när verkligheten tränger sig på
Bridget Jones är tillbaka för tredje gången! Jag kan erkänna att jag fnös lite och undrade om Helen Fielding hade drabbats av plötslig penningbrist för att mjölka ur ännu en Bridgetvända, men när kundvagnen skulle fyllas lite till för att få fri frakt och Mad about the boy var relativt sett snorbillig så tänkte jag ”ja, men det är en epok, Bridget är kult, låt oss se vad hon tar sig för”.
Och Bridget har åldrats med någorlunda värdighet. Hon jagar förvisso fortfarande kilon och det kan tyckas trist, trött och bakåtsträvande men i ärlighetens namn så känner jag många starka kvinnor som gör det – en del erkänner, andra inte (ibland anses starka kvinnor förväntas stå över sånt, och det gör en del av dem, men att falla för grupptryck är mänskligt och skall icke hållas emot enskilda individer). Hon jagar numera dessutom twitterföljare och DET vet jag många fler som gör.
Och så jagar hon kärlek. Igen.
Nej, hon har inte varit otrogen. Hon har inte gjort bort sig eller strulat till allt. Hon har heller inte blivit sviken. Det avslöjas ganska snart i boken, så jag känner mig inte som farligt en elak spoilare: hon är änka. Den typ femtioåriga fd Jonesy, numera Mrs Darcy, lever ensam i ett stort hus. NEJ det gör hon inte. I huset bor också en son och en dotter. I Bridgets fall är det inte ekonomin som är det tyngsta med att vara ensamstående mor – de flesta bekymren är kopplade till den londonitiska medelklassens (t o m övre medelklassens) statushets. Barn ska underhållas på de mest intrikata vis, och Bridget själv får pikar för att hon inte är botoxad – ”oh, a natural face, you never see them nowadays” (nej, det var ingen komplimang). Utrymme för kräkpåse för många, men fine: jag köper storyn och uppskattar sarkasmerna. Den håller NÄSTAN in i mål – men den coola Bridget måste naturligtvis RÄDDAS. Av en men med starka armar som kan det där med ordning och reda. Där ville jag också ha en liten spypåse. Frånsett det blev det godkänt, många plus för ljuuuuuvliga Londonscener och vassa samtidsbetraktelser. Ms Fielding is fluent in sarcasm, som en säjer.
Jag skriver ofta om chick-lit som en tröst, ett alternativ till godis, kakor eller andra berusningsmedel och de senaste dygnen har det verkligen varit så. Min trogna kattvän sen mer än tolv år tillbaka, Astor, är mycket sjuk och jag har vaknat ofta ofta de senaste nätterna. Boken har legat vid kudden som distraktion. Den här typen av litteratur lämpar sig tämligen väl när en som jag just nu har koncentrationsförmåga som varar max fem sekunder i taget.
Imorgon får han ”domen”. Det är inte helt kört, men det ser mörkt ut. Ibland är det hårt att vara djurägare, detta är en stor, kärleksfull katt som skulle lämna ett mycket stort tomrum om vi måste ta det jobbiga beslutet att låta honom få somna in nu. Med tanke på att vi båda har mist föräldrar de senaste åren så kanske en del skulle tycka ”det är ju bara en katt” men för oss är det inte riktigt så.
Utan Astor skulle vi behöva vrida upp värmen flera snäpp… han är inte diskret i sitt närhetstörstande.
Här syns dessutom den enorma röra som uppstår när en har fler böcker än en kan förvara snyggt. Inte vackert, men en guldgruva.
(inte så) Anonyma Biblioholister 