, ingen av de liknande efterföljarna heller, så trenden med erotisk litteratur har gått mig förbi. Jag var ändå nyfiken, och rea är rea!

Nu kan jag inte påstå att erotiken i sig är det som är bra med den här boken (omslaget lovar mer än texten håller, det enda riktigt juicy är en trekant som hon sent omsider deltar i), den är snarare intressant ur någon form av sociologiskt perspektiv. Boken handlar om Dawns halvår på en internetdejtingsajt, hon lägger ut ett antal olika annonser som alla egentligen har samma budskap: bjud på lyxig mat och dryck samt spännande och lyxiga upplevelser så får vi se om vi får till lite sex sen. Vi läser mejlväxlingar, rapporter om efterföljande dejter och i vissa fall utvikningar om resor och sex. Hon bjuds på lyxiga middagar och resor till New York och Dubai. I Sverige rynkas det på näsan åt s k drinkluder, men detta tar konceptet till en helt ny nivå.

Det är nog mest därför jag fortsätter läsa – hon är mig så främmande.  Så skönt skamlös i sitt självförtroende rörande såväl intelligens som utseende. Ofta förstår jag därför inte alls varför hon tycker att presumtiva dejter låter intressanta baserat på mejlväxling och vad jag har ÄNNU svårare att förstå är varför hon inte hellre helt enkelt splittar notan, avbryter och går hem än fortsätter en dejt med någon som visar sig vara närgången och motbjudande.

Hon definierar sig som hetero men dejtar och ligger med kvinnor också, även om det inte blir jättemycket av det i boken.

Godkänt men inte mycket mer. Roligt att titta in i en värld långt från min egen, extra bonus att läsa om lyx-London, men jag kan inte direkt säga att det gav någon väldig mersmak. Tyckte dessutom att konceptet kändes lite gammalt och gjort och det var inte undra på, boken är visst från 2006.


who? me?

Mycket god kamrat taggade denna bild på mig. Jag förstår INGENTING. Det gör förmodligen inte du heller, eller hur? Kul ordkonstruktion.

 

tsundoku


Bokmässepepp, Hustvedt-relaterat

siriqueenDetta med Siri. Siri som kommer till Bokmässan – wooohoooo! Det tog ett tag innan jag klev på Siri-tåget, ”alla” älskade Vad jag älskade, men Vad jag älskade var inte vad JAG älskade. Jag har bara försökt en gång, men av någon anledning så klickade det inte. Jag har kvar den halvläst i en hylla hemma, det kan vara dags att försöka igen.

Men jag ville ju inte ge upp helt. Folk vars smak jag ofta delar älskar henne. Det måste finnas NÅGOT? Det fanns det. Sommaren utan män blev min grej. Min bok.

Jag var lite ynklig för ett tag sedan, jag ”råkade” åka till Dussmann efter jobbet och stod då och höll i den engelska utgåvan av Den lysande världen, men eftersom Siri och jag hade failat lite på det där med berättelse i konstnärsmiljö förut så plockade jag åt mig Living, thinking, looking istället.

Jag tar med den till Göteborg. TÄNK om jag kan få den signerad av Drottning Siri.

Bilden av Siri är tagen av Marion Ettlinger


Bokmässepepp del 765336

Flyg Berlin – Stocholm t o r, check
Tåg Västerås – Göteborg, check

Det finns fortfarande biljetter kvar till bra pris. Skynda att fynda!


Bokträdet revisited

boktradigen

OK. Det är dags att lägga till en ny kategori – bokträdet.

Jag hade ju nästan gett upp det där bokträdet. Trädet i sig (egentligen trädEN) har sett allt sunkigare ut och dess innehåll tycktes bara bestå av den sortens leftovers som möglar snarare än återbrukas.

Jag är en envis människa, så jag har ställt dit lite saker ändå, i någon slags förhoppning om att ju fler vi är som försöker hålla liv i det, desto fler kommer att bli intresserade av att gå dit och titta och ställa dit/plocka saker med jämna mellanrum trots allt.

Nu inbillar jag mig inte att min Hemingway och min Lövestam har gjort mirakel, men något har hänt.

Va? Sommar och fler turister säger du? Bara det? Inte det att trädet strålar och lever upp tack vare min envisa kärlek? Du är en tråkig cyniker, säger jag 😉

Min första fångst – jaa, för hittills har jag bara ställt dit, aldrig plockat med – blev ett litet politiskt lexikon. Det kommer att sitta som en smäck i min nya bokhylla. Jo, så är det. Min första hylla är urvuxen och har fått sällskap av en annan hylla (nej, det är inte samma sort, inköpet fick anpassas till att kunna transporteras på spårvagn och sen bäras 1 km snarare än att det skulle passa ihop perfekt med den förra hyllan). Nu när jag vet att jag blir kvar mer än ett halvår så känns det oundvikligt. Jag sover i en obekväm soffa, men utan bokhyllor kan jag inte vara.


bättre sent än aldrig

johngreen

Sent omsider har jag joinat John Green-kulten bland YA-älskare. Jag började med Paper Towns (omslaget! oh, ni hajar ju att en kartnörd blir till sig) som utgjorde pendlarbok ett tag. Den fungerade bra till det men jag fastnade inte riktigt för berättelsen. Boken snurrar kring en spännande jakt efter en älskad försvunnen ung kvinna – mitt ganska barnsliga problem var att jag tyckte att hon var så förfärlig att jag inte kunde förstå hur hon kunde vara så dyrkad.

Jag visste att jag skulle ha den hittills största succén – The Fault In Our Stars – någonstans i gömmorna. Den är het i Tyskland (också) nu. Stekhet, förmodligen på grund av filmen. Har petat på den ett par gånger. Tänkt ”jag kan ju köpa den och ge bort dubletten när jag hittar den”. Gjorde inte. Höll fast vid hoppet om att hitta den.

Jag vill inte ens erkänna för mig själv hur länge jag har letat efter boken hemma (det avslöjar 1) hur ohemult många olästa böcker jag har och likförbaskat fortsätter jag likt en shoppingmissbrukare att mata på med fler 2) vilken nollkoll jag har på dem) men i förrgår föll min blick plötsligt på den. Har den verkligen legat där hela tiden, i en hög strax norr om HUVUDKUDDEN?

Nåja. Älta det? Nope, nu hade jag den.

Jag har haft svårt att sova på nätterna under semestern, då kommer en bok som den här väl till pass. Det är en sträckläsare. Unga människor med cancer. Hazel, 16 år, med obotlig dito. En sorts ny mirakelmedicin lyckas hålla metastastillväxten vilande för stunden, men alla som levt nära cancersjuka vet att cancern i sig bara är en liten del av lidandet. Biverkningar, sidoeffekter, svaghet, smärta. Trötthet. Omgivningens attityder. Folk som vill så väl att de slår knut på sig. Känslan av att utsätta ANDRA för sorg och lidande. Att av misstag råka höra sin mamma gråta över att hon snart kanske inte ÄR någons mamma längre. Att inte vilja binda sig eller ge av sig själv i skräck för att människan en knyter till sig ska må dåligt sen. När en dör. För det gör en ju, förr eller senare – oftast ”förr” när en har lungorna fulla av mestastaser och därför mycket mycket nedsatt lungkapacitet.

Allt detta skulle kunna vara odrägligt sentimentalt om det inte vore för en förkrossande saklighet och flera ton svart, nattsvart, humor. Stort extraplus för metaboktok i form av en spännande författarjakt.

Oh. Jag kanske inte sällar mig till skaran som dyyyyyrkar den här boken, men det var en av mina finaste YA-upplevelser på länge. Jag kommer definitivt att leta upp fler Greenar (allra helst den han har skrivit tillsammans med en annan YA-favorit, David Levithan)

Båda böckerna finns på svenska, här och här.


Månadens bloggambassadör – Prickiga Paula

prickigapaula

Mer om Paula läser du HÄR


den där Jenny

lundinnovellerVi träffades i ett kommentarsfält på Facebook i november förra året. Vi hade gemensamma vänner och Jenny skrev något smart om noveller som jag bad att få citera, sedan var vi igång.

”Tycker det är synd att novellen verkar ha så låg status i litteraturen idag. Noveller är fantastiska. Att läsa en bra novell är som att bli upphånglad i klädkammaren på en fest av nån man knappt vet namnet på.

Romaner är mer som att dejta. Man får lägga ner en hel del tid och oftast är det inte värt det.”

Just då hade jag ingen aning om att hon själv skrev just noveller, men det gör hon.
SOM hon gör det.
Men nej, det här är ingen sockrad kompisrecension. Texterna kan stå på egna ben.

Jag började läsa Nere på Flower & Dean Street i ett badkar. Min gasvärmare lyckas aldrig prestera nog mycket varmvatten för att fylla hela det gamla oekonomiska badkaret i Berlin, men jag var envis och ville prompt ha bubblor till boken. Kämpade för att komplettera badkarsfyllandet med hjälp av vattenkokare och fick till något halvdant, men jag glömde snart det faktum att vattnet kallnade medan bubblorna dog.

Damn. Jag klev in i Jennys novellvärld. I den världen är ingen riktigt frisk. I den världen får kvinnor vara kåta, onda, de får vara mordiska och köttiga. Inga distanserade giftmord. Det är plaskande hugg och blodig njutning. Referenser till Bret Easton Ellis kommer upp både här och var i samband med Lundins författarskap och jämförelsen är allt annat än långsökt. Hon är dock ingen svensk kopia, hon är alldeles egen.

Boken lockar till sträckläsning, men de fyra novellerna smakade dyr pralin. Jag klev ur det kalla badet och ransonerade aningens prudentligt, jag sparade duktigt de två sista till jobbpendlandet dagen efter. Gudarna ska veta att det stundtals är kul att sitta på tåget och tänka ”ni skulle bara veta vad jag just läser…” Att läsa Jennys noveller är nämligen inte bara som att bli upphånglad. Jag fann mig sitta på S25 till Hennigsdorf och bli rent pirrig av saker jag aldrig hade föreställt mig att tänkas bli pirrig av. Just det pirret gjorde att jag langade vidare boken till Suzann också. ”Du måste läsa”. Hon läste. Hon förstod. Hon visste i sin tur exakt vem som borde läsa.

Fyra noveller, alla mycket bra, men som så många andra fastnar jag allra mest för titelnovellen. ”Not for the fainthearted” har blivit en sådan standardmening när jag skriver om Eskapix utgivning att jag snudd på borde trycka en t-shirt med texten och skicka till herr förlagschefen, men den är sann. Och vem orkar vara fainthearted? Inte jag.

Du läser mer om Jenny och köper boken från Eskapix. Nej, det där var inte bara information. Det var en uppmaning. Förlaget har varit spännande länge, men nu börjar det verkligen hända saker. Jenny och Henrik – grattis och ös på! Närmast ser jag fram emot Sofia Albertssons kommande novellsamling och Johannes Pinters första fullängdare. Att Jenny redan skriver på nya saker utgår jag helt kallt ifrån. Allt annat är förbjudet.


spoilervarning

Det är en ständigt återkommande diskussion det där med hur ovarsamma bloggar, recensioner och t o m baksidestexter kan förstöra en läsupplevelse.

Aftonbladet tar det ett steg till. Håll andan. Vågar du riskera årets IKEA-katalogsextas?

spoiler