istället för Backman

Jag är en av de där tråkmånsarna (tycker somliga) som vare sig fattade hypen med Hundraåringen eller Ove. Jo, de fick godkänt – men det där hängivet dyrkande? Nope. Jag fann min egen oväntade-möten-och-fantastiska-livsresor-som-ger-varm-känsla-i-magen-pärla hos Sara Lövestam. Hjärta av jazz! Woooop wooop!

Ung kvinna med enorm kärlek till ord och musik (inte sån musik som en ung kvinna ”ska” älska) har det tufft i skolan men lär av en rolig slump känna en man på ett äldreboende. Deras första interaktion handlar om Povel Ramel, en gemensam idol.

Folk är riktigt jävliga mot Steffi i skolan och Alvar – ja, han har levt ett långt och spännande liv men han har sina sorger han också. Sin älskade kan en förlora på så många sätt. Under långa samtal och musiksessioner finner de en gedigen vänskap och kraft.

Ja, huvva, där känns det som om jag just slog på klyschgeneratorn, men det är svårt för mig att formulera det på annat sätt. Genom Alvars berättelser får vi höra mer om Stockholm på 40-talet, Sverige förskonades från kriget men en bomb small minsann av och det var ransonering och hemma i Värmland med den långa gränsen mot det ockuperade Norge fanns alltid rädslan för tysken. Jazz? Jazz, som vi numera klassar som lite nördigt – jazzen var av Satan då. Syndig. Ovärdig.

En bok om att hitta sin väg och sin plats, att stå upp mot de som mobbar och om att en aldrig aldrig ska ge upp. Sara Lövestam alltså. Jag är hemma i Sverige och hämtar kläder och böcker och Saras Tillbaka till henne var det första som åkte ner i väskan. Hjärta av jazz skickar jag vidare till en av svärmödrarna (hon kan behöva räddas från Ove :)).