Arkiv för oktober, 2013

att vara på väg till ett land och läsa om ett annat

Förra helgen åkte vi på en helgkryssning till Riga för att fira att vi fyllde 81 år sammanlagt. Det är något så vilsamt med att ha sin lilla egna hytt på en båt, att timme efter timme kunna sitta och glo ut i skärgården och peka ut fina/knäppa/konstiga saker för varandra. När mörkret föll (det gör det ju tyvärr ganska tidigt den här tiden på året) kröp jag upp med ryggen mot hyttväggen och läste Jenny Colgans The Loveliest Chocolate Shop in Paris – TROTS att jag muttrade surt att jag hade överdoserat just den typen av böcker efter att ha läst en annan Colgan för bara elva månader sedan.

I slutet av boken bjussar fru Colgan på det första kapitlet från NÄSTA bok, och den ska handla om *trumvirvel* en kvinna i en chokladshop i Paris, eller nåt sånt. Ja, men ni ser! MÅNGFALD! Och så gnäller folk på att zombies är enkelspåriga, va?

VARFÖR, Siv?! Det verkar vara något med hösten och chick lit för mig. Mörker och kyla triggar min lust att tröstäta och eftersom jag bara får göra det fredag kväll till lördag kväll (ja, jag behandlar mig själv som ett barn, för att jag måste. frågor på det?) och när jag nu inte kan vräka i mig kakor, godis och snabbmat varje kväll i veckan så kan jag åtminstone läsa det som för mig är böckernas svar på kakor och lösgodis.

Paris då? Där måste jag skylla på tunnelbanan igen. Jag åkte ganska mycket tunnelbana när jag var där 1988, men då var jag ganska ointresserad av vagnarna och stationerna per se. Jag var där igen för… sju-åtta år sedan? Strunt samma, då gick vi. Gick, gick och gick. Är det någonstans (och någon gång) en kan tänka sig att promenera så är det i centrala Paris några ljuvliga dagar i början av juni. Nu var det en fotoserie i The Guardian som triggade mig. Paris. Paris Métro. Och Père Lachaise.

(de andra tunnelbanesystemen? jag är lycklig nog att ha besökt flera av dem, men ännu aldrig det i Buenos Aires. I den stan längtar jag dessutom efter att få besöka Recoleta – apropå Père Lachaise)

Boken. Du kanske inte kommer hit för att läsa om metrosystem och kyrkogårdar? Boken låg där i en av väntehyllorna bland alla de andra mer än ööööööh 600 olästa böckerna och ordet ”PARIS” studsade ut från bokryggen, in genom pupillen och FORSADE genom synnerven in i hjärnan (med en divergerande signal som tog avstickare ner i reptilhjärnan också för säkerhets skull, ett ”tjong” och en känsla som inte gick att styra).

jennychocolateshop(- – – jag känner emellertid några bloggpolare nog väl för att veta att de hundra gånger hellre läser om kyrkogårdar än om boken jag just har läst…!)

Jo. Ja. Jag visste ungefär vad jag skulle få, och jag fick det. Jenny kan sin sak när det gäller att förse mig med recept som får mig att dregla. Hon kan det där med att skriva om Paris på ett sätt som OCKSÅ får mig att dregla. Hon är inte otroooooligt insatt (eller jo, det kanske hon är, men hon säljer inte in jätteJÄTTEinsidertips om stan i sig i boken åtminstone), men jag har inte varit nog många gånger i Paris för att riktigt reta mig på eventuellt banala beskrivningar av Turistfällor Klass 1 A.

(Notre Dame har till exempel alltid lockat mig oavsett Turistfällestatus Med Stort T – jag älskar att gå upp på taket och klappa på gargoylerna, speciellt på en som äter en hund. då ska ni veta att jag gillar hundar. också.)

Anna råkar ut för en liten olycka på jobbet (trist engelsk chokladfabrik) och drabbas på sjukhuset av något som nästan bara måste vara MRSA (det skrivs aldrig rakt ut, tror jag) och mister två tår som en följd av detta. Dessa två amputerade tår får aningens stort utrymme i historien (eller så har jag bara blivit avtrubbad av alla sjukdomar i min familj, ty jag har svårt att se att två amputerade tår skulle behöva vara the end of the world as we know it), men dock: sjukdomen gör så att den unga kvinnan återfår kontakten med en av sina gamla lärare. Favoritläraren. Claire, som undervisade i franska.

Claire har cancer, och när de ligger där sida vid sida på sjukhuset börjar de prata franska för att ha något att göra. Anna var jättebegåvad i skolan (förstås!), men hon förstod det aldrig själv och gjorde aldrig något av sin begåvning (förstå… ja, ni fattar). Nu är hon trettio år, singel, arbetslös: Claire bestämmer sig för att Anna ska flytta till Paris. Claire har naturligtvis kontakter så att Anna kan få sommarjobb i stans mest exklusiva chocolaterie OCH rum i en liten charmig lägenhet som bebos av fantastisk partytransa de luxe och… Ja, men ESKAPISM. Don’t knock it. Just swallow. Jag säger som vanligt när det gäller chicklittare – kärlekshistorien är jag gärna utan (tror’u att Anna är singel när boken är slut?) men jag gillar det runtomkring. Ny stad, nyorientering, nytt liv, bitterljuv historia från förr berättad av äldre mentor etc etc etc i oändlighet. So sue me.

Ingen femma, ingen fyra, men med chicklittarmått mätt åtminstone en liten småskakig trea. Den går raka vägen till byteshyllan, men för de ynka pund jag betalade var den värd priset så läsningen var långt från helt bortkastad.

Spiken i kistan när det gäller Parislängt efter den där metrobildserien var för övrigt att det började komma statusuppdateringar, blogginlägg och instafrestelser från Dame Breakfast Book Club herself; fru Lindholm. När denna veritabla propaganda drabbade mig var jag dock redan en bra bit in i boken också, så ALLT är inte fru Lindholms fel.
Spik 1
Spik 2
Spik 3
PANG, kistan är igenspikad (trots att fru Lindholm alltså inte begriper sig på den finfina Code name Verity)

Just nu drömmer jag om Paris på Kristi Flygare. Vi får se. Drömma är halva nöjet.
Mina favvoställen i Paris, förutom Notre Dame? Katakomberna och Panthéon.

Riga: vackert men skrämmande och sorgligt. Det där med hur Lettland ska klara framtiden är ingen lätt (jag motstod frestelsen att göteborgsvitsa mig till ett ”lett”) nöt att knäcka. Ja, det är väl ingen av de baltiska staterna som har som det enkelt men nu var det just Lettland som vi fick höra mer om. Huvva.

131019g

MEN – redan när vi stävade in mot stan så såg vi en siluett som såg välbekant ut – jodå, även i Riga återfinns en av Stalins ”gåvor”. Jag har en inte så liten aning om att letterna helst hade sluppit både Stalin och gåvan, men nu står den där, läskig och vacker på en och samma gång. Alla som har läst Metro 2033 minns (förhoppningsvis) varför Stalins systrar känns så märkliga och skrämmande. Rigavarianten var förhållandevis liten och diskret men ändå fullständigt omisskännlig.


”jo men jag KAN sluta när jag vill. jag kan.”

Folk kan fnissa åt medelålder och att vara disträ men det är praktiskt att skicka efter ett födelsedagspaket till sig själv (yes, 25/10 1968 droooooog de ut mig med sugklocka) och bli både genuint glad och överraskad när paketet väl kommer fram (jaja, jag beställde långsam gratisfrakt). Det är sällan jag kommer ihåg vad jag har beställt, för det mesta är det kul! (*

I paketet som jag öppnade i dag fanns bland annat Munro och Flynn (Sharp Objects) och en nyutgiven chicklittare som jag bara var tvungen att köpa av nostalgiskäl (gissaGISSAvilken?).

parisalalia

På tal om chicklit – min vän Lia skickade ett utsökt paket som passade otroligt fint till veckans verklighetsflykt. Tror att jag kommer att läsa ut boken i natt (det går segt) så imorgon skriver jag med stor sannolikhet om en bok som jag hånade en smula för snart ett år sedan. Hum.

*) när det INTE är kul? tja, det är bra för både byteshyllan och för mina kompisar att jag stundtals råkar köpa en massa dubletter, men det är kanske lite lite onödigt…

Men nu ska jag inte beställa några böcker på ett tag tror jag. Jag har massor av olästa och har till och med bokat av mina bibloreservationer. Fast jag fick ju en wrapp med 25:- rabatt på adlibris…


när det går trögt

Den enda skrift som jag har lyckats läsa från start till mål den gångna veckan är en ergonomiplan för mitt kära tunnelbanetåg. Mina granskningskommentarer är inte direkt offentliga, men jag vill ju inte bara ignorera bokbloggen ändå.

Boel Bermann tipsar om roliga skrivövningar som hon och hennes Fruktan.se-polare har dragit av i det förflutna. Jag drabbades av riktig skrivpepp (…men: en annan dag – vem vet annars vilka skrifter som kan råka gå iväg till kunden, de vill nog inte läsa mina PA-tunnelbanetankar. helst. kanske.), kanske blir du det också?


är du för eller emot?

– – – Medan det förr var det vanligare att man använde pseudonym för att bli tagen på allvar, framstår det idag snarare som motsatsen: att man tar ett antaget namn för att slippa bli tagen på allvar.

Annina Rabe skriver om den svenska pseudonymhysterin och jag gapar ett ”YES!”. Det är inte coolt längre. Sluta, bara sluta med det där. Eller jo, använd gärna pseudonym men sluta försöka göra en GREJ av det.

Vi är tokless!
Åtminstone jag. Och Anina.
Hur känner du?


Kyss mig först

kyssmigforstLottie Moggach debuterar med romanen Kyss mig först och jag läser idel lovord – den ska vara här och nu och fånga den digitala erans fram- och baksidor. Ja. Tja. Nja. Låt oss kolla lite:

Leila är en ensamvarg med hög intelligens. Det skrivs inte rakt ut, men det är snudd på oundvikligt att tänka högpresterande autist. Efter moderns död är hon ensammare än någonsin – inte för att det gör henne något. Hon både arbetar och umgås på nätet. Det passar henne finfint! Hon snubblar över forumet Red Pill (yes, namnet travesterar the Matrix), ett high brow diskussionsforum om bl a etik och moraliska dilemman. Känslor göre sig icke besvär, här regerar intellektet och Leila blir stolt när hon fångar forumets grundare Adrians uppmärksamhet med sitt torra och analytiska sätt att betrakta omvärlden. Hon rankas snart som en av elittänkarna, de som får tillgång till egna låsta forum, och Adrian vill dessutom träffa henne. Han har ett alldeles särskilt uppdrag till Leila.

En central frågeställning i frihetens namn är nämligen den om våra egna liv. Om vi vill avsluta vårt liv, kan vi inte få hjälp att göra det lagligt? Ska någon lägga sig i det? Rådande normer förändras vare sig snabbt eller lätt, men säg att någon vill försvinna: är det moraliskt fel att hjälpa till att dölja spåren? Att lägga rökridåer för att inte göra anhöriga ledsna? Leila dras in i ”Projekt Tess” och det kommer att förändra henne för all framtid.

Kyss mig först är en roman om dupering och fixering och världens bästa stad London (Leila flyttar till Rotherhithe, en del av London som jag ännu inte kan) har en liten men viktig och trevlig biroll. Jag kan inte påstå att jag instämmer i de starka orden om Första Romanen Om Den Rådande Digitala Eran (testa Anna Starobinets Den levande, aningens mer hardcore – men i ärlighetens namn: hon skriver en helt annan genre också. Nan McCarthy var också väldigt tidigt ute. tja, det är meningslöst att rabbla namn och titlar, men jag studsade på de där onödigt stora orden… eller retar jag mig kanske på att Leila framställs som så udda [och så fet!] när hon och hennes liv [eller storlek på kläder] inte känns jätteJÄTTEudda i mina nätnördskretsar?), men det är spänning och det är stundtals riktigt välskrivet. Ändå är det något som skaver. Mina förväntningar var skyhöga, men Moggach landar någonstans på en trea. Godkänt. Jag ger henne gärna ännu en chans om/när hon skriver mer.

Efternamnet Moggach klingar välbekant säger du? Yes, Lottie är dotter till Deborah Moggach som slog igenom med buller och bång när hon släppte romanen Tulpanfeber för drygt tio år sedan.

PS ”en ska aldrig döma hunden efter håren, det kanske inte ens är en hund” – utseendet är inte allt, men Lars Sundh slår ännu en gång till med ett snyggt omslag som kopplar finfint till innehållet på sitt alldeles egna vis. Moggach borde låna designen när hon ger ut sin debut i pocket worldwide om några månader.


Livets härlighet

livetsharlighetLivets härlighet av Michael Kumpfmüller är romanen – inte biografin! – om Franz Kafka och hans sista kärlek, Dora Diamant. De fick inte lång tid tillsammans och ärligt talat så känns det som om det var tur för Franz att han mötte den femton år yngre Dora. Jag undrar hur hans döende hade sett ut om han inte hade haft henne vid sin sida. Han hade förvisso ett fint förhållande till systrarna men tycktes nästan rädd för sin mor och far.

Det finns ganska mycket biografiskt material om Kafka bevarat, men inte om just det där sista året. Doras och Franz korrespondens under de perioder då de var skilda åt togs efter hans död om hand av Dora (såklart, det var ju hennes kärlek, hennes korrespondens), anteckningarna och breven försvann sedan efter en Gestaporaid i början av trettiotalet. Både Franz och Dora var av judisk härkomst, det bar också stor tyngd i deras relation. Exakt hur vill jag inte skriva – det är på sitt vis en av bokens få cliffhangers.

Detta är en stillsam och lågmäld historia, men icke desto mindre är den omskakande och rörande. Det finns ingenting tråkigt i ”stillsam och lågmäld” i det här fallet. Sommaren 1923, Franz är vid havet i Müritz med sin syster för att vila upp sig, han lider av tuberkulos och har varit svag i många år. På samma badort har en judisk förening i Berlin ett sommarläger för judiska barn och där arbetar Dora. De möts och det är kärlek vid första ögonkastet. De börjar drömma om en framtid tillsammans – kanske i Berlin? – men vägen dit är inte spikrak.

Jo, de fick några månader i Berlin tillsammans, men det var en svår tid med galopperande inflation och en ständig kamp för att hitta ett boende de kan ha råd med. De tvingades byta lägenhet ganska ofta. Franz var begåvad men inte direkt intensiv i sitt skapande. Han fick ekonomisk hjälp från föräldrarna i Prag, men inflationen var så aggressiv att pengarna snudd på hann bli värdelösa innan han hann växla in dem. Kafkas hälsa blev allt sämre och cirkusen drog igång: vart ska de ta honom? Prag? Davos? Wien (skickliga läkare, fin luft)? På den här tiden fanns inga luftkonditionerade ambulanser, så en undrar i sitt stilla sinne hur flängandet i sig förkortade Franz liv.

För mig är Kumpfmüller bättre på att skriva döden än kärleken. Han lyckas aldrig riktigt få mig att förstå hur de älskar eller riktigt varför, åtminstone inte under tiden i Müritz och Berlin, men döendet: han är så spot on. DÄR kommer också kärleken och värmen. Underligt. Eller kanske inte. Allting ställs på sin spets.

Hon kommer att förlora allt när han är borta, hans händer och hans mun, det skydd han har skänkt henne, som vore kärleken ett hus som någon stod i begrepp att för alltid driva ut henne ifrån.

De sista tjugo sidorna fulgråter jag. Hulkgråter infernaliskt. Nog kan tårarna rinna tyst ibland när jag läser rörande texter, men hulkgråter gör jag sällan av läsning. Värsta hulkandet orsakas av efterordet, elva rader av verklighet: vad hände sedan. Den där jävla Hitler och den där jävla Stalin. Jag hade ingen aning om hur Kafkas hela syskonkull mördades i Chelmno och Auschwitz. Dora flydde och tvingades byta land gång efter annan. Hon levde fram till 1952. Jag undrar hur många tårar hon hann gråta i sitt liv.

doradiamant
Kvinnan Dora Diamant, eller egentligen Dworja Dymant (hon ändrade sitt namn när hon flyttade från Polen till Tyskland). Hennes liv är en historia i sig, värd ganska många böcker. Du kan läsa mer här, men det fina var att hon fann kärlek igen efter Franz, hon gifte sig och fick en dotter med tillnamnet Franziska, även om hennes liv sedan blev vare sig lugnt eller långt.


Det där med noveller igen

ojuraMin vän S arbetar i den magiska litteraturvärlden, hon har känsliga tentakler inriktade på kvalitet så i mig har hon alltid ett lydigt lyssnande öra. S har bland annat tipsat om Stina Stoors novell Ojura, så den fick följa med hem från Bokmässan. ”Ett måste för den som har rötterna norröver” sa min mästertipsare, och jag kan bara hålla med.

Jag kom faktiskt hem med sex noveller ur Novellix utgivning. Det är lite som plockgodis (minus karies och obesitas!). Nappa åt dig ett gäng och njut! De kanske borde säljas per hekto?

Jag har under några tråkigt sömnstörda nätter parat Stina Stoor med Jersilds Författarnas himmel (metaboktok de luxe IGEN, men slutet kom aningens för abrupt för min novellotränade hjärna) och Fitzgeralds sällsamma historia om Benjamin Button (nej, jag har inte sett filmen. borde jag?) och det är just den blandningen som är så fin!

Jag filosoferade ju om noveller i allmänhet (och om MIX förlag i synnerhet) redan för en vecka sedan. Föga anade jag då att diskussionen skulle blomma upp igen, lite här och var och överallt, tack vare Munro och Nobelpriset.

Jag hör fortfarande många säga att de inte gillar noveller. ”När det är som bäst tar det slut”. Det var min ståndpunkt i många år också, när något var bra ville jag ha så mycket som möjligt av det, när jag var runt tjugo hävdade jag rent av att jag föredrog böcker som var minst 600 sidor (japp, jag satte just gränsen 600 – numera oklart varför, men tjockleken var ett av mina urvalskriterier och Richard Adams tegelstenar om Bekla stod högt upp på favoritlistan!) långa, men jag har ändrat åsikt en smula. Det går inte att välja, jag vill ha båda! Romaner och noveller i en salig blandning måste vara det optimala. När jag sover dåligt har jag dessutom en koncentrationsförmåga som varar ungefär tio minuter i taget, det talar också för noveller vid sängen just nu.

(bonus: de väger ingenting. alla som har klättrande husdjur – ”men OJ, rev jag just NER den där. som sagt: oj, VERKLIGEN” – och bokhögar vid/ovanför kudden förstår vad jag menar.)

Jag är själv relativt ny som novellälskare, det var egentligen Merete Mazzarella som riktigt fick in mig på novellvägen för tio år sedan – jag läste en fantastisk litteraturkurs kopplad till läkarutbildningen i Uppsala (joho ni! den som tror att naturvetenskapen enbart är kall och klinisk behöver revidera åsikten, igen) och Meretes utsökta urval innefattade bland annat en fantastisk novell hämtad ur Ninnis Holmqvists samling Kostym. Ninni är min svenska novellfavorit (om än lite ojämn ibland), hon är också en av de där som jag unnar mer uppmärksamhet än hon får. Eller snarare fick, hon har inte gett ut något nytt på alldeles för lång tid. Men livet som författare är sällan rättvist. Det är mycket mer än bara talang och flit som krävs.

Nu har jag vräkt kärlek över novellformatet, men Ninnis ALLRA bästa skapelse är faktiskt romanen Enhet. Jag är glad att den finns som e-bok nu. Upptäck den! GÖR! Somliga antyder en besvärande likhet med filmen The Island, men jag ser det snarare som ”om du gillar den ena, testa gärna en andra också”. Det är inte någon karbonkopia.