Nej, ta inte slut! Inte!
Det där med att vara förkyld, det låter så fint i teorin. Att vara så förkyld att det är elakt mot kollegorna om en går till jobbet och smittar dem, men lidandet är ändå inte större än att dagen strösslas med bra böcker och praliner, en gyllene stig av njutning från morgon till kväll. Och GLASS! Glass är skönt mot halsont. Fast ni vet ju haken: verkligheten ser aldrig ut så.
Jag är inte hemma om jag inte har feber och när jag har feber sover jag mest hela tiden = läsa? Ha!
Praliner? Glass? Ha! Nowhere to be seen. Kunde kanske muta K att köpa på hemvägen, för i vår lilla brukshåla är det numera så att centrumbutikerna dör den grymma grymma dööööden, det finns inte en enda matbutik kvar. Vi har ett för orten stort och fint Willys ute vid rv66, men är det något jag inte har ork eller lust med nu så är det att gå eller ens cykla fyra kilometer. Ack oh ve.
Nej, jag skojar såklart. Men det där med att vara förkyld är sällan så ”mysigt” som vi kanske inbillar oss när vi jobbar som galningar och bara vill ha LEDIGT. Det kanske vi kan enas om?
en vacker bok, varje kapitelrubrik presenteras på vietnamesiska också
Om jag nu ska ta och vara lite POSITIV så kanske jag ska vara tacksam över febern ändå, med tanke på rubriken. Jag ville verkligen inte att min bok skulle ta slut. Kim Thúy ni vet, allas älskling just nu. Nu blev det inte riktigt den hetsläsning som det skulle ha blivit om jag hade varit 100% fit for fight.
Mãn är mer av en sammanhängande historia, rent kronologiskt, än Ru var. Den är fortfarande mer fragmentarisk och situationsbaserad än Genomsnittlig Roman 1 A, men jag uppskattar verkligen det. Jag återkommer ofta till novellens fördelar numera och det är något av det där med ”skala bort fluffet, kom till saken” som jag tycker mer och mer om i den här typen av böcker också. (*
Med en berättare som Kim Thúy behövs nämligen inget fluff. Jag längtar alltid efter mer, men det hon serverar hänger samman oavsett hur korta eller långa hopp hon gör i tiden. Däri ligger hennes storhet, eller åtminstone en av dem. Hon skriver stort med få ord.
En kvinna, nej MÅNGA kvinnor, i centrum.
Mãn är en kvinnas kärleksförklaring till de kvinnor som i tur och ordning födde henne, gav henne mat och uppfostrade henne. Som nyfödd övergavs hon av en tonåring i trädgården till ett buddistiskt tempel som låg högt uppe på en flodbank vid en av Mekongflodens slingrande tentakler. En nunna tog hand om henne och livnärde henne på risvatten och bröstmjölk från en kvinna i området, innan hon lämnade henne vidare till ytterligare en kvinna som var lärarinna på halvtid och spion på heltid.
Mãn är också en berättelse om snedvriden kärlek, en kärlek som måste tystas ner och aldrig får flöda fritt; en kärlek som inte får präntas in i minnen och historier. Men på en plats långt bortom tropisk hetta, där skira snöflingor sakta singlade ner, fanns en enkel och oförställd kärlek. En vanlig kärlek född ur ett vanligt möte med en vanlig man, något som för henne var mycket ovanligt. Om Ru handlade om att lära sig att överleva, är Mãn ett utforskande av kärleken.
Ru är fortfarande etta på min lista, kanske för att det var det första mötet med författarens fantastiska uttryckssätt, kanske för att jag inte är någon varm anhängare av bitterljuv kärlek. Läs mig rätt: detta är fortfarande en fullpoängare för mig. Jag muttrade över att vara sist på bollen, ”varför väntade jag så länge innan jag började läsa denna fantastiska författare?”, men nu förstår jag ju varför: det var nu jag skulle göra det, det är nu vi snart åker till Vietnam. Omläsning i all ära, men den fräschör och den längtan som den allra första genomläsningen födde – det är den jag ska ha med mig när jag kliver ut ur planet i Saigon. Jag vill se alla de fantastiska träden som hon skriver om. Äta papayan. Pannkakorna.
Gör inte misstaget att tro att Kim Thúys Vietnam framstår som ett paradis. Det gör det inte. Men det väcker nyfikenhet. Jag vill se och lära mig mer om allt det som hände: det vi vanligen matas med – unga amerikaners fruktlösa krig på andra sidan jorden – är en så yttepytteliten del. Det har hänt så mycket före, under, efter som jag inte har en susning om. Jag är inte riktig så stjärnögd och naiv att jag tror att 14 dagar på plats kan lära mig något STORT, men det måste kunna lära mig NÅGOT.
Hon är naturligtvis inte ofärgad av sin flykt heller, Kim Thúy föddes i en välbärgad familj som flydde landet när kommunisterna tog över. Det är ännu en anledning att inte inbilla mig att jag har lärt mig några sanningar bara för att jag på kort tid har läst tre böcker av vietnamfödda författare. Men jag har fått ta del av en liten bit av DERAS sanning.
Jag läser att detta är hennes tredje roman. Tredje? Var finns nummer två, när nu Ru var den strålande debuten? Varför finns den inte översatt? Jag googlar och finner att hon tycks ha skrivit den tillsammans med en annan författare. À toi, Kim Thúy och Pascal Janovjak. Det är sällan jag ångrar att jag valde tyska framför franska, men denna kvinna får mig att gnissla tänder ty google translate lyckas åtminstone få mig att förstå att jag vill läsa den här boken också. Jag har postat en fråga hos Sekwa om de tänker översätta och ge ut den, men eftersom den kom 2011 och ännu inte är utgiven kanske svaret ”inte” är givet – å andra sidan, denna författare boomar nu. Ru fick beröm, men nu börjar hon nå stellära höjder.
*) Självmål de luxe igen. Komma till saken? Skala bort fluff? Men ni vet hur det sägs: de som kan GÖR, vi andra bara skriver OM det.
Nu ska jag bomba en stund igen. Det pågår ett världskrig i mina bihålor, men flyktingarna från det kriget kommer inte att skriva några fantastiska böcker, de snyts ut och spolas ner i toaletten. Fast vad vet jag. Avloppet kanske utgör ett litet virusbibliotek i sig, fyllt av små små litteraturnördar.
(inte så) Anonyma Biblioholister 