Berlin – stadsdel för stadsdel
I Syninge förra året hade vi förmånen att lyssna på Valle Wigers när han berättade om sin bok God natt, oktober. Han nämnde i förbifarten att han tidigare hade levt i Berlin i många år och dessutom skrivit en bok om stan. Jag spetsade öronen, Berlin som tänkbar arbetsplats har funnits på tapeten i mer än fem år, men det har som bekant inte blivit någon flytt förut av vissa rutiga och randiga skäl (föräldrars sjukdom har haft mycket allt med saken att göra). Nu! NU ska jag köpa och läsa! Sagt och gjort. Hämtade boken igår. Plöjde den inatt.
Den här Berlinboken – ”en hel guide till en delad stad” – är rolig och smart. Jag har redan vandrat nog många mil för att den ska vara LITE för light för att servera riktigt mycket ny information, men jag uppskattar den personliga och humoristiska tonen väldigt mycket. Ibland är det som bekant väldigt intressant att läsa om saker en redan vet, speglade via andras omdömen.
Nackdelen med att beställa böcker via en alldeles för liten ruta i en mobiltelefon är att en kanske inte alltid läser så noggrant som en borde. Jag beställde fel upplaga – jag fick den från 2010 istället för den uppdaterade upplagan som ska komma i augusti. Well well, bygones. Det är en bra bok och jag hade nöje av den, men Berlin om någon stad förändras så snabbt att tips på krogar och butiker kan bli inaktuella ganska snart (nåja, en del ställen – jaa, Prater, jag tittar på dig – har funnits ett bra tag och lär inte gå under kommande vecka heller). Jag vet inte hur många matställen som hunnit födas och dö på min gata bara sedan jag flyttade dit i april. Många. Nu bor jag förvisso på en väldigt bra matgata i Prenzlberg, men dock. Ständig förändring är Berlin i ett nötskal och utgör en källa till både tjusning och frustration. Mest tjusning, om du frågar de flesta.
Boken från 2010 fokar främst på sex stadsdelar (Mitte, Prenzlauer Berg, Friedrichshain, Kreuzberg, Schöneberg och Charlottenburg) och den stadsdel som jag mer och mer börjar uppskatta (Wedding) är ganska styvmoderligt behandlad. Wedding är så mycket mer än fula Westhafen och Gesundbrunnen (även om ett av mina favorittips-som-jag-tvingar-på-alla, Berliner Unterwelten, har sin biljettshop där). Lilla ån Panke erbjuder många vackra kringelikrokar där det är mysigt att promenera. Där med att vika av från Badstrasse, gå in på en till synes liten innergård och – kaboooom – därinne vidgar sig det lilla till en vacker grön plats med ett riktigt sagobibliotek. Det gamla maffiga Amtsgericht-huset i kvällsljus är en pärla. Det finns en mängd trevliga fik och matställen i kvarteren runt Leopoldplatz.
I ärlighetens namn ska jag dock erkänna att jag inte heller hade börjat upptäcka och gilla (delar av) Wedding så snabbt om det inte vore för min goda vän Alex som både bor där och älskar stadsdelen. Jag bor ganska precis på gränsen mellan Prenzlauer Berg och Wedding så jag uppskattar verkligen hans väckelsemission. Alex är f ö också en av stans måååååånga inflyttingar, men han har bott ganska länge i Berlin och flyttade dit från en liten stad i forna DDR.
Undrar just om Wedding får mer plats i den nya upplagan? Men det är också så här det är. Alla har ”sitt” Berlin (tror de – jag kan ofta ha lite roligt åt hur just denna stad kan trigga en besserwissergen i så många, framförallt när jag hör diskussioner mellan unga svenska hipsters kring Boxenhagerplatz en söndag) och det ska fan skriva en guide över denna stad utan att folk gnäller. Det är garanterat ganska många som har försökt men inte blivit utgivna. Jag kan vara en cynisk tant med fördomar, men jag tror att just de missförstådda Berlinexperterna gnäller EXTRA mycket 😉
En trevlig bok om en intressant stad, what’s not to like? Den här boken kommer jag att sticka i händerna på tillfälliga besökare i stan.
PS det är inte bara Valle som ha cred för boken, Per Ek har också skrivit och Linda Berglund har fotograferat. För varje stadsdel intervjuar de dessutom folk som bor just där – sedan länge eller mer nyanlända.
Konsten att bli lesbisk
Min skönaste vän skickade mig en bok – ”Liten handbok i konsten att bli lesbisk” av Tudor/Lodalen. Det är en utomordentligt snygg bok, så jag kastade mig över den med en gång.
En handbok i konsten att bli lesbisk? Varför då? Vet en så vet en?
Nej, jag håller inte helt med. Vi är väldigt fast i våra konventioner om vad som är möjligt och inte. Ofta mer än vi inser själva.
Kvinnorna som skrev boken hade stått där i köket på fest efter fest och hört kvinnor sucka över sina män med orden ”om jag ändå kunde bli lesbisk…” – Sagt och gjort. Nu finns boken!
Mest av allt är den för mig en handbok i vardagsfeminism. Den är ganska ”light”, aningens för light för mig som är både övertygad feminist och öppen med att jag inte stänger dörren för vare sig män eller kvinnor, men för den som känner sig mer nybörjare, eller bara nyfiken och vill veta mer, är det en pärla.
Nu är det väl ingen som inbillar sig att allt trillar på plats och blir enkelt bara för att en kommer ut och lever tillsammans med en person av samma kön (jag tippar nämligen på att andelen män som stundtals suckar över kvinnor också är rätt hög). Sen kan jag känna att många avsnitt är lite för inriktade mot det butchiga. ”Klipp håret, släng kjolarna och kör loss” liksom. Friheten att få se ut och vara som jag vill är för mig central också i HBTQ-kampen. Jag skulle aldrig vika där. Jag är en stolt macho-femme som nån kallade mig en gång. För ska en nu generalisera så är det i mina ögon mer butch att ha kört tåg än att alltid ha kortklippta naglar… 😉 Fast det där med kortklippta naglar är förvisso inte så mycket ett politiskt statement som en praktisk åtgärd för att slippa det där med att råka klösa sin partner i känsliga slemhinnor.
Jag läste den här boken med stort nöje, den är som jag skrev tidigare väldigt snyggt layoutad och många många röster kommer till tals. Jag är kanske delvis partisk eftersom listan över folk som har bidragit dräller av vänner och bekanta (så även min kära vän Suzann som gav mig boken och som får ett extra varmt tack av författarna i efterordet), men jag sätter på mig de ”utomstående” glasögonen och finner att jag tycker om den ändå. Den kan läsas av ALLA, män som kvinnor. För mig handlar den inte om att bli lesbisk. För mig handlar den om att öppna ögonen för våra omedvetna beteenden i vardagen, och att välja sin väg – hur den än ser ut.
————————-
Det var ett tag sedan jag läste boken nu, dags att passa på att tokblogga de här få dagarna som jag har tillgång till uppkopplad dator (mobilbloggande är som jag tidigare nämnt inte direkt något som göder vare sig flit eller kreativitet i mitt fall) och jag insåg att jag hade glömt att blogga om den här boken när jag läste och gapskrattade åt Suzanns fejjanuppdatering idag:
Sitter på T-banan och bläddrar hektiskt i boken ”Liten handbok i konsten att bli lesbisk” av Mian Lodalen och Matilda Tudor. (Diskretion har aldrig varit någon hederssak för mig). Förbereder morgonens deltagande i RFSU:s spanarpanel då en kille lite försynt frågar om jag har bråttom? Jag säger Va? Han replikerar, ja att bli lesbisk nu till Pride! Dagens ASG! Så är det naturligtvis!
Den förträffliga Suzann (hon är en fantastisk föredragshållare som du inte bör missa om du får chansen att lyssna på henne) håller/deltar i hela nio seminarier under Stockholm Pride och ville som vanligt förbereda sig in i det sista.
When in Prague
En väldigt bra sak med att bo i Berlin är att det bara tar några timmar med tåg (genom bitvis svidande vackert landskap) och så swooooosh så är en i Prag. Vi betalade strax över 90 euro per skalle t o r.
Väl framme i Prag kan jag konstatera att peppen är enorm på sista delen i Daughter of Smoke & Bones-trilogin av Laini Taylor. Har inte haft något riktigt sug förrän nu, men nu slog det till med besked så det är ju en illa tur att boken väntar i min hylla i Berlin.
Annars? Liten bok med övernaturliga myter från Prag inköpt. Ville leta efter Golem hos Rabbi Löw men numera måste judiska museet passeras för att en ska få komma in på kyrkogården och inte ens jag betalar 80 spänn för att se EN gravsten.
Dagens läsplats #1
Första läsplatsen för dagen blir en solstol vid Spree, i Monbijou Park. K har shoppingfyndat lite, men en ljuvlig sommardag är ju aningens bortslösad med att bara göda Mammon så vi passar på att få en stund på en av favoritplatserna också. Det är för en gångs skull INTE kallt och regnigt när K är här så nu jäklar ska vi passa på och HETSSITTA här när vi kan 😉
Är paff över min Lucy Dillon. Det är en bok att längta till, så har jag inte känt för den här typen av bok på många år.
Kall mjölk och varm bok
Wifijakt på Schönhauser Allee tog oss till café Balzac. Milkshaken är lika risig som det trådlösa, men den är stor och kall. Synnerligen uppskattat efter ännu en dag med 32 grader i skuggan.
Nu har jag sällskap i en vecka! K flög ner imorse. Berlin börjar bli vardag för honom också, så vi har bara pratat och legat i parken och läst idag. Skönt så.
Nächste Station: gräsmattan på Falkplatz.
Kl 11.00 var det redan 29 grader i skuggan (30 grader vid 22-tiden igår, hjärnan koagulerar) så nu blir det en slöööööö dag. Njut! Sommar!
I stand in awe
Jenny Lindh, den fantastiska, svarar på frågan om huruvida böcker är bundna i människoskinn
Runt halsen idag
Suzann kom inte bara med Vertigos nyutgivna Oscar Wilde, hon kom med en helt korrekt etikettering också. Vilken tuuuuur att jag råkade ha ett ledigt läderband att hänga berlocken på!
Suzann var hos mig förra helgen och vi gick verkligen all in på kulturtant de luxe. Lunchmacka på Literaturhaus (tjusigt men lite väl dyrt. finfin boklåda i källaren dock), erotik på Beate Uhse-museum, homokultur på Schwules dito, massor av fina loppmarknader och promenader i kvarter som erbjuder spännande gatukonst. Vill påstå att vi hade en toppenhelg. Tror att fru Larsdotter håller med.
Literaturhaus
SF-bokhandeln på Bergmannstraße. Rekommenderas!
How to build a superstar
Caitlin Morans första roman fångade min blick. Det gröna. Kängorna såklart. Jag var (är) ingen övertygad dyrkare av denna skribent (jo, live gillar jag henne. eller TJUSAS. hon lyser.) men många av mina vänner är det på ett sätt som jag så gärna vill förstå. Jag vill vara MED! Med i GÄNGET.
Fast jag kommer inte med i det gänget nu heller. Hon får till stycken som är så roliga att jag skrattar rakt ut ibland, men det räcker inte. Att hon skulle vara nån slags feministikon håller jag inte heller med om. Jag är helt enkelt fortsatt oförstående, och det är alldeles alldeles OK.
”My name’s Johanna Morrigan. I am fourteen, and I’ve just decided to kill myself.”
Nej. Tösen tänker inte begå självmord. Hon vill bara omskapa sig själv. Hon bestämmer sig för att bli Dolly Wilde. Johanna/Dolly är uppvuxen i en fattig fembarnsfamilj i Wolverhampton. Hon snattar kajal, lånar cd-skivor på bibblan och skaffar hatt. Hon skriver bra. Hon är smart. Hon är rapp och har humor. Som Dolly blir hon snabbt en profil i en av de unga coola blaskorna, hennes sågningar är cyniska och legendariska. Hon är hungrig och tar för sig av ALLT. Gör hon det för sig själv, eller för nån annan? Bygger hon verkligen ”rätt” flicka, en flicka för SIG?
Spänningen är förmodligen oliiiiiidlig. Ni kan inte ALLS räkna ut sensmoralen va?
I förordet skriver Caitlin ”detta är INTE jag. VAR inte jag.” – ändå är det så de flesta, inklusive Linda Skugge, tycks tolka det. Som att det är memoarer. Apropå Skugge så rynkade jag pannan lite när jag läste hennes text om boken. Proffsens vanligaste kritik mot oss bokbloggare är ju den att våra texter om böcker handlar mer om oss själva än om böckerna och… ‘nuff said. No further comments 😉
Igenkänning då? Klasskrockar såklart. Oh, några scener där Johanna/Dolly möter den burgne KK:ns snobbiga vänner… AJ, det gjorde ont i mig att läsa. Insikten om hur jag också FORTFARANDE går in i nån slags clownroll för att liksom visa att jag inte bryr mig. Min s k klassresa är i vissa människors ögon helgjuten, men en del ränder går aldrig ur. Det gäller bara att bestämma sig för vad en gör med de där ränderna. Jag väljer att bejaka dem, betrakta dem (inte utan en viss ömhet) men sedan förmana dem och mig själv att släppa sargen. Nääää jag gick aldrig på Chalmers. Eller ens KTH. Det har gått bra ändå. Jag blev omsorgsfullt uppfostrad (hårt), men jag kan fortfarande inte de ”dolda” koderna – vilka regler ”ska” en strunta i etc.
Det skiter jag i.
Det går inte att omskapa barndom eller tonår i efterhand, men det går att göra sitt (förlåt: mitt) bästa, varje dag (med omtag ibland) för att inte fortfarande lägga hinder för mig själv genom att älta vad jag kan och inte kan, fick och inte fick. Här och nu, men med medvetenhet. That’s my shit.
Ich habe einen Kof… Bücherbaum in Berlin
Bokträdet på Sredzkistraße är ju inte vad det var, men min Hemingway som jag ställde dit i april hade åtminstone blivit adopterad av någon annan. Nu står Lövestam där också. Det dräller av svenskar i Berlin, allra helst i kvarteren runt Kollwitzplatz, så jag räknar iskallt med att denna fina bok hittar en trevlig och tacksam ny ägare mycket snart.
Det har varit en tuff vecka. Mycket stress, väldigt varmt och fuktigt. Jag har numera ettårskontrakt, jag är anställd i Tyskland nu, och det är redan bestämt att ett år förvandlas till fast jobb på huvudkontoret. Så blev det. Nu har jag skrivit ut mig från Sverige, hej då försäkringskassan och skatteverket, hej tyskt skattekonto (Lebenslang! Livslångt. Kommer för alltid stå i skuld till tyska staten ;)), hej svindyra elräkningar och obligatorisk TV-avgift (ingen TV, inget fast internet i lägenheten – men det spelar ingen roll!), hej tyskt girokonto hos Sparkasse, hej… ja, hej massor av saker som är läskiga och underbara på en och samma gång. En läskig tanke är ju grubblet på när K ska hitta jobb. Än är det tjusigt att ses en intensiv helg då och då, men när höstmörkret kommer hoppas jag ha honom här.
Så, veckan som gick var fylld av fler trötta och lite ledsna stunder än tidigare, därför är jag extra glad att jag tog mig ut på en kvällspromenad istället för att bara glo tomt i luften och sen svimma av. Det blev en nästan två timmar lång promenad på både gamla och nya gator. Hittade en mysig gata med massor av trevliga barer och matställen. Ännu ett tapasplejs att testa när K kommer nästa gång. Den tidigare hettan förvandlades till något mer lagom. Svalorna hojtade. Det var riktigt fint och mitt i den massiva tröttheten smög sig glädje tillbaka igen.
Vilken stad jag bor i, alltså. Här. Jag bor här. På riktigt.
Bokmässepepp del 754355337
Den som känner mig vet att jag är väldigt okyrklig, glad ateist och hedonist, men det hindrar inte att svenska kyrkans ”Se människan” är ett stående favoritinslag på Bokmässan. Programmet är klart nu och jag tippar på att Desmond Tutu blir en av årets mest fotograferade.
What happened on S25
Pendlarboken ska inte ta för stor plats i väskan, men det måste alltid finnas nog många sidor kvar för att den ska räcka Hennigsdorf t o r – och gärna lite dötid på perrongen också. Speciellt den här veckan. Spårarbeten, inställda tåg, försenade, på plötsligt ny perrong etc etc. Ni ser. Inte bara i Sverige. Den ska vara kul eller intressant nog att få en att stå ut med värme, fuktighet, trängsel, stress och variationer därav. I vinter blir det kyla. Vinter-Berlin är inte alltid glamour och hur bra tågen här går vid en cm snö behöver vi inte nämna nu.
Sara Lövestams Udda var perfekt. Jag fick roat läsa lektionen i hur en slickar en tjej som kom nånstans mellan Heiligensee och Schulzendorf. Om nån av de som läser över axeln kan svenska så får jag väl bjussa på att de också lärde sig nåt, om de nu inte redan excellerar i konsten.
Jag älskar Lövestam för hennes fantastiska språk, för hennes humor och för hennes ständiga förmåga att se och beskriva det där lilla extra. Det där som en anar men inte alltid kan klä i ord själv. Hur hennes huvudpersoner är långt från perfekta men/och så älskvärda. Hur de är irriterande och underbara på en och samma gång, ni vet – som folk är. Jag älskar att hon efter fyra skönlitterära böcker fortfarande inte upprepar sig.
Udda var hennes debutbok. Hon vann bok-SM med den 2009. Det är en historia om tre till synes vitt skilda personligheter. Partyflatan som obekymrat tycks konsumera sex i racertempo. Ken-dockan, den rare, som aldrig går loss på Barbiedockor. Forskaren: tillknäppt, ultrasmart och otroooooligt less på att tala om sin fysiska funktionsstörning. Hur ingen av dem är vad de synes vara (vem är det?) och hur saker kan ordna sig fint fastän inte allt ordnar sig. En bok för alla, helt enkelt.
Nu får jag bekymmer att hitta en lika bra kompis för kommande turer på S25. Vi får se.
Pandoras ask
Oh no. Jag har gjort det. Jag har öppnat locket.
Efter snart tre månaders styrka och motstånd har jag just lagt min första bokbeställning till amazon.de…
(inte så) Anonyma Biblioholister 