Ljudmila från Tjernobyl

ljumioms

Det är den där tiden på året då jag är ständigt hurvig och sällan helt frisk. Igår tog jag en av mina starkare värktabletter och lade mig i badkaret (uff, det där lät som upptakten till något helt annat) för att unna mig det som numera är en ganska sällsynt lyx – ett bubbelbad. Nu kunde en ju tycka att jag skulle lyxa till det hela vägen ut och läsa något glammigt, men det behövdes nog ett varmt bubbelparadis för att jag skulle orka ta tag i Ljudmila.

Ordfront gav ut historien om Ljudmila 2011, det skulle vara en timestamp – 25 år hade förflutit sedan katastrofen inträffade i reaktor 4 i det gigantiska Tjernobylverket i den dåvarande Sovjetrepubliken Ukraina. När boken skulle ut inträffade ännu en katastrof, Japan drabbades av en tsunami som dödade tusentals människor. Den ställde också till det i kärnkraftverket i Fukushima. Ingen visste då om det skulle bli ännu ett Tjernobyl av det. Med facit i hand blev det aldrig så illa, men det blev illa nog för att vi alla ska behöva ta oss en funderare igen. Detta med kärnkraft. Är det värt det?

Boken inleds med en saklig beskrivning av vad som egentligen hände i Tjernobyl. Det var säkerhetstester som skulle göras, tester som redan skulle ha gjorts innan reaktorn fick gå i kommersiell drift (redan där reser sig håren på mina armar eftersom jag har ett förflutet som beräkningsingenjör med avseende på reaktorhärdens [säkra] beteende och dynamik) men som av en eller annan anledning inte hade gjorts. Nu skulle reaktorn ställas av för årligt underhåll och de tänkte passa på att göra testerna eftersom dessa skulle göras i lågeffektläge. Mitt i testet sker ett skiftbyte och de nytillkomna skiftarbetarna förstod aldrig var i testet reaktorn befann sig. De fortsatte skjuta in styrstavar för att få ner effekten men insåg att de hade tagit ner den för lågt för att testet skulle kunna göras och drog därefter ut styrstavar (stavarna ”lugnar” aktiviteten i reaktorn när de är inskjutna) i ett tempo som aldrig någonsin skulle kunna vara OK. Någon måste ha fått ett jävla hjärnsläpp helt enkelt. Och det gick åt helvete. Eftersom den här reaktortypen modereras av grafit (svenska reaktorer är vattenmodererade. ledtråd: vatten brinner inte lika bra som grafit. det är en ”fördel”.) så sa det ”poff”. Det var mitt i natten, den varma vårnatten, och en katastrof hade inträffat.

Här träder Ljudmila in i historien. Ljudmila var relativt nygift med brandmannen Vasia, de hade slagit sig ner i den stad som byggts upp för verkets anställda en bit bort. Pripyat. Du kanske känner igen namnet? Numera är det ”alla” (nåja) urbexares drömresemål nummer ett, det har gjorts åtminstone en skräckfilm (rätt usel, men jo – jag hoppade till rejält ett par gånger) om stan. Nåväl, det var sista natten före en tids ledighet, fyra timmar senare skulle paret sätta sig på tåget till Vasias föräldrar. Vasia hade jour de sista timmarna och den här gången togs hans tjänster i anspråk. Det brann. Han åkte för att släcka.

Ingen fattade! Jo, det var med stor sannolikhet en hel bunt styrande höjdare som fattade, men ingen berättade. Livet pågick som vanligt i flera dagar i Pripyat, barnen sprang barfota på gatorna. Det tog tid innan folk började evakueras. De där första som deltog i släckningsarbetet gömdes undan. En del kroppar kunde aldrig ens hittas i verket. Såklart. Ett brinnande inferno är illa nog. Ett radioaktivt dito? Inte värt att leta döda kroppar om det ens fanns något kvar att begrava.

Ljudmila ljuger sig in på sjukhuset. Hon får vara ganska mycket tillsammans med sin man innan han dör en plågsam död. Hon ljuger bland annat om sin mage. I magen vilar nämligen deras barn. Ett barn som sedan dör fem dagar efter födseln många månader senare. En läkare påstår i efterhand att det barnet räddade Ljudmilas liv. Radioaktiviteten samlades i hennes barn istället för i henne. Ja, det var väl en vacker tröst om den en sär/skulle vara sann.

Ljudmila sitter där nu, i en stadsdel i Kiev där nästan bara överlevare från Pripyat/Tjernobyl-området bor. Nån gång då och då får hon hjälp att kunna åka till Moskva för att besöka hjältegraven där Vasias kvarlevor är begravda. Ljudmila och hennes grannar lever, men de är sjuka och de får ingen hjälp med mediciner eller uppehälle. De är bortglömda. Undangömda. Det är för jävligt. Ljudmilas ord letar sig djupt in i hjärtat. Hon är så saklig. Det är då det svider mest.

Ordfront ger naturligtvis ut boken med en åsikt klar. Mot kärnkraft. De som känner mig vet att jag inte ser lika svartvitt på det. Jag tror att vi måste ta oss en funderare i ett vidare perspektiv. Hur vill vi ha det? Inget av de tillgängliga alternativen är nog, eller är ens nog säkra (vad händer med åldrande kraftdammar? Niemi har skrivit en skräckis om det). Fråga alla de miljontals människor i Kina som blev av med sina hem på grund av Three Gorges-dammen hur de har det. Fråga de svenskar som kämpar för att slippa vindparker i sin närhet. UNESCO hotar att neka Alvaret status som världsarv om en vindpark byggs.

”Så ska vi ha’t, men var ska vi ta’t?” (pluspoäng för den som plockar referensen, fast den kanske mest är en värmländsk internangelägenhet – författaren har producerat andra, betydligt mer välkända, alster)

Vi tar så mycket för givet. Vi vill ha det varmt, ljust, vi vill kunna tvätta, laga mat, dammsuga, läsa e-böcker, lyssna på musik. Det är inte bara vi som vill det heller. I enorma länder som Indien och Kina får allt fler det allt bättre och tro mig: de vill ha det vi har. Ett kylskåp till exempel. Familjen Zhang vill också ha ett kylskåp, och vem är vi att neka dem det? Men hur känner vi för att deras land bygger en massa kraftverk för att kunna tillgodose det ökade energibehovet? Vill vi att de ska bränna kol? Nej, också det är en humanitär katastrof – både utsläppsmässigt och produktionsmässigt (nån som minns alla gruvkatastrofer de senaste åren?). Känner vi oss bekväma med att alla länder hanterar kärnkraft? Nej. Det är inte bara kärnkraften i sig, det är vad som kan göras av avfallet från en del reaktortyper också.

Jag skriver om böcker här, och jag vill säga att boken är mycket bra, men jag vill inte fortsätta orera om kärnkraftens vara eller icke vara. Jag vill bara påpeka att lösningen inte är enkel på något vis alls. Och de 40 människor i Gävle som sedan 1980-talet kan ha dött i cancer relaterat till Tjernobyl (det är omöjligt att räkna ut en säker siffra) är långt färre än de som varje år (varje dag) dör av cancer orsakad av andra saker som vi säljer helt lagligt på ICA. Eller till följd av andra energiformer. Men vi kan ju lugnt fortsätta puttra runt i gamla bilar… eller? Och inte gör det väl nåt om vi bränner nåt annat än bara ved i öppna spisen ibland? Dioxiner? Vad är det? Det är lätt att se kärnkraft som något lite okänt men mycket ont och jag håller med om att förvaringsfrågan är ett stort svårt problem (jag önskar att vi hade fått forska på transmutation för länge sen!) men jag ser faktiskt fortfarande inget riktigt fullskalealternativ så länge vi inte är beredda, allihop, att gå tillbaka till ett helt annat liv. När det gäller ljuskällor har marknaden kommit fram med många bra lågenergialternativ (älska LED!) men allt går inte lika snabbt att lösa.

Finns det en lösning på ekvationen? Ingen vet. Ge upp? Aldrig. Jag känner mig stolt över att arbeta med frågan hur vi kan transportera många människor på ett energisnålare sätt. Jag arbetar mycket för en bättre miljö i mina privata val såväl som ”propagandamässigt” (ja, jag är en sån som tjatar på folk ibland). Kärnkraften vill jag behålla ett tag till, ”trots” eller ”tack vare” (välj själv) det jag tror och vet och tänker.

Ett varmt tack till Suzann som gav mig boken! Jag hade helt missat den annars och det hade varit väldigt synd. Gunnar Bergdahl har skrivit en mycket bra bok även om vi inte är helt överens i våra slutsatser.

ljumicit

Annonser

4 svar

  1. Roligt att du uppskattade boken! Jag tyckte om berättelsen från en vanlig person i en ovanlig situation.

    27 oktober, 2013 kl. 15:44

    • ”en vanlig person i en ovanlig situation” – huvudet på spiken!

      27 oktober, 2013 kl. 15:47

  2. Kaj Bjerlöw

    Intressanta tankegångar i fullödig bokrescension. Får lust att läsa den även om den verkar ångestskapande.

    28 oktober, 2013 kl. 07:39

    • Den är läsvärd. Jag såg den inte som ångestskapande, men jag är å andra sidan en ganska luttrad och cynisk människa.

      28 oktober, 2013 kl. 13:49

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s