Night of the Living Trekkies

Jag erkänner. Ibland händer det sig att jag slösurfar, glider runt några varv på ”den-som-köpte-den-här-boken-köpte-också”-länkarna och råkar köpa en bok enbart för att titeln låter kul. Jag tror att jag ville ha Killer Librarian och zombie-trekkisarna dök upp bredvid. Oavsett: jag förväntade mig inga mirakel och boken har blivit liggande i en av olästa-böcker-hyllorna ganska länge nu. Mitt zombiesug går i perioder.

Jag skrev en lång lycklig rant i går och Star Trek-nostalgin från i fredags kväll får mig fortfarande att le. Det är bra. Med den nostalgin i åtanke hade Anderson/Stalls Night of the Living Trekkies rent av kunnat komma undan med att vara lite småtrist , men nu var det så att det var den inte alls. Den var bra, välskriven, en riktigt rolig överraskning. Jo, ämnet (det är alltid lite skoj att driva med nördar, speciellt sf-dito) bjuder in till en del slapstick av det slag som zombieana ofta tycks dra till sig (sf-nördar OCH zombier, ouch) men det håller sig på rätt sida av vråltöntgränsen.

Jim Pike, f d Star Trek-nörd, är trött på livet. Två vändor i Afghanistan har fått honom att tappa lusten till det mesta i allmänhet och till folk som lever för nördiga TV-serier i synnerhet. Han blev hemskickad från kriget och arbetar nu – håglöst – på ett hotell i Houston. Just hans hotell håller en årlig Star Trek-konferens för de allra allra nördigaste nördarna. Samtidigt pågår, i tysthet, en katastrof på Johnson Space Centre en bit bort. Onyttigheter släpps lös och plötsligt börjar de konfererande nördarna att bete sig ännu underligare än förut.

Jim skulle rent av kunna tänkas välkomna en blodig död om det inte vore för att hans älskade syster är i stan för att delta i just denna konferens. En liten och spretig samling personligheter (inklusive prinsessan Leia – Star Trek-sic!) finner sig plötsligt instängda på hotellet, ihopknuffade och tvungna att samarbeta för att försöka komma fram till en väg ut. Det går nämligen rykten om att stan ska bombas för att sanera. DEN bomben, ni vet.

Det finns ett antal moment i postapokalyptiska romaner som jag tycker om – att överleva på relativt liten yta (”instängda på hotell” – check!) är ett av dem. Nyorienteringen, att klara livet efter katastrofen, är ett annat. Det är egentligen nyorienteringen jag tycker mest om, och den här boken utspelas under ett enda intensivt dygn så mycket till nyorientering hinner det i ärlighetens namn inte bli. Men spännande blir det.

Författarna gillar Star Trek. Oväntat. Nä, inte speciellt.
Jag ger dem fyra Spock-öron av fem möjliga.

PS I vissa kretsar är det snudd på dödsstraff på att skriva ”zombies” istället för ”zombier”. Jag råkar ofta missa detta och skriver fel. Men jag är månadsgivare till Cancerfonden och jag försöker att vara en snäll människa i det lilla. Får jag leva ändå?

PPS Jag älskar bokomslaget och det är ingen slump att jag fokar på ni-vet-vem, men på konferensen i boken är det en sport att klä ut sig till så SVÅRIDENTIFIERADE Star Trek-prsonligheter som möjligt, så att nån skulle ha klätt ut sig till Spock? I don’t think so. Men nu ska jag inte vara sån.