voffo, voffo, voffo, voffo GÖÖÖÖÖR jag på detta viset?

OK, jag börjar lära mig en sak: kanske chick lit, men oftare brittisk än amerikansk. Den man älskar doftade för mig så reaktionärt att jag bara gapade.

Ellen och hennes man Andy bor i en liten mysig lägenhet i New York. Ellen är fotograf och det går ganska bra för henne. Andy är jurist och har massor av (främst ärvda) pengar egentligen, men han har tonat ner det rika för arbetarklass-Ellens skull och paret tycks ha det ganska bra. Snudd på perfekt.

Så plötsligt en regnig dag så möter Ellen sitt ex Leo på ett övergångsställe. MJAU, LEEEO. The one that got away. Snubben hon hade ett passionerat förhållande med innan hon träffade Andy, men som kändes lite fjär och som sårade henne djupt till slut. De har inte setts sedan dess och mötet skakar om hennes trots att allt är så finfint med Andy. Hon sätter sig på ett fik för att lugna nerverna.
*pling* – ett SMS från Leo. ”Var det dig jag just mötte?”

…och från och med nu måste jag utfärda en liten spoilervarning om jag ska kunna berätta varför jag inte tyckte om den här boken. Läs på egen risk.

Ellen vill hålla Leo på avstånd men när han fixar århundradets photo shoot till henne så måste hon bara ta chansen. Hon mörkar detaljerna för Andy, han behöver inget veta, det är ju ingenting mellan henne och Leo. Men tankarna. Ja, visst händer det något i henne.

För det är ju så att den där Andy, han kanske har något (mer än en perfekt rutig mage och en massa pengar) men inte lyckas då författaren riktigt få MIG att fatta vad det är han har. När så Andy vill flytta hem till Atlanta, där hans rika fina föräldrar och likaledes rika fina syster (som dessutom råkar vara Ellens bästis sedan de delade rum under universitetsstudierna) bor, så blir det än mer en gåta för mig. Ellen klättrar på väggarna, hon känner sig inte hemma i överklassidyllen, hon har övergivit en lovande karriär som fotograf i en av världens mest spännande städer för ett stort fint hus där hon går och stryker sin mans pyjamas för att ha något att göra på dagarna. WHAT? Hur? Hur ska en som läsare INTE känna ”bah, hur kan du gå med på det där?”. Andy spelar mest golf med sina polare och Ellen finner sig i att hans mamma lägger sig i allt från inredning till… ja ALLT.

Utan att gå in på detaljer så blir det naturligtvis förvecklingar när Leo fixar ÄNNU ett rätt sjysst knäck till Ellen och alla får henne att framstå som den mest illojala i hela världen och så tvingas hon göra ett VAL. Ja, gissa vilket, liksom.

Bah, nej detta gillade jag inte alls. Jag minns inte att jag köpt boken, när, eller ens varför. Det lät lovande med duktig fotograf och New York, men det var inte min kopp te. Inte illa skrivet per se, men kanske lite för unket för mig. Den här boken går raka vägen till byteshyllan på jobbet, det kanske finns någon mer romantiskt lagd människa som tycker mer om detta än jag gör. Eller så tvingar jag Suzann att läsa den, bara för att hennes veritabla lustmord på plotten efteråt skulle roa mig något oerhört. Jag hör redan ett ”gode TIIIIIID” från Skarpnäckshållet, tror jag minsann.

Och nu undrar jag: voffo voffo voffo voffo LÄSER jag ens böcker som retar mig så? Ja vem vet. Det tar jag reda på en annan dag. Jag är nämligen redan igång och läser nästa chick lit (bra jobbat Siv, men jag behöver underlag till min skräckhistoria ;)) fast en BRITTISK denna gång. Lisa Jewell brukar vara ett relativt säkert kort. En vet vad en får.

———————–

JA, jag såg Ronja Rövardotter i förrgår. Nu kommer jag att låta som en rumpnisse i flera veckor. Skjut mig, nån.