mina hipsterfobiska tendenser

”Wöööhööööhööö, Berlin, är inte det so last year?”

Joo. Näe. Men ibland, när jag måste ta glädjeskutt över att jag åker snart, känner jag samtidigt behovet av att (över-)förklara att jag ska inte göra nåt speciellt ballt, jag gör tåg (fast det kanske just jag tycker är ganska ballt eftersom jag gillar tåg), jag ska rent av vara en trist strukturfascist som tvingar folk att jobba smartare och mer likriktat (*. Jordat men inga coolhetspoäng. Jag åker inte till Berlin för att gå på den senaste pop-up-klubben och skriva Den Stora Romanen, så det spelar ingen roll om det är so last year eller always happening.

Jag pratade med en svensk kollega som bott i stan i ett par år, jag nämnde Käthe-statyn på Kollwitzplatz (jag har min grej, jag måste åka dit och klappa henne varje gång jag är i Berlin) och det faktum att det finns riktigt trevliga lekplatser på torget. Lekplatser av den typ som får mig att muttra surt över att gungorna inte är måttanpassade för såna som jag. Han började garva. Kollwitzplatz är symbolen nummer ett för gentrifieringen av Prenzlberg. I nån av dagstidningarna – jag tror att det var Berliner Zeitung – serveras en daglig seriestripp som driver med den rika hipsterkoloni som tagit över området. Livet kring torget. Mediafamiljskrig i miniformat på lekplatsen. Googlar efter serien. Hittar inte. Får tåla mig några dagar till. Jag måste bo på hotell i väntan på lägenhet och hotellet brukar ha tidningen i frukostrummet.

*) det där kan ju låta själadödande, men jag brukar försöka förklara mitt jobb enligt följande: vad lägger du helst tiden på?
– att klura ut något nytt och kreativt?
– att fundera på hur leverabeln som dokumenterar ditt slutresultat ska se ut, var det ska sparas, hur färdighetsgraden ska mätas, hur det ska granskas, hur vi vet att ditt kreativa tänk resulterar i ett tåg som rullar? (fyll på med tråkfrågor i det oändliga)

Svaret borde vara ganska enkelt. Om nån annan funderar ut alla tråkiga ramar så hinner den som är kreativ vara just kreativ med innehållet i ramarna. Jooo, visst vore det skoj om vi alla fick vara planlöst kreativa men Utopia ligger någon annanstans.

——————————————–

Vad jag egentligen skulle komma till var hipsters och Lilla Berlin – So Last Year. Jag var på bok-aw hos Norstedts (Kolik samarbetar med dem numera) och lyssnade på Ellen Ekman och Josefin Svenske när de talade om serien i förrgår, och innan det samtalet tänkte jag på Lilla Berlin som en koloni (ja, alltså, jag säger inte att de bor i Hornstull, men…) av människor med längtan till ett liv som till exempel i staden på B, men nu lärde jag mig att Lilla Berlin syftar på (hipsterdelen av) Malmö, det har ingenting med Berlin alls att göra.

Egentligen har serien inte någonting med Malmö heller att göra längre, den utspelas i en namnlös svensk stad, men det var just i Malmö som Ellen pluggade och bodde när hon började skapa serien om de där människorna som vi både känner igen oss i och fnissar hejdlöst åt.

Att berätta att det här är bra är so last year som att sparka in en vidöppen dörr. Jag väste ett ”Sidan 14 och 33, men du får BARA kolla in just de sidorna, sen ska jag läsa resten innan du får låna den igen” till den relativt nymornade ölnörden K när jag kom hem i förrgår kväll. Han kollade, skrattade högt och försökte sedan bläddra vidare men jag SLET tillbaka boken.

hur jag låter när jag läser Lilla Berlin

 
För mig är det en svindlande tanke att klara av att kombinera det repetitiva med det kreativa så som Ellen gör. Hennes serie går som varjedagare i Metro (den enda anledningen att ens plocka Metro, tycker många) och det händer ibland att hon slänger in något rykande aktuellt bland de tidigare planerade stripparna. Imponerande.

På måndagar skriver hon manus för en hel vecka, tisdag-torsdag tecknar hon, fredagar ägnas åt finjustering. Hon lämnar åtminstone bort serien för färgläggning, annars skulle det nog aldrig gå. ”Är inte det jobbigt att låta någon annan färglägga?” frågade jag – de flesta av oss är kontrollfreaks och en serie som en ”sett” i sitt eget huvud kan ju komma tillbaka och se helt fel ut som färglagd – och Ellen berättade att det blev fel ganska ofta i början. Färgläggarna försökte t ex alltid lägga skuggor vid kvinnornas bröst, men att brösten skulle framhävas var Ellen helt ointresserad av. Nu har de hajat. Slutresultatet är alltid görsnyggt.

Jag är star struck. Att prestera nytt så ofta skulle kunna resultera i spridda skurar av oinspiration och repetition, men jag blev glatt överraskad över att finna att varenda jäkla sida i boken höll hög kvalitet. Det har jag inte sett speciellt ofta hos någon av de andra favoritkreatörerna, oavsett vilken helgonstatus de må ha i övrigt i min bok. Smart, politiskt och alltid alltid spot on. Ellen fick frågan om hon någonsin hade blivit censurerad, men Metro har alltid plockat in allting. Gott att höra.

En av de trevligaste birollerna i Lilla Berlin innehas av en cool hund. ”Men alltså, en HUND…? Ingen katt?” undrade jag. Ellen är kattoholista (eller åtminstone kattägare). Där slog hon i sista spiken i fantastisk-människa-kistan för min del:

”Katter är så perfekta. Det går inte att teckna dem så perfekt. Hundar är lite dummare, det funkar”.

Ellen Ekman. Må hon inte bränna ut sig nu när alla vill ha en del av henne. Jag minns inte när jag såg en sån här total supersuccé senast. Och det bästa av allt? Till hösten kommer det mer Lilla Berlin i bokform!

Annat spännande på gång från Kolik är Stina Hjelms debut, seriedagboken Mitt Dåliga Samvete. Ett förlag att hålla ögonen på, år efter år. I love it.

——————————————–

Vi fick höra mer spännande hos Norstedts. Stay tuned…! Jag har inte haft tid att skriva om det än, för jag fastnade omedelbart i två av böckerna som presenterades (Lilla Berlin var den ena).

——————————————–

Nej, jag har inga egentliga hipsterfobier. Men jag när nån sorts skräck, gränsande till fobi, för att någon ska tro att jag inbillar mig att jag är cool. Jag har med största sannolikhet passerat hipsteråldersfönstret ändå och pendlar mellan att ignorera vad som förväntas av ett visst kön från en viss klass i en viss ålder till att ändå på något vis vilja foga mig, inte inbilla mig att jag sticker ut. Det går lite so-so. Men den sortens existensiella i-landsbekymmer kan vi ta en annan gång. Om ej alls.