Brassällskap. Eller bara bra sällskap.
Just nu vid brasan – tunnelbanekonst och Gavalda. Kaffe. Rom? Glögg? Något av det får det bli när jag ska kura skymning i dag. En intensiv helg ska avslutas lugnt och fint.
Update: en Courvoisier fick det bli. Helgens första och sista alkoholkonsumtion.
ett brandtal till novellens försvar och romanerna en ”borde” tycka något om
En kan debattera Facebooks värde intill tidens (eller åtminstone Facebooks) ände, men jag hittar ofta underbara kommentarer i fejjanfeeden. Annars skulle jag inte hänga där. Eskapix lade ut en artikel om den underskattade novellkonsten tidigare i dag och Jenny Lundin sammanfattade det lika underbart som en riktigt välskriven novell:
”Tycker det är synd att novellen verkar ha så låg status i litteraturen idag. Noveller är fantastiska. Att läsa en bra novell är som att bli upphånglad i klädkammaren på en fest av nån man knappt vet namnet på.
Romaner är mer som att dejta. Man får lägga ner en hel del tid och oftast är det inte värt det.”
Nu är dagarna av klädkammarhångel förbi (fast det vore ett snyggt partytrick att dra in K på kattvinden och säga ”pssst, du vet inte vem jag är!” innan jag hånglar upp honom, sånt ska sannerligen inte underskattas) så länge sambon står ut med mig och mina bokhögar (det bokhögsorsakade köttsåret på mitt lår har förresten läkt nu, men det tog tid) men liknelsen är fantastisk!
En snärtig novell kan servera fantastiska överraskningar med ganska liten insats medan en dyr och platskrävande (se det inte bara rent fysiskt!) roman kan ge riktigt dålig lön för mödan. Det ligger nog i människans natur att trilla i fällan och generalisera (trots att en del gör det oftare än andra) men jag blir lika ledsen varje gång nån säger ”jag tycker inte om noveller”. Fast det är väl lika lite min plats att påpeka att ”du har bara inte mött den rätta än” som det var under alla de singelår då jag erhöll välmenta men oönskade kommentarer om att möta den rätta kvinnan/mannen. Så – jag ska inte vara förnumstig och skriva nån på näsan men NOVELLER ALLTSÅ, UNDERSKATTA DEM INTE.
(oj. jag slant.)
——————————
Ibland talas det om böckerna som folk ljuger om att de har läst och Ayn Rands Atlas shrugged från 1957 är nog en av toppkandidaterna. Älskad och hatad. Jag har den, men jag har inte läst den.
Jag köpte den faktiskt innan jag ens hade förstått kontroversen (eh, ja, det finns böcker i väntehyllorna som har samlat damm i mer än femton år…). Med risk för att avslöja min forna ytlighet (nu är jag naturligtvis en mycket bättre människa, hum hum) så fanns det en tid då mycket få romaner under 800 sidor fann nåd och på den tiden kvalade denna tegelsten in just på grund av Tegelsten Med Stort T.
(OH. SJÄLVMÅL. Tegelstenar vs noveller. nej, jag läste inte många noveller på den tiden.)
Elin Lucassi på Litteraturmagazinet gör slag i saken – dags att läsa! Hon bjuder in oss att följa med på resan, antingen genom att läsa med som nätbokcirkel eller att åka snålskjuts (min egen tolkning av vad jag tänker göra) och ta risken/chansen att läsa den genom hennes ögon. Jag väljer just det sistnämnda.
Ibland är det skönt att vara en ganska enkel människa, jag har aldrig känt något behov av att ljuga om att jag läst den eller den boken, men jag tycker att det är kul att läsa om vilka böcker andra ljuger om – om inte annat så för att ännu en gång formulera inför mig själv om jag borde ha läst boken ifråga eller inte.
Borde. Det där ordet. Pratade just med min 66-åriga halvsyster om det. Varje år som läggs till livet ger ännu en insikt om att ”borde” är skräp. Men ändå. Just i fallet ovan ser jag ”borde” i meningen ”skulle kunna vara trevligt/nyttigt/nödvändigt att”. Att-läsa-listan är redan enorm men det skadar sällan att omvärdera den.
(inte så) Anonyma Biblioholister 