Arkiv för 30 november, 2013

en konstrunda i fåtöljen

theroundelPaul McDevitt gjorde verket som fick äran att pryda omslaget

Att resa, det är en fråga om inställning. Det går att förflytta sig hundratals mil rent fysiskt och ändå välja att missa massor av intryck, och det går att återbesöka en stad och en stämning hemifrån sin alldeles egna fåtölj. Ikväll har jag åkt tillbaka till London och gått på konstrunda.

I somras konstaterade jag att jag redan hade väldigt många av böckerna som säljs på London Transport Museum (jag var på fullt allvar på väg att skriva ”pinsamt många”, men vadå?) – men det fanns några att sukta efter fortfarande. Tamsin Dillons bok The Roundel: 100 Artists Remake a London Icon kom ut redan förra året, men det var först i år – för att fira att London Underground fyller 150 år – som jag köpte den.

artonthe

För mig är London Underground konst i sig själv (inte bara när jag plåtar sambon på vift i gångarna), en underbar organism som transporterar människor till upplevelser varje dag året runt. Det finns något att upptäcka bakom varje krök, och Transport of London är också ett av världens bästa företag när det handlar om att använda konst som vardagsnjutning och bruksföremål.

Det är en ära för konstnärer att få göra bilden som pryder nyutgåvorna av tunnelbanekartan (jag antar att jag inte behöver berätta att jag samlar på kartona i fickformat? oj, nu gjorde jag visst det ändå, för tydlighets skull) och LU är kreativa i sitt arbete med information. Sällan är säkerhetsrelaterade budskap så snygga som när LU smäller upp dem på väggen i posterformat. Det som blev LU var från början många företag, när de började enas och knyta ihop sina tunnelbanelinjer insåg de tidigt att konst och vackra posters var ett utmärkt sätt att profilera sig.

totthmcrtrdDetalj från Eduardo Paolozzis mosaiker på Tottenham Court Road-stationen

2008 fyllde den runda London Underground-loggan 100 år (min inre petimäter vill påpeka att den designen som vi känner igen bäst idag, den gjorde Edward Johnston på 20-talet) och för att fira det bjöds 100 konstnärer från hela världen (ja, några svenskar också) in för att göra sin alldeles egna version av loggan, eller vad den inspirerar till. Boken är ett försök att sammanfatta resultatet, men jag inser naturligtvis att det lilla formatet inte gör de fullstora verken rättvisa.

Foton, Warholinspirerade prints, akvareller, installationer – ingen kan komma och säga att resultatet var strömlinjeformat. Jag kan inte påstå att allt är snyggt eller ens intressant i mina ögon, men fördelen med en bok som presenterar 100 konstverk är att det ska rätt mycket till för att en inte ska hitta NÅGOT att tycka om. Till varje bild finns en kort förklaring där konstnären så har funnit lämpligt. Mina favoriter? Paola Pivi, Harold Offeh, Michael Lin och Susan Hiller har gjort några av de verk som jag mycket gärna skulle ha på väggen hemma.

The Roundel är en bok att återvända till, förutom alla fantastiska loggor finns några fina texter, en av dem signerad min storfavorit Claire Dobbins (hur jag älskar henne…). Jag har en och annan humanistvän som älskar konst men som ännu inte till fullo förstår sig på tunnelbanans storhet som den där magiska organismen betraktat. Jag ska använda den här boken för att stilla stilla omvända dem. Hot eller löfte? Bestäm själv.

Annonser

serendipity, när zombier möter Star Trek

Plötsligt händer det. Jag upptäcker av en slump att TV6 förgyller min snuviga fredagskväll i november genom att skicka på Star Trek-filmen från 1979 och jag går ännu en gång i spinn över Uhura. Professor Balthazar i all ära, men när jag växte upp i två-kanaler-på-tv:n-och-Nygammalt-regerade-Sverige på 70-talet så var lyckan fullständig när mamma och pappa var hos nån kompis och jag glömdes bort ensam framför TV:n så att jag kunde kolla på Månbas Alpha och Star Trek. Jag satt så nära rutan att näshåren sprakade. Uhura var coolast av alla och Mr Spock var min drömman (jag skojar inte, mamma och pappa undrade vad som var fel med, pja, Björn Skifs? Björn Ulveaus? Stenmark? Donny Osmond?). Det är inte direkt en slump att min storörade katt också heter Spock.

nostalgijaglycklig nybliven Uhuraägare vid ett köksbord hos faster och farbror på Widells väg i Malmö – dockan ville emellertid inte vara med på bild. wooohoooo, radion, kolla radion!

När det skulle till att köpas bonusjulklapp på Caroli City (avd. ”stunder jag aldrig glömmer”) svek jag ändå drömmannen – Spock-dockan var så ful att jag bad om Uhura. Numera är hon också tyvärr ganska ful eftersom jag någon gång under 197x bestämde mig för att frisera henne själv och sådant är ju sällan en bra idé.

mydolls

När jag tömde mitt föräldrahem för två år sedan så var det två dockor som fann nåd, som fick överleva och som numera bor i mitt penselställ (!). En Barbie så gammal att hon var HELT ute när jag var barn för hon kunde inte böja en enda kroppsdel (pappa hade fått den hängd på ytterdörren av en försmådd kvinna någon gång i mitten av 60-talet, innan jag ens var född) och min Uhura. Frisyren var inte RIKTIGT så illa som jag mindes den. Vi kanske kan kalla det sidecut?

Vad vill jag med allt detta då, förutom att vädra en medelålders puff av nostalgi? JO. Det är nu de enorma och spretiga högarna med olästa böcker kommer in, för vad fann jag väl inte där? Night of the Living Trekkies. Zombier OCH Star Trek. Natten var räddad. Insert cliffhanger. Jag berättar mer om boken i morgon.

zombietrekkies