Arkiv för mars, 2014

lite lördagsangst i Sandhamn

sandhamnjensJag köpte en e-prenumeration hos Novellix i julklapp till mig själv, på ett vis var det nästan lite synd, för det betyder ju att jag aldrig mer behöver stå och plocka – och välja, oooooomsorgsfullt – bland dessa smågodisaktiga novellböcker. De är som Pixiböcker för vuxna.

Minns ni? Veckohandling, tindrande ögon och en förälder som till slut sa ”OK, du får välja en. En.” Väga för och emot. Den med den fina katten, eller den där? Den med alla fina träden?

Jag älskade Pixiböckerna. Jag hade inte så hiskeligt många, detta var innan mina bokhoardingtendenser slog till (ja, de slog till först när jag som 14-åring fick min första lön ;)), men de jag hade älskade jag mycket, hårt och länge. Men nu skulle jag inte vältra mig i nostalgi. Novellix var det, den allra första titeln: Jens Liljestrands Sandhamn. Vilken gräslig liten historia! Liljestrand skriver så bra så bra, men det är gräsligt. (har jag hakat upp mig på ”gräsligt”?)

Först tänker jag att förnedringsfaktorn i den stackars avdankade idrottshjälten är nog. Det sorgliga festandet. Semester med polarn, lämna ungarna med den utländska barnflickan varje kväll (och varje dag). Att frukta att bli igenkänd och att frukta att INTE bli det. Jag trodde att det var det som var det vidriga. Men det var det inte.

Den här går till lilla högen i gästrummet, högen med böcker som gäster antingen kan låna eller plocka med sig hem. Folk med mer normala sömnvanor kanske tycker att en trettiosidorsnovell är lagom att klämma innan ögonlocken faller ihop!

———————————–

Antihoarding: i dag fick jag äntligen tummen ur och slog in en bok som ska till Skarpnäck. Få se nu, hur många nya böcker är det en får köpa för varje en ger bort? 😉

izzydagen

…och så fyller Izzy år idag. Hennes järntass i sin tur vill visst peka ut nåt annat.

Annonser

smärtlindring, opiater för själen

thelondonscene

/varning, läs inte om du ogillar tandläkar-relaterad skräck/
Eder boktok är just nu Brukshålas största ynklo. Jag var hängig förra helgen, kände av en begynnande smärta i en visdomstand som inte ens kommit upp än. Den började göra väsen av sig femton år efter att alla de andra visdomständerna både tittat upp och dragits ut. Den första visdomstanden som kom upp i nederkäken hade elakt långa och krokiga rötter, så den var svår att få ut. Mitt i allt insåg tandläkaren att ”ojsan, detta var svårare än jag trodde och du har visst en inflammation i hudfliken som är kvar över tanden, det är därför bedövningen inte tar”. Resten får ni räkna ut själva. Den episoden har satt sig i minnet.

Det var alltså inte med nån överväldigande glädje som jag insåg att andra tanden i nederkäken sent omsider var på väg upp och att den också hade ställt till med en inflammation trots att bara ett litet hörn av den ännu skådade världen utanför tandköttet. Fick mer och mer ont, addera feber och livet kändes rätt sunkigt. En gammal kursare från läkarlinjen erbjöd Potenta Medel men jag tackade nej, för måndag – torsdag denna vecka hade vi ett antal audits med farbröder från halva Europa, jag var tvungen att vara klar i huvudet. Hade fått tid hos tandis på onsdag em, ”det är bara att stå ut”. Kände mig lite vek, ”lite tandvärk har väl ingen dött av”, för ibland hade jag så ont att det svartnade för ögonen. Hade tidvisa känselbortfall i huden från hakan upp till ögat på tandsidan, och hörseln gick lite upp och ner. Jag kan en del anatomi men ville inte fundera vidare på varför.

Kom till tandis som röntgade och sen sa ”detta vill jag inte ta i, jag remitterar dig till käk-kirurgen.” Den var inte konstigt att jag hade ont, bakterierna hade gett sig ner på förgreningar till en av de stora kranialnerverna. Ena roten låg nära två av nerverna och hon ville inte skära där. Jag tycker att det var otroligt seriöst av henne att backa, jag vet dessutom att käk-kirurgen har helt andra förutsättningar än en vanlig tandläkare.

Åkte hem med en hästdos antibiotika och en låda Citodon i väntan på operationstid. Citodon är blaha blaha för en del, men jag blir en lite kul typ av det så jag kanske sa en del extra sanningar på gårdagens audit, men som tur var föll de i god jord 😉 Nu är jag smärtlindrad men fortfarande ganska sänkt av febern. Tog ut komp och har legat platt hela dagen i dag. Läste på lite om hur smärtor i trigeminus kan uppfattas och kände mig inte så vek längre. Kände mig snarare som Wonder Woman för att jag klarade våra audits med fina resultat.
/slut varning/

Jo, all smärtlindring måste ju inte komma ur en apotekspåse. Ovanstående pärla, Virginia Woolfs The London Scene, var föremål för BBC-diskussioner för en tid sedan och jag blev grööööööön av avund. Beställde den omedelbart, men den trillade inte in förrän i går. Den landande alltså perfekt som tröst och smärtlindring.

Jag surade lite över att en liten 74-sidig tunnis med sex essäer – förvisso av en briljant skribent, men dock – skulle gå loss på £10.99, men när jag fick den lilla pärlan i min hand förstod jag. Den är utsökt. Utsökt formgivning, väldigt art deco, och texten… texten. Ett London då (mellan världskrigen) som är både så skilt från OCH ändå så likt London nu. En del av orden om Oxford St kunde lika gärna uttalas av oss Londonsnobbar i dag.

Oxford Street, it goes without saying, is not London’s most distinguished thoroughfare. Moralists have been known to point the finger of scorn at those who buy there, and they have the support of dandies.

Dandies! Åh dandies, det är på tok för ont om såna numera!

In Oxford Street there are too many bargains, too many sales, too many goods marked down to one and eleven three that only last week cost two and six. The buying and selling is too blatant and raucous. But as one saunters towards the sunset – and what with artificial light and mounds of silk and gleaming omnibuses, a perpetual sunset seems to brood over the Marble Arch – the garishness and gaudiness of the great rolling ribbon of Oxford Street has its fascination.

Essäerna skrevs som ganska lättviktiga krönikor i Good Housekeeping (grundades 1885 och still going strong), men skulle Woolf göra något dåligt bara för det? Är det att exploatera ett fantastiskt författarskap att ge ut detta postumt, dessa texter som hon väl aldrig trodde skulle komma i bokform? Nej. Utsökt, sa jag ju. Utsökt, och kanske kanske kan det leda fler läsare fram till det Woolfska altaret. Boken har varit halvsvår att få tag på i perioder, men utgåvan jag köpte kom i november förra året, så den borde finnas ett tag till. Jag älskar hur det går i vågor, hur gamla klassiker spolas upp på den litterära popularitetsstranden med jämna mellanrum.

Det fanns mer papperslycka i gårdagens paket. Stay tuned.


Here’s looking at you

Jodå, en bok har jag lyckats läsa ut, trots min enoooorma trötthet. Here’s Looking at You av Mhairi McFarlane är ganska lagom läsning.

hereslooking

Anna Alessi, history expert, possessor of a lot of hair and an occasionally filthy mouth seeks nice man for intelligent conversation and Mills & Boon moments. Despite the oddballs that keep turning up on her dates, Anna couldn’t be happier. As a 30-something with a job she loves, life has turned out better than she dared dream.

However, things weren’t always this way, and her years spent as the Italian Galleon of an East London comprehensive are ones she’d rather forget. So when James Fraser, the architect of Anna s final humiliation at school, walks back into her life, her world is turned upside down.

James seems a changed man. Polite. Mature. Funny, even.

People can change, right? So why does Anna feel like she’s a fool to trust him?

Detta är inte direkt rocket science. Tag några nypor ”den fula ankungen”, lägg till några kilometer tvivel och förvecklingar. Mycket humor. Lite sentimentalitet. Addera en deciliter (mums) British Museum. Anna är en smart och rolig tjej som det är lätt att tycka om, men NÅGON gång skulle det vara roligt med en huvudperson som ”blir snygg”/börjar tycka att den duger/anses attraktiv UTAN att det involverar bantning. Jag saknar tilldragande klunsmullor, helt enkelt. Eller snarare historier där storleken inte berörs alls. Där den är den petitess den borde vara i en story om en snäll, smart och rolig människa.

Det är roligt att författarna börjar lita på att vi läsare klarar mer London än bara Notting Hill, Kensington och Primrose Hill via Camden. Hur det än är så är det stadsdelar som få har råd att bo i (men jag antar att det är lätt att ta till de mest populärkulturkända områdena om en vill fånga en stor publik snabbt), men vi som älskar London vill se mer än så.

Mhairi drar in lite Islington (nåja, det är inte direkt billigt det heller) och en smula Clerkenwell också, det är skoj. Upper Street har något för alla, men är ett sorgligt underskattat alternativ till Oxford St. Log lite åt att det dejtades på The Zetter, jag hade spanat in systerhotellet Zetter Townhouse som lämpligt drinkplejs i somras, men det blev en kaffe på närliggande cykelnördscaféet Look Mum No Hands istället.

(att jag dessutom ville spana in utbyggnaden av Farringdon station kan vi tala tyst om ;))


oj, är det söndag igen?

Ojvoj, veckorna rusar så snabbt nu, samtidigt som de masar sig fram. Gammalt välkänt motsatsförhållande som jag antar att jag inte behöver förklara närmare.

Jag läser, men det går långsamt – tankekraften är någon annanstans. Till att skriva räcker den visst inte alls. Det får vara så en stund!

Jag lobbar stundtals för Swedish Zombies noveller – nu gör jag det igen. Ja, fast nu blir det inte novell, nu blir det roman som söndagsföljetong. Malin Rydén serverar Stilla kött hos Swedish Zombie och det passar väl finfint – när jag var liten var söndagar lika med kött till middag. Alltid.

(själv ska jag göra fusk-Palak Paneer i dag, kött är rätt överskattat)

Men Malin var det. Jag har läst en del av hennes noveller genom åren och har alltid blivit förtjust, så jag ser verkligen fram emot hennes första fullängdare, om än serverad i retsamt små portioner. Hon bygger upp stämningar och hittar en illasmakande twist i det förment vardagliga.

Här hittar du följetongen:
Prolog
Världens ensammaste lasagne