Arkiv för december, 2013

Vi kom över havet

vikomoverhavetDå och då läser jag böcker som knör – BUFFAR – sig in i skallen, men som ändå (eller just därför?) inte riktigt låter sig beskrivas. Julie Otsukas Vi kom över havet är en av dem.

”Vi kom över havet är lika mycket ett poetiskt porträtt av ett kollektivt öde som en rörande skildring av en mängd individuella upplevelser.”

Just så. Ett namnlöst kollektiv serverar en ström av lika namnlösa individuella intryck. Året är 1919 och vi befinner oss på en båt fylld av japanska kvinnor. Unga (en del på tok för unga), mindre unga, men kanske inga jättegamla. De är blivande brudar. Mer eller mindre, oftast mindre, rättvisande foton har bytt ägare – äktenskap skall ingås mellan makar som aldrig tidigare har mött varandra. Japanska män på USAs västkust vill ha japanska hustrur och det inses lätt att det kanske har töjts lite på sanningen på båda sidor när avtalen ingicks brevledes.

De möttes, de arbetade och slet, de födde barn, barnen växte upp, lärde sig språket. En del av kvinnorna som kom över havet fick det bra, andra led och längtade hem till Japan. Så blev det december 1941 och Japan bombade Pearl Harbor. De nya japanska amerikanerna på västkusten sattes under lupp. Hade de inte vapen fulla källaren? Gick de inte, allihop, och smed planer på simultana attacker mitt i samhället? Mer än 110 000 människor internerades. Barn rycktes ur skolan, människor fick överge odlingar som de hade slitit med i många år.

Där tvingas vi lämna våra kvinnor, åtminstone i den här boken. Våren 2014 släpps nämligen När kejsaren var gudomlig på svenska. Vi får om jag kan vänta, eller om jag råkar beställa den på engelska, tja, snart. Mycket snart. Hum. När kejsaren var gudomlig är Otsukas debutbok och rör just den där interneringen, den som jag redan har läst mer om. Nu vill jag veta vad Otsuka har att berätta om den. Vi kommer över havet bjuder på en säregen berättarteknik, den är ack så effektiv! Jag vet inte alls om första boken är uppbyggd på samma sätt, men det är mig tämligen egalt. Otsuka blev lite som Kim Thuy för mig, omedelbar kärlek och en känsla av att vad hon är gör, så kan hon inte göra fel (för mig).

Jag brukar säga att jag tycker om böcker som leder in i andra böcker, som omedelbart får mig att vilja veta mer. Otsuka fick mig att lämna sovmorgonens sängvärme så här dan före dopparedan, jag ville veta mer om interneringarna av amerikanska japaner efter Pearl Harbor. GENAST. Tack wikipedia. Det är alltid dumt att vända sig till wikipedia allena, men jag tycker ofta att det är en väldigt bra start och ett ställe där det går att hitta vidare källhänvisningar till mer information.

Jimmy Carter började gräva i interneringarna 1980. Det är väl inte helt överraskande att hans kommission fann interneringarna orättfärdiga. Varje överlevare fick 20 000 dollar i ett senkommet skadestånd. 1988 hände ännu lite till.

In 1988, Congress passed and President Ronald Reagan signed legislation that apologized for the internment on behalf of the U.S. government. The legislation said that government actions were based on ”race prejudice, war hysteria, and a failure of political leadership”.

Eftersom jag är en lyxmupp som då och då byter böcker med andra boktokar kan jag få lite mer Otsuka redan i dag, utan att ens gå bananas i nån webshop. Tack vare Suzann har jag nämligen nr 1 av svenska Granta, Gränser, i min ägo. Woohooo!


Bokbloggare mot rasism

Jag kan faktiskt inte säga det bättre än Bosse Parnevik:

klokparnevik

Vi är många som är bestörta över att SD har tagit sig in i riksdagen och över att partiet fortsätter att växa. De är just nu Sveriges tredje största parti. Är det sant? Kan det vara så illa? Jo, det verkar tyvärr så.

En del undrar vad bokbloggeri har med partipolitik att göra. För mig är om inte all så åtminstone mycket litteratur politik i en eller annan form och min tro är benhård: att ta del av andras tankar, av deras historia, att lära sig mer om världen… ja ni vet alldeles PRECIS så som vi kan göra genom att till exempel läsa böcker: det måste på något vis vidga synen på människan. Öka kunskapen. Minska rädslan. Nu vet jag att det inte hjälper för alla, men varje liten människa som lär sig att att inte döma någon på grund av hudfärg, religion eller sexuell läggning – det är en vinst.

#bokbloggaremotrasism #jagärintesverigedemokrat

Läs
Gellert Tamas Lasermannen
Primo Levi
Meet the Somalis


på vift med Lotta Jernström – underbart!

jernstromDå och då snubblar jag över en bok som jag hade velat skriva själv. I fallet med Lotta Jernströms Upplevelser med Stockholms tunnelbana: en guide så stannar jag ibland upp och undrar ”hupp, är vi samma person?”. Hennes sätt att betrakta, vad och hur hon betraktar – ja, till och med hur hon skriver. Med det sagt så känns det aningens egenkärt att tjata om vilken finfin bok det här är, men den ÄR så bra!

Boken är från 2009, så ett och annat har redan hunnit hända/ändras, men boken håller än. Lotta åker till var och en av de hundra tunnelbanestationerna i Stockholm. Lite kort om när stationen byggdes, lite kort om utsmyckningen, lite kort om vad som finns att se i närområdet. I vissa fall serverar hon intressant historieskrivning rent samhällsbyggnadsmässigt, varför hamnade stationen just här? Hur växte samhället upp runt stationen? Vi muttrar ofta om att politiker inte fattar nåt, men Lotta berättar om små spår av eftertanke och försök att lära sig av misstag.

Min absolut enda invändning what so ever mot den här boken är att jag vill ha MER av allt! Varje station får ett till två uppslag och det räcker ju inte så långt. Boken är generöst illustrerad med Lottas egna bilder och alla uppslag är i färg.

Jag har länge pratat om att göra en tunnelbanesafari i Stockholm, främst med fokus på utsmyckning och arkitektur. Kristoffers moster tog fasta på det och fyndade den här boken till mig. Alla säger att det är svårt att köpa böcker till mig (hm! äsch då), jag tror att Cathy tog förstaplatsen på mitt-i-prick-listan genom alla tider med den här gåvan. Jag visste inte ens att den här boken fanns när jag fick den (OK då, om jag hade vetat att den fanns så hade jag ju redan köpt den själv, för länge sen), men den fångar precis den breda syn på Organismen Tunnelbana som jag älskar och ofta tjatar om.

Det talas om en välkommen utbyggnad av tunnelbanenätet, men redan nu finns det en station till. Jernström nämner den i förbigående: Kymlinge. Kymlinge var stadsdelen som av flera anledningar aldrig blev av – men det är ju inte försent än?

”När norra Järvabanan byggdes i slutet av 1970-talet fanns det planer på att bygga en stadsdel söder om Kista. Stadsdelen skulle huvudsakligen vara avsedd för statliga verk och myndigheter, som skulle flytta ut från Stockholms innerstad. Senare beslutades att vissa centrala statliga myndigheter skulle utlokaliseras till andra orter i Sverige och projektet fick förfalla. Projekteringen av stationen var redan påbörjad och för att försäkra sig inför ytterligare förändringar i framtiden byggdes den i råkonstruktion, det vill säga utan biljetthallar, rulltrappor, hissar och annan utrustning.”

Området huserar bl a speciell fauna så det vore synd att exploatera, man det inses lätt att ett storstadsområde som växer så snabbt son Stockholm ofta överrider sådana intressen. Vem vet hur det blir? Kymlinge har för övrigt en spännande biroll i Jerker Virdborgs Försvinnarna (också en mycket bra bok!).

Vem ska läsa den här boken då? ”Alla” är det enkla svaret. Ur-stockholmaren som vill lära sig mer om sin egen stad. Turisten. Tunnelbanenörden (tag dock varning – du hittar inte en bokstav om fordonen i sig! sånt finns det andra fina böcker om). Den historieintresserade. Den rastlösa som vill ha en bok som går att läsa i små små tuggor när det finns några minuters lucka.

Formatet är mycket väskvänligt och boken är robust, den tål att följa med på många utflykter i varierande väder. Det är väl just det väskvänliga formatet som är anledningen till att det bara kan bli några få sidor om varje station, det inser jag, men tänk om Lotta kunde få göra en de luxe-version? En stor, fet och lyxig ”cooffee table book” (vad ska vi kalla såna på svenska? tjockt fint papper, med stooooora fina bilder och… ja, ni hajar). Munin förlag verkar tråkigt nog ha lagt ner (när jag letar upp hemsidan verkar den ha tagits över av en privat blogg), men boken går att få tag i än. Jag önskar Lotta en anledning till nytryck!

Hjärnan spinner loss. Åh, jag vill ha exakt en sån här bok – OK då, lite tjockare – om London. New York. Prag. Paris. Moskva. Fyll på listan själv.

slllampaJag fångade den här fantastiska takprydnaden hos SLL tidigare i höst. Vill haaaa! (jodå, jag fick tillåtelse att ta den här bilden!)

Mitt förhållande till Stockholms tunnelbana startade inte med med mitt nuvarande arbete (jag jobbar med utveckling av tåg, åtminstone i några månader till). Mormor lämnade ett litet sömnigt samhälle i Norrlands inland, hon sökte jobb och hamnade i Älvsjö på sextiotalet. Ett av våra gemensamma nöjen när jag var hos henne på loven var att åka tunnelbana. Vi köpte flerdagarskort och åkte och åkte och åkte. Jag var sju år när många av de mer fantasifulla stationerna på blå linjen invigdes och det var vårt billiga underbara nöje. Några år efter att hon hade pensionerat sig så flyttade hon åter norrut, så de allra nyaste stationerna fick vi aldrig uppleva tillsammans. Jag älskade mormor djupt ända tills hon gick bort för snart femton år sedan, men just mitt tonåriga jag var kanske inte jättesuget på att åka runt hela dagar för att tågnörda tillsammans med mormor (åh, misstagen som en önskar att en kunde korrigera nu).

mormorojagmormor och jag i Dorotea 197x. jag bjussar på 1) mina roliga kläder, men just då kände jag mig fin 2) det faktum att om jag inte färgade håret så skulle en lätt kunna tro att det är jag som står till vänster. hupp!


Klang och jubel!

Av en ren slump läste jag att Graham Greene skrev om våra kvarter (ni hör ju, vi ska bo i HCMC i hela tre nätter och det är redan ”våra” kvarter ;)) i femtiotalets Saigon i sin bok The Quiet American – jag hade redan kastat mig in i välsorterad nätbokhandel och låtit mitt klickgalna finger rocka loss när jag kom ihåg att K förde med sig en bunt Greene till det gemensamma bokboet.

Det är alltid med en viss tvekan som jag ger mig på att försöka hitta saker i våra bokhyllor som fortfarande inte (jag vet, jag vet) är sorterade i bokstavsordning. I det här fallet var ingen av oss ens säker på att just den här bokens fanns att hitta – men si det gjorde den, och jag behövde bara scanna av fyra av Billysarna innan den hoppade fram.

Tjohooo! Julläsning! Helt klart en bra start på jullovet.

131220


Boktjuven – straight out of Görliwood

Jag var alldeles säker på att jag hade skrivit om Markus Zusaks bok Boktjuven här, men nu när jag söker kan jag inte finna något. Det kan ha varit på den förra bloggplattformen, den som lade ner och där allt raderades innan jag hann hänga med och kopiera ner allt. Strunt samma. Jag läste och tyckte om. Sen har jag inte tänkt så mycket mer på det. Nog anade jag att det måste bli film av en sån historia, men jag visste inte att den är på gång nu.

Satt och chattade med f d chefen idag (jo, vi jobbchattar, men vi lyckas alltid halka in på annat också). Han jobbar normalt i Hennigsdorf i utkanten av Berlin, men under våren och sommaren pendlade han till en av våra andra fabriker i lilla Görlitz (ungefär tre timmars tågresa sydöst om Berlin). Jag fick följa med till Görlitz för att vara med på en bunt möten en dag i slutet av mars, det kommer jag sent att glömma. De flesta anser att det är lite misär att förvisas dit på jobb ett tag, liten håla, inte alls lika coolt som Berlin, men trots att det var en svinkall och fuktigt slaskig senvinterdag så blev jag förtrollad. ”Hit vill jag återvända”. Vi får se, K och jag pratar om att ta en sväng med bilen i de trakterna till sommaren. Görlitz, Dresden, Bautzen – många vackra små städer på liten yta.

görl1här byggde de tåg för länge sedan – ”vår” fabrik finns numera någon kilometer längre bort på samma gata, men härinne gick jag runt en lång stund. fin stämning.

Görlitz undslapp bombningarna under andra världskriget, så där finns gott om tämligen unika miljöer. Det är fortfarande en ganska fattig del av f d Östtyskland så stan erbjuder gott om urbexmöjligheter för den som gillar övergivna platser och förfallna hus. Annat är upprustat och skimrar, sagolikt vackra gränder och hus med tinnar och torn. Allt detta har gjort stan till ett populärt tillhåll för filmmakare. Görliwood.

Aaaaaaanyway: exchefen frågade om jag har sett Die Bücherdiebin. Huh? Ahaaaaaa! Filmatiseringen av Boktjuven! Han berättade att många scener (bl a ett för handlingen mycket centralt bokbål) hade spelats in i Görlitz just när han var där och att det var absurda veckor. Tågstationen – den annars ljuvliga – var fullhängd med med flaggor. DE flaggorna.

görl2
den fantastiska tågstationen. den var som tur var INTE prydd av naziflaggor när jag var där. skåda fackverken utomhus. skåda taket, lamporna – ja, allting inomhus. uuuuuuujujuj. jag var i himmelriket.

görl4

Han berättade hur han vaknade av stöveltramp och folk som vrålade nazistiska slagord några av nätterna. Hans hotell låg nära inspelningsplatsen. Innerstan drällde av män iklädda naziuniform.

…it was frightening to have all the Nazi flags hanging around in Görlitz.

Han är bara två år äldre än jag, så han var lika lite en del av det som hände som någon av oss – men jag tror att det bor en liten skräck i många tyskar än. Även om de tar avstånd från allt som hände och vet att arvssynd är bullshit så gör det nog något i många av dem som vi inte riktigt kan sätta oss in i. Jag har pratat rätt mycket med mina jämnåriga tyska kollegor om just det.

Skådespelarna tycks ha känt lite samma sak:

The cast and crew were taken aback by the effect of transforming Görlitz into the site of a Nazi rally. “You’re not prepared for how overwhelming it is to show up on a train platform and see nothing but swastikas lining everything,” Watson says. “It’s quite a formidable experience.” It had a similar effect on Geoffrey Rush (Hans Huberman). “We went to Görlitz for the rally, and the Nazi imagery is terribly overwhelming,” the Oscar-winner says. “You could see how the German extras were in turmoil over having, for some of them, to relive a scene like this.”

(Watson är Emily Watson. De har fått ihop en fin skara skådespelare.)

Nästa gång vill jag se denna vackra stad i sommarskrud, men först tänker jag se filmen!

görl3

görl5

görl6


årets ord

Neil Gaiman lägger ut en ”shelfie” – visserligen av tomma hyllor på grund av flytt, men ändå. Det är väldigt mycket intressantare än en selfie om du frågar mig. Neils f d bibliotek ser ljuuuuuvligt ut, men något annat hade jag inte väntat mig.

PS jaja, nu lägger han ut ganska många selfies också, men strunt i det!


söta synder

vietnamguideJag skulle ju inte. Jag skulle bara titta efter julklappar. Titta. Bläddra. Nosa. Mina bokjulklappar till mig – de inköpen är klara för i år. Något drog mig ändå mot resehyllan. Den här serien är ganska svårslagen. Jag är ”ganska” van vid text, jag kräver inte massor av bilder men det är svårt att stå emot reseguiderna från DK.

…och visst tycker jag att vi ska hålla boklådorna levande, men det BLIR lite konstigt när jag hade kunnat spara 73:- på en enda bok om jag hade köpt den i nätbutik. Nu var det bra att jag gick till en av de få fysiska boklådorna som finns kvar i Västerås eftersom de sålde ut gamla läsecirkelböcker i fantastiskt skick för bara 30:- styck och det hade ju varit synd att missa CM Edenborgs Mitt grymma öde för den pengen, men ändå. Det debatteras ibland, det där med hur nätbutikerna behandlar sina anställda lönemässigt (även om de svenska företagen har bättre rykte än firman som börjar med a och slutar med -zon) och jag VET att butikerna inne i centrala Västerås har betalat hutlösa hyror i många år, men lite märkligt blir det.

AAAAAAAAH! Jag kom på det! Jag har inte syndat! Den här boken är till Kristoffer!

(puh)

Å andra sidan…

classic
(upphovsperson fullständigt okänd)