Kvinnan i svart

kvinnanisvartSusan Hills Kvinnan i svart är en av de där klassiska spökhistorierna som bara behöver läsas. Den är skriven på ett sätt – ta det inte fel, det är positivt! – som gör att den känns hundra år gammal fastän den skrevs 1983. Den känns som en gyllene medelväg för den som tycker att The turn of the screw (som ju också finns översatt av Modernista, nu när jag tänker efter) är aningens för långsam men att modernt splatter är för kladdigt.

Den unge Londonadvokaten Arthur Kipps skickas ut på landet för att ta hand om ett dödsbo efter en avliden kvinna. Arvtagarna bor långt bort och är inte det minsta intresserade av att ta hand om begravning och testamente. Lite trist landsförvisning, långsamt standardarbete 1A? Njä. Väl framme blir han skydd som pesten så snart byborna inser varför han är där. Han undrar onekligen vad den avlidna, Mrs Drablow, egentligen GJORDE för att förtjäna att tigas ihjäl av en hel by.

Begravningen blir en utomordentligt sorglig historia, men inte på det vanliga näsduksvätande viset. Mrs Drablow följs till graven av dödsboets tidigare förvaltare, prästen och Kipps själv. Ingen är där för att sörja eller ta farväl på riktigt. Så ser Kipps en rörelse i ögonvrån. Det ÄR någon mer där, en blek och mager kvinna klädd i slitna svarta kläder.

Kipps chef sålde in uppdraget som ett sätt att komma undan den stinkande Londondimman, men tjockan som omger Mrs Drablows avlägset belägna gods Eel Marsch House visar sig vara sju resor värre. Det ståtliga huset ligger ute i sankmarkerna och det är halvknöligt att ta sig dit och hem varje dag, så Arthur bestämmer sig för att ta hand om pappersarbetet på plats och bo kvar i huset tills allt är färdigt. Du förstår ju också att det, det är ingen smart beslut. Eller hur?

Du kanske har sett filmen? Den tar lite andra vägar, både när det gäller historien i sig och rent tempomässigt. Jo, jag hoppade högt när jag såg den, MÅNGA gånger, det var snabba klipp och läskiga leksaker som plötsligt stirrade på mig. Jag tycker att det var synd att filmmakarna föll för frestelsen att göra så, de kanske borde ha litat mer på originalets förmåga. Den långsammare, mer krypande, obehagskänslan är så mycket värd när den är skickligt exekverad. Fast jag kanske bara inte förstår mig på film och nutidens tempo, helt enkelt.

Jag gillar satsningen på klassiska spökhistorier i form av en vackert inslagen pralin(* om året och jag är väldigt nyfiken på vilken bok som kan tänkas få äran nästa gång.

*) Omslagsbilden. OMSLAGSBILDEN!

Annonser

2 svar

  1. Skruven är nog min favorit, men jag gillade Kvinnan i svart också, just pga det långsamma. Filmatiseringarna blir därför fel för mig, även om versionen från -89 är lite bättre när det gäller just det.

    9 februari, 2014 kl. 10:01

    • Skruven triggar onekligen lite mer funderingar, den är väldigt intressant på det viset,

      Långsamt burr ftw, åtminstone som omväxling till det mesta annat.

      9 februari, 2014 kl. 10:06

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s