Skånetips – bus eller bok!
Är du i närheten av SF-bokhandeln i Malmö i morgon, 31/10? Kliv in i butiken, hasa fram till kassan och väs ”bus eller bok” och se vad som händer. Love it!
det gäller att vara beslutsam…!
Jag är så himla glad över att jag inte velade – mindre än ett dygn efter att Dame BBC I & II lade upp bokrese-eventet så är det slutsålt! WHAT’S NOT TO LIKE?
En vacker gård med fantastisk mat (och emellanåt lite gott vin ;)), där det finns en massa människor som en betraktar som riktigt goda vänner (och oftast några nya bekantskaper därtill), gott om tid till läsning (Syninge har massor av små läshörnor) eller för den delen seminarier/reflektioner/tips… vi brukar ha bokbord för bytessugna, en rolig quiz (som Suz, Hanna och jag vann första året!), nån som är bra på att göra snygga grejor tar med och säljer (fast The Mistress of Good Taste, the magnificent La Londonita Camilla, kan inte komma i år – sorg!) OCH vi brukar åka hem välförsedda med nya böcker – BBC jagar fram världens bästa goodiebags.
Nu blir ju inte detta av förrän i slutet av mars, i väntan på den bokresan så reser jag via böcker. Jag åker jorden runt med underbare Karl Pilkington, jag är i London ihop med en av de klassiska chick-lit-hjältinnorna och jag är i Zürich med en spännande sci-fi-kvinna. Not bad, huh?
Läsa en bok i taget? Aaaaahaha. Ja, det kanske jag lär mig nån gång.
Det finns en chans att IRL-resa nästa vecka också. Jag trodde aldrig att jag skulle tacka nej till två dagar i Berlin, men nu gör jag förmodligen det. Tiden (och orken) räcker bara inte…!
skam den som ger sig
solen skiner alltid i Syninge – på NÅGOT vis
Jag är natuuuuurligtvis anmäld till den underbara Bokresan ver_2014 och kommer aldrig aldrig att ge upp hoppet om att få se Bokmoster där. Det är Så Värt Varenda Spänn.
Update: hon följer meeeeeeeeed! Alltså, det finns många färskingar som inte var med på Bokringentiden men Bokmoster, hon är da böööööömb. Och älskade Suzann följer med också förstås. Wooohoooo!
a walk down memory lane
En vän postade en recension av filmen Lånaren Arrietty på Facebook, och det klack till i mig.
Arrietty! Lånarna! Mary Norton! Hur har jag kunnat glömma hjältinnan från en (alldeles för kort) bokserie som jag älskade i så många år?
Jag formligen dyrkade böckerna om Lånarna och läste dem igen och igen och igen. Det gick så långt att jag medvetet råkade tappa, ”glömma” och gömma saker som de kunde tänkas ha nytta av. För de fanns, klart att de FANNS!
Åh, barndomen och dess starka tro på saker. Jag är nästan ännu mer nostalgisk över den känslan än över böckerna i sig… vad som var så fantastiskt med Lånarna? Jo, men det var väl uppfinningsrikedomen. De var små minihumanoider och de använde våra saker på helt nya sätt. En trådrulle blev ett fint bord (eller om en ska tro bilden: en pall). En tekanna blev en farkost.
Jag hade aldrig fina (eller snarare dyra) Lundbymöbler i mitt dockskåp, men de prylar jag hade (inklusive trådrullebord :)) ställde jag nogsamt i ordning med en gnagande längtan efter att en lånarfamilj skulle se potentialen och flytta in.
Jag älskar termen ”regression i jagets tjänst” och överväger faktiskt att köpa några av Nortons böcker till mig själv som hösttröst. Jag brukade samla på mig nyutgåvor av böcker från barndomen för att kunna ge till mina kommande barn – de där barnen som sedan aldrig kom – men det finns ju andra barn att vårda och skola in i kärleken till böcker. Gissa om min guddotter har en enorm boksamling redan som fyraåring?
Och det viktigaste barnet att vårda, vilket är det om inte barnet inuti en själv? En billig samlingsvolym om Lånarna är på väg hem till mig i detta nu. Det tog som vanligt ungefär fem minuter från tanke till handling i detta fallet.
Om jag mot förmodan skulle börja känna mig för vuxen/mogen för att njuta av boken så har jag en bunt tvåspråkiga barn i min närhet som kan tänkas få ta över den, men chansen är nog inte stor.
Ljudmila från Tjernobyl
Det är den där tiden på året då jag är ständigt hurvig och sällan helt frisk. Igår tog jag en av mina starkare värktabletter och lade mig i badkaret (uff, det där lät som upptakten till något helt annat) för att unna mig det som numera är en ganska sällsynt lyx – ett bubbelbad. Nu kunde en ju tycka att jag skulle lyxa till det hela vägen ut och läsa något glammigt, men det behövdes nog ett varmt bubbelparadis för att jag skulle orka ta tag i Ljudmila.
Ordfront gav ut historien om Ljudmila 2011, det skulle vara en timestamp – 25 år hade förflutit sedan katastrofen inträffade i reaktor 4 i det gigantiska Tjernobylverket i den dåvarande Sovjetrepubliken Ukraina. När boken skulle ut inträffade ännu en katastrof, Japan drabbades av en tsunami som dödade tusentals människor. Den ställde också till det i kärnkraftverket i Fukushima. Ingen visste då om det skulle bli ännu ett Tjernobyl av det. Med facit i hand blev det aldrig så illa, men det blev illa nog för att vi alla ska behöva ta oss en funderare igen. Detta med kärnkraft. Är det värt det?
Boken inleds med en saklig beskrivning av vad som egentligen hände i Tjernobyl. Det var säkerhetstester som skulle göras, tester som redan skulle ha gjorts innan reaktorn fick gå i kommersiell drift (redan där reser sig håren på mina armar eftersom jag har ett förflutet som beräkningsingenjör med avseende på reaktorhärdens [säkra] beteende och dynamik) men som av en eller annan anledning inte hade gjorts. Nu skulle reaktorn ställas av för årligt underhåll och de tänkte passa på att göra testerna eftersom dessa skulle göras i lågeffektläge. Mitt i testet sker ett skiftbyte och de nytillkomna skiftarbetarna förstod aldrig var i testet reaktorn befann sig. De fortsatte skjuta in styrstavar för att få ner effekten men insåg att de hade tagit ner den för lågt för att testet skulle kunna göras och drog därefter ut styrstavar (stavarna ”lugnar” aktiviteten i reaktorn när de är inskjutna) i ett tempo som aldrig någonsin skulle kunna vara OK. Någon måste ha fått ett jävla hjärnsläpp helt enkelt. Och det gick åt helvete. Eftersom den här reaktortypen modereras av grafit (svenska reaktorer är vattenmodererade. ledtråd: vatten brinner inte lika bra som grafit. det är en ”fördel”.) så sa det ”poff”. Det var mitt i natten, den varma vårnatten, och en katastrof hade inträffat.
Här träder Ljudmila in i historien. Ljudmila var relativt nygift med brandmannen Vasia, de hade slagit sig ner i den stad som byggts upp för verkets anställda en bit bort. Pripyat. Du kanske känner igen namnet? Numera är det ”alla” (nåja) urbexares drömresemål nummer ett, det har gjorts åtminstone en skräckfilm (rätt usel, men jo – jag hoppade till rejält ett par gånger) om stan. Nåväl, det var sista natten före en tids ledighet, fyra timmar senare skulle paret sätta sig på tåget till Vasias föräldrar. Vasia hade jour de sista timmarna och den här gången togs hans tjänster i anspråk. Det brann. Han åkte för att släcka.
Ingen fattade! Jo, det var med stor sannolikhet en hel bunt styrande höjdare som fattade, men ingen berättade. Livet pågick som vanligt i flera dagar i Pripyat, barnen sprang barfota på gatorna. Det tog tid innan folk började evakueras. De där första som deltog i släckningsarbetet gömdes undan. En del kroppar kunde aldrig ens hittas i verket. Såklart. Ett brinnande inferno är illa nog. Ett radioaktivt dito? Inte värt att leta döda kroppar om det ens fanns något kvar att begrava.
Ljudmila ljuger sig in på sjukhuset. Hon får vara ganska mycket tillsammans med sin man innan han dör en plågsam död. Hon ljuger bland annat om sin mage. I magen vilar nämligen deras barn. Ett barn som sedan dör fem dagar efter födseln många månader senare. En läkare påstår i efterhand att det barnet räddade Ljudmilas liv. Radioaktiviteten samlades i hennes barn istället för i henne. Ja, det var väl en vacker tröst om den en sär/skulle vara sann.
Ljudmila sitter där nu, i en stadsdel i Kiev där nästan bara överlevare från Pripyat/Tjernobyl-området bor. Nån gång då och då får hon hjälp att kunna åka till Moskva för att besöka hjältegraven där Vasias kvarlevor är begravda. Ljudmila och hennes grannar lever, men de är sjuka och de får ingen hjälp med mediciner eller uppehälle. De är bortglömda. Undangömda. Det är för jävligt. Ljudmilas ord letar sig djupt in i hjärtat. Hon är så saklig. Det är då det svider mest.
Ordfront ger naturligtvis ut boken med en åsikt klar. Mot kärnkraft. De som känner mig vet att jag inte ser lika svartvitt på det. Jag tror att vi måste ta oss en funderare i ett vidare perspektiv. Hur vill vi ha det? Inget av de tillgängliga alternativen är nog, eller är ens nog säkra (vad händer med åldrande kraftdammar? Niemi har skrivit en skräckis om det). Fråga alla de miljontals människor i Kina som blev av med sina hem på grund av Three Gorges-dammen hur de har det. Fråga de svenskar som kämpar för att slippa vindparker i sin närhet. UNESCO hotar att neka Alvaret status som världsarv om en vindpark byggs.
”Så ska vi ha’t, men var ska vi ta’t?” (pluspoäng för den som plockar referensen, fast den kanske mest är en värmländsk internangelägenhet – författaren har producerat andra, betydligt mer välkända, alster)
Vi tar så mycket för givet. Vi vill ha det varmt, ljust, vi vill kunna tvätta, laga mat, dammsuga, läsa e-böcker, lyssna på musik. Det är inte bara vi som vill det heller. I enorma länder som Indien och Kina får allt fler det allt bättre och tro mig: de vill ha det vi har. Ett kylskåp till exempel. Familjen Zhang vill också ha ett kylskåp, och vem är vi att neka dem det? Men hur känner vi för att deras land bygger en massa kraftverk för att kunna tillgodose det ökade energibehovet? Vill vi att de ska bränna kol? Nej, också det är en humanitär katastrof – både utsläppsmässigt och produktionsmässigt (nån som minns alla gruvkatastrofer de senaste åren?). Känner vi oss bekväma med att alla länder hanterar kärnkraft? Nej. Det är inte bara kärnkraften i sig, det är vad som kan göras av avfallet från en del reaktortyper också.
Jag skriver om böcker här, och jag vill säga att boken är mycket bra, men jag vill inte fortsätta orera om kärnkraftens vara eller icke vara. Jag vill bara påpeka att lösningen inte är enkel på något vis alls. Och de 40 människor i Gävle som sedan 1980-talet kan ha dött i cancer relaterat till Tjernobyl (det är omöjligt att räkna ut en säker siffra) är långt färre än de som varje år (varje dag) dör av cancer orsakad av andra saker som vi säljer helt lagligt på ICA. Eller till följd av andra energiformer. Men vi kan ju lugnt fortsätta puttra runt i gamla bilar… eller? Och inte gör det väl nåt om vi bränner nåt annat än bara ved i öppna spisen ibland? Dioxiner? Vad är det? Det är lätt att se kärnkraft som något lite okänt men mycket ont och jag håller med om att förvaringsfrågan är ett stort svårt problem (jag önskar att vi hade fått forska på transmutation för länge sen!) men jag ser faktiskt fortfarande inget riktigt fullskalealternativ så länge vi inte är beredda, allihop, att gå tillbaka till ett helt annat liv. När det gäller ljuskällor har marknaden kommit fram med många bra lågenergialternativ (älska LED!) men allt går inte lika snabbt att lösa.
Finns det en lösning på ekvationen? Ingen vet. Ge upp? Aldrig. Jag känner mig stolt över att arbeta med frågan hur vi kan transportera många människor på ett energisnålare sätt. Jag arbetar mycket för en bättre miljö i mina privata val såväl som ”propagandamässigt” (ja, jag är en sån som tjatar på folk ibland). Kärnkraften vill jag behålla ett tag till, ”trots” eller ”tack vare” (välj själv) det jag tror och vet och tänker.
Ett varmt tack till Suzann som gav mig boken! Jag hade helt missat den annars och det hade varit väldigt synd. Gunnar Bergdahl har skrivit en mycket bra bok även om vi inte är helt överens i våra slutsatser.
Lördagskväll
Brasa, födelsedagsbok och några stänk av Rigas svarta balsam.
Detta borde ju vara rena rama hälsokuren. Vi får väl se…
att vara på väg till ett land och läsa om ett annat
Förra helgen åkte vi på en helgkryssning till Riga för att fira att vi fyllde 81 år sammanlagt. Det är något så vilsamt med att ha sin lilla egna hytt på en båt, att timme efter timme kunna sitta och glo ut i skärgården och peka ut fina/knäppa/konstiga saker för varandra. När mörkret föll (det gör det ju tyvärr ganska tidigt den här tiden på året) kröp jag upp med ryggen mot hyttväggen och läste Jenny Colgans The Loveliest Chocolate Shop in Paris – TROTS att jag muttrade surt att jag hade överdoserat just den typen av böcker efter att ha läst en annan Colgan för bara elva månader sedan.
I slutet av boken bjussar fru Colgan på det första kapitlet från NÄSTA bok, och den ska handla om *trumvirvel* en kvinna i en chokladshop i Paris, eller nåt sånt. Ja, men ni ser! MÅNGFALD! Och så gnäller folk på att zombies är enkelspåriga, va?
VARFÖR, Siv?! Det verkar vara något med hösten och chick lit för mig. Mörker och kyla triggar min lust att tröstäta och eftersom jag bara får göra det fredag kväll till lördag kväll (ja, jag behandlar mig själv som ett barn, för att jag måste. frågor på det?) och när jag nu inte kan vräka i mig kakor, godis och snabbmat varje kväll i veckan så kan jag åtminstone läsa det som för mig är böckernas svar på kakor och lösgodis.
Paris då? Där måste jag skylla på tunnelbanan igen. Jag åkte ganska mycket tunnelbana när jag var där 1988, men då var jag ganska ointresserad av vagnarna och stationerna per se. Jag var där igen för… sju-åtta år sedan? Strunt samma, då gick vi. Gick, gick och gick. Är det någonstans (och någon gång) en kan tänka sig att promenera så är det i centrala Paris några ljuvliga dagar i början av juni. Nu var det en fotoserie i The Guardian som triggade mig. Paris. Paris Métro. Och Père Lachaise.
(de andra tunnelbanesystemen? jag är lycklig nog att ha besökt flera av dem, men ännu aldrig det i Buenos Aires. I den stan längtar jag dessutom efter att få besöka Recoleta – apropå Père Lachaise)
Boken. Du kanske inte kommer hit för att läsa om metrosystem och kyrkogårdar? Boken låg där i en av väntehyllorna bland alla de andra mer än ööööööh 600 olästa böckerna och ordet ”PARIS” studsade ut från bokryggen, in genom pupillen och FORSADE genom synnerven in i hjärnan (med en divergerande signal som tog avstickare ner i reptilhjärnan också för säkerhets skull, ett ”tjong” och en känsla som inte gick att styra).
(- – – jag känner emellertid några bloggpolare nog väl för att veta att de hundra gånger hellre läser om kyrkogårdar än om boken jag just har läst…!)
Jo. Ja. Jag visste ungefär vad jag skulle få, och jag fick det. Jenny kan sin sak när det gäller att förse mig med recept som får mig att dregla. Hon kan det där med att skriva om Paris på ett sätt som OCKSÅ får mig att dregla. Hon är inte otroooooligt insatt (eller jo, det kanske hon är, men hon säljer inte in jätteJÄTTEinsidertips om stan i sig i boken åtminstone), men jag har inte varit nog många gånger i Paris för att riktigt reta mig på eventuellt banala beskrivningar av Turistfällor Klass 1 A.
(Notre Dame har till exempel alltid lockat mig oavsett Turistfällestatus Med Stort T – jag älskar att gå upp på taket och klappa på gargoylerna, speciellt på en som äter en hund. då ska ni veta att jag gillar hundar. också.)
Anna råkar ut för en liten olycka på jobbet (trist engelsk chokladfabrik) och drabbas på sjukhuset av något som nästan bara måste vara MRSA (det skrivs aldrig rakt ut, tror jag) och mister två tår som en följd av detta. Dessa två amputerade tår får aningens stort utrymme i historien (eller så har jag bara blivit avtrubbad av alla sjukdomar i min familj, ty jag har svårt att se att två amputerade tår skulle behöva vara the end of the world as we know it), men dock: sjukdomen gör så att den unga kvinnan återfår kontakten med en av sina gamla lärare. Favoritläraren. Claire, som undervisade i franska.
Claire har cancer, och när de ligger där sida vid sida på sjukhuset börjar de prata franska för att ha något att göra. Anna var jättebegåvad i skolan (förstås!), men hon förstod det aldrig själv och gjorde aldrig något av sin begåvning (förstå… ja, ni fattar). Nu är hon trettio år, singel, arbetslös: Claire bestämmer sig för att Anna ska flytta till Paris. Claire har naturligtvis kontakter så att Anna kan få sommarjobb i stans mest exklusiva chocolaterie OCH rum i en liten charmig lägenhet som bebos av fantastisk partytransa de luxe och… Ja, men ESKAPISM. Don’t knock it. Just swallow. Jag säger som vanligt när det gäller chicklittare – kärlekshistorien är jag gärna utan (tror’u att Anna är singel när boken är slut?) men jag gillar det runtomkring. Ny stad, nyorientering, nytt liv, bitterljuv historia från förr berättad av äldre mentor etc etc etc i oändlighet. So sue me.
Ingen femma, ingen fyra, men med chicklittarmått mätt åtminstone en liten småskakig trea. Den går raka vägen till byteshyllan, men för de ynka pund jag betalade var den värd priset så läsningen var långt från helt bortkastad.
Spiken i kistan när det gäller Parislängt efter den där metrobildserien var för övrigt att det började komma statusuppdateringar, blogginlägg och instafrestelser från Dame Breakfast Book Club herself; fru Lindholm. När denna veritabla propaganda drabbade mig var jag dock redan en bra bit in i boken också, så ALLT är inte fru Lindholms fel.
Spik 1
Spik 2
Spik 3
PANG, kistan är igenspikad (trots att fru Lindholm alltså inte begriper sig på den finfina Code name Verity)
Just nu drömmer jag om Paris på Kristi Flygare. Vi får se. Drömma är halva nöjet.
Mina favvoställen i Paris, förutom Notre Dame? Katakomberna och Panthéon.
Riga: vackert men skrämmande och sorgligt. Det där med hur Lettland ska klara framtiden är ingen lätt (jag motstod frestelsen att göteborgsvitsa mig till ett ”lett”) nöt att knäcka. Ja, det är väl ingen av de baltiska staterna som har som det enkelt men nu var det just Lettland som vi fick höra mer om. Huvva.
MEN – redan när vi stävade in mot stan så såg vi en siluett som såg välbekant ut – jodå, även i Riga återfinns en av Stalins ”gåvor”. Jag har en inte så liten aning om att letterna helst hade sluppit både Stalin och gåvan, men nu står den där, läskig och vacker på en och samma gång. Alla som har läst Metro 2033 minns (förhoppningsvis) varför Stalins systrar känns så märkliga och skrämmande. Rigavarianten var förhållandevis liten och diskret men ändå fullständigt omisskännlig.
”jo men jag KAN sluta när jag vill. jag kan.”
Folk kan fnissa åt medelålder och att vara disträ men det är praktiskt att skicka efter ett födelsedagspaket till sig själv (yes, 25/10 1968 droooooog de ut mig med sugklocka) och bli både genuint glad och överraskad när paketet väl kommer fram (jaja, jag beställde långsam gratisfrakt). Det är sällan jag kommer ihåg vad jag har beställt, för det mesta är det kul! (*
I paketet som jag öppnade i dag fanns bland annat Munro och Flynn (Sharp Objects) och en nyutgiven chicklittare som jag bara var tvungen att köpa av nostalgiskäl (gissaGISSAvilken?).
På tal om chicklit – min vän Lia skickade ett utsökt paket som passade otroligt fint till veckans verklighetsflykt. Tror att jag kommer att läsa ut boken i natt (det går segt) så imorgon skriver jag med stor sannolikhet om en bok som jag hånade en smula för snart ett år sedan. Hum.
*) när det INTE är kul? tja, det är bra för både byteshyllan och för mina kompisar att jag stundtals råkar köpa en massa dubletter, men det är kanske lite lite onödigt…
Men nu ska jag inte beställa några böcker på ett tag tror jag. Jag har massor av olästa och har till och med bokat av mina bibloreservationer. Fast jag fick ju en wrapp med 25:- rabatt på adlibris…
när det går trögt
Den enda skrift som jag har lyckats läsa från start till mål den gångna veckan är en ergonomiplan för mitt kära tunnelbanetåg. Mina granskningskommentarer är inte direkt offentliga, men jag vill ju inte bara ignorera bokbloggen ändå.
Boel Bermann tipsar om roliga skrivövningar som hon och hennes Fruktan.se-polare har dragit av i det förflutna. Jag drabbades av riktig skrivpepp (…men: en annan dag – vem vet annars vilka skrifter som kan råka gå iväg till kunden, de vill nog inte läsa mina PA-tunnelbanetankar. helst. kanske.), kanske blir du det också?
är du för eller emot?
– – – Medan det förr var det vanligare att man använde pseudonym för att bli tagen på allvar, framstår det idag snarare som motsatsen: att man tar ett antaget namn för att slippa bli tagen på allvar.
Annina Rabe skriver om den svenska pseudonymhysterin och jag gapar ett ”YES!”. Det är inte coolt längre. Sluta, bara sluta med det där. Eller jo, använd gärna pseudonym men sluta försöka göra en GREJ av det.
Vi är tokless!
Åtminstone jag. Och Anina.
Hur känner du?
Kyss mig först
Lottie Moggach debuterar med romanen Kyss mig först och jag läser idel lovord – den ska vara här och nu och fånga den digitala erans fram- och baksidor. Ja. Tja. Nja. Låt oss kolla lite:
Leila är en ensamvarg med hög intelligens. Det skrivs inte rakt ut, men det är snudd på oundvikligt att tänka högpresterande autist. Efter moderns död är hon ensammare än någonsin – inte för att det gör henne något. Hon både arbetar och umgås på nätet. Det passar henne finfint! Hon snubblar över forumet Red Pill (yes, namnet travesterar the Matrix), ett high brow diskussionsforum om bl a etik och moraliska dilemman. Känslor göre sig icke besvär, här regerar intellektet och Leila blir stolt när hon fångar forumets grundare Adrians uppmärksamhet med sitt torra och analytiska sätt att betrakta omvärlden. Hon rankas snart som en av elittänkarna, de som får tillgång till egna låsta forum, och Adrian vill dessutom träffa henne. Han har ett alldeles särskilt uppdrag till Leila.
En central frågeställning i frihetens namn är nämligen den om våra egna liv. Om vi vill avsluta vårt liv, kan vi inte få hjälp att göra det lagligt? Ska någon lägga sig i det? Rådande normer förändras vare sig snabbt eller lätt, men säg att någon vill försvinna: är det moraliskt fel att hjälpa till att dölja spåren? Att lägga rökridåer för att inte göra anhöriga ledsna? Leila dras in i ”Projekt Tess” och det kommer att förändra henne för all framtid.
Kyss mig först är en roman om dupering och fixering och världens bästa stad London (Leila flyttar till Rotherhithe, en del av London som jag ännu inte kan) har en liten men viktig och trevlig biroll. Jag kan inte påstå att jag instämmer i de starka orden om Första Romanen Om Den Rådande Digitala Eran (testa Anna Starobinets Den levande, aningens mer hardcore – men i ärlighetens namn: hon skriver en helt annan genre också. Nan McCarthy var också väldigt tidigt ute. tja, det är meningslöst att rabbla namn och titlar, men jag studsade på de där onödigt stora orden… eller retar jag mig kanske på att Leila framställs som så udda [och så fet!] när hon och hennes liv [eller storlek på kläder] inte känns jätteJÄTTEudda i mina nätnördskretsar?), men det är spänning och det är stundtals riktigt välskrivet. Ändå är det något som skaver. Mina förväntningar var skyhöga, men Moggach landar någonstans på en trea. Godkänt. Jag ger henne gärna ännu en chans om/när hon skriver mer.
Efternamnet Moggach klingar välbekant säger du? Yes, Lottie är dotter till Deborah Moggach som slog igenom med buller och bång när hon släppte romanen Tulpanfeber för drygt tio år sedan.
PS ”en ska aldrig döma hunden efter håren, det kanske inte ens är en hund” – utseendet är inte allt, men Lars Sundh slår ännu en gång till med ett snyggt omslag som kopplar finfint till innehållet på sitt alldeles egna vis. Moggach borde låna designen när hon ger ut sin debut i pocket worldwide om några månader.
Livets härlighet
Livets härlighet av Michael Kumpfmüller är romanen – inte biografin! – om Franz Kafka och hans sista kärlek, Dora Diamant. De fick inte lång tid tillsammans och ärligt talat så känns det som om det var tur för Franz att han mötte den femton år yngre Dora. Jag undrar hur hans döende hade sett ut om han inte hade haft henne vid sin sida. Han hade förvisso ett fint förhållande till systrarna men tycktes nästan rädd för sin mor och far.
Det finns ganska mycket biografiskt material om Kafka bevarat, men inte om just det där sista året. Doras och Franz korrespondens under de perioder då de var skilda åt togs efter hans död om hand av Dora (såklart, det var ju hennes kärlek, hennes korrespondens), anteckningarna och breven försvann sedan efter en Gestaporaid i början av trettiotalet. Både Franz och Dora var av judisk härkomst, det bar också stor tyngd i deras relation. Exakt hur vill jag inte skriva – det är på sitt vis en av bokens få cliffhangers.
Detta är en stillsam och lågmäld historia, men icke desto mindre är den omskakande och rörande. Det finns ingenting tråkigt i ”stillsam och lågmäld” i det här fallet. Sommaren 1923, Franz är vid havet i Müritz med sin syster för att vila upp sig, han lider av tuberkulos och har varit svag i många år. På samma badort har en judisk förening i Berlin ett sommarläger för judiska barn och där arbetar Dora. De möts och det är kärlek vid första ögonkastet. De börjar drömma om en framtid tillsammans – kanske i Berlin? – men vägen dit är inte spikrak.
Jo, de fick några månader i Berlin tillsammans, men det var en svår tid med galopperande inflation och en ständig kamp för att hitta ett boende de kan ha råd med. De tvingades byta lägenhet ganska ofta. Franz var begåvad men inte direkt intensiv i sitt skapande. Han fick ekonomisk hjälp från föräldrarna i Prag, men inflationen var så aggressiv att pengarna snudd på hann bli värdelösa innan han hann växla in dem. Kafkas hälsa blev allt sämre och cirkusen drog igång: vart ska de ta honom? Prag? Davos? Wien (skickliga läkare, fin luft)? På den här tiden fanns inga luftkonditionerade ambulanser, så en undrar i sitt stilla sinne hur flängandet i sig förkortade Franz liv.
För mig är Kumpfmüller bättre på att skriva döden än kärleken. Han lyckas aldrig riktigt få mig att förstå hur de älskar eller riktigt varför, åtminstone inte under tiden i Müritz och Berlin, men döendet: han är så spot on. DÄR kommer också kärleken och värmen. Underligt. Eller kanske inte. Allting ställs på sin spets.
Hon kommer att förlora allt när han är borta, hans händer och hans mun, det skydd han har skänkt henne, som vore kärleken ett hus som någon stod i begrepp att för alltid driva ut henne ifrån.
De sista tjugo sidorna fulgråter jag. Hulkgråter infernaliskt. Nog kan tårarna rinna tyst ibland när jag läser rörande texter, men hulkgråter gör jag sällan av läsning. Värsta hulkandet orsakas av efterordet, elva rader av verklighet: vad hände sedan. Den där jävla Hitler och den där jävla Stalin. Jag hade ingen aning om hur Kafkas hela syskonkull mördades i Chelmno och Auschwitz. Dora flydde och tvingades byta land gång efter annan. Hon levde fram till 1952. Jag undrar hur många tårar hon hann gråta i sitt liv.
Kvinnan Dora Diamant, eller egentligen Dworja Dymant (hon ändrade sitt namn när hon flyttade från Polen till Tyskland). Hennes liv är en historia i sig, värd ganska många böcker. Du kan läsa mer här, men det fina var att hon fann kärlek igen efter Franz, hon gifte sig och fick en dotter med tillnamnet Franziska, även om hennes liv sedan blev vare sig lugnt eller långt.
Det där med noveller igen
Min vän S arbetar i den magiska litteraturvärlden, hon har känsliga tentakler inriktade på kvalitet så i mig har hon alltid ett lydigt lyssnande öra. S har bland annat tipsat om Stina Stoors novell Ojura, så den fick följa med hem från Bokmässan. ”Ett måste för den som har rötterna norröver” sa min mästertipsare, och jag kan bara hålla med.
Jag kom faktiskt hem med sex noveller ur Novellix utgivning. Det är lite som plockgodis (minus karies och obesitas!). Nappa åt dig ett gäng och njut! De kanske borde säljas per hekto?
Jag har under några tråkigt sömnstörda nätter parat Stina Stoor med Jersilds Författarnas himmel (metaboktok de luxe IGEN, men slutet kom aningens för abrupt för min novellotränade hjärna) och Fitzgeralds sällsamma historia om Benjamin Button (nej, jag har inte sett filmen. borde jag?) och det är just den blandningen som är så fin!
Jag filosoferade ju om noveller i allmänhet (och om MIX förlag i synnerhet) redan för en vecka sedan. Föga anade jag då att diskussionen skulle blomma upp igen, lite här och var och överallt, tack vare Munro och Nobelpriset.
Jag hör fortfarande många säga att de inte gillar noveller. ”När det är som bäst tar det slut”. Det var min ståndpunkt i många år också, när något var bra ville jag ha så mycket som möjligt av det, när jag var runt tjugo hävdade jag rent av att jag föredrog böcker som var minst 600 sidor (japp, jag satte just gränsen 600 – numera oklart varför, men tjockleken var ett av mina urvalskriterier och Richard Adams tegelstenar om Bekla stod högt upp på favoritlistan!) långa, men jag har ändrat åsikt en smula. Det går inte att välja, jag vill ha båda! Romaner och noveller i en salig blandning måste vara det optimala. När jag sover dåligt har jag dessutom en koncentrationsförmåga som varar ungefär tio minuter i taget, det talar också för noveller vid sängen just nu.
(bonus: de väger ingenting. alla som har klättrande husdjur – ”men OJ, rev jag just NER den där. som sagt: oj, VERKLIGEN” – och bokhögar vid/ovanför kudden förstår vad jag menar.)
Jag är själv relativt ny som novellälskare, det var egentligen Merete Mazzarella som riktigt fick in mig på novellvägen för tio år sedan – jag läste en fantastisk litteraturkurs kopplad till läkarutbildningen i Uppsala (joho ni! den som tror att naturvetenskapen enbart är kall och klinisk behöver revidera åsikten, igen) och Meretes utsökta urval innefattade bland annat en fantastisk novell hämtad ur Ninnis Holmqvists samling Kostym. Ninni är min svenska novellfavorit (om än lite ojämn ibland), hon är också en av de där som jag unnar mer uppmärksamhet än hon får. Eller snarare fick, hon har inte gett ut något nytt på alldeles för lång tid. Men livet som författare är sällan rättvist. Det är mycket mer än bara talang och flit som krävs.
Nu har jag vräkt kärlek över novellformatet, men Ninnis ALLRA bästa skapelse är faktiskt romanen Enhet. Jag är glad att den finns som e-bok nu. Upptäck den! GÖR! Somliga antyder en besvärande likhet med filmen The Island, men jag ser det snarare som ”om du gillar den ena, testa gärna en andra också”. Det är inte någon karbonkopia.
vad annat idag?
Det enda jag INTE gillar med Munros Nobelpris 2013 är att nu är min älskade Atwood körd för alltid. Det finns knappast Nobelprisutrymme för ännu en kanadensisk 30-talistkvinna de närmaste tjugo åren…
Ändå: YAY! Munro! Jag gillar Bokförlaget Atlas, så jag ber att få skicka ett grattis ditåt också!
Gone Girl
Girl meets boy, boy meets girl. Tjääääärlek uppstår. Vem kan inte bli blixtkär i NYC? Två kreativa människor som skrattar, älskar, gör allting ihop. En charmigt hus i Brooklyn, varsitt jobb som skribent. Livet leker. Men så får en av dem sparken. Och nästa. Föräldrar blir sjuka, andra föräldrar har överskattat sina tillgångar och behöver pengar. Fem år senare är det så måttligt kreativt, skrattigt och älskigt hemma hos herr och fru Dunne.
Amy och Nick måste överge det älskade huset i Brooklyn för att flytta västerut till Nicks gamla hemstad i Missouri. Nicks mamma har cancer och hans pappa har Alzheimers. Nick startar en bar med sin tvillingsyster Go, livet kanske inte direkt är strålande, men det funkar. Han undervisar lite vid sidan av, på det lokala universitetet kan han fortfarande låtsas att han är En Lyckad Skribent, endast hemflyttad från the big apple i några år för att ta hand om mor och far.
Det är dags för den femte bröllopsdagen, Nick sticker hemifrån tidigt och när han kommer hem står ytterdörren vidöppen, den lagomt ickevärldsvana (inne-)katten sitter på trappan och ser förvirrad ut. Inne i huset är möbler välta och Amy är som bortblåst.
Gone. Gone girl. Kidnappad? Rymt? Mördad?
Nick får väldigt mycket sympati till att börja med – kanske lite mer än han förtjänar, om du frågar honom själv – men han är inte direkt smart. Han förvaltar inte sitt plötsliga kändisskap speciellt väl. Å andra sidan så är det inte lätt att göra rätt. Var lite liiiite för kall mot kvinnan som vill ”trösta” dig och hon förbyts till din fiende. Med tiden ledsnar gamarna och Nick förvandlas från tragisk hjälte till arrogant idiot till skurken som förmodligen gjorde’t.
Gillian Flynn är en jäkel på intriger, hon kan konsten att bygga en historia. Gone girl är en varannanbok (jag gillar ofta sådana), varannat kapitel är Nick Nu (den stackars mannen som blev ensam kvar) och varannat kapitel är Amy Då i en dagbok som långsamt leder mot nuet. Ytan krackelerar.
Gone girl är en bok om hur otroligt dåligt två människor kan känna varandra efter flera år tillsammans. Flynn behärskar perspektivbyten, offer och förövare, ond och god. Historien är spännande men vägen fram mot upplösningen blir lite VÄL lång (och det trodde jag aldrig att jag skulle komma att skriva om Queen Flynn) – där tappar hon en femma ner till en fyra för mig.
Alla har väl en eller flera glammiga typer i fejjanfeeden som alltid har det STRÅLANDE? Eller de där glamourbloggarna. De som alltid äter exklusivt, aldrig har jäkligt trista dagar på jobbet och framförallt alltid har ångande hett sex varvat med djupa samtal och varma skratt med sin partner? Hur har de det EGENTLIGEN? Ja, det var ju ingen djupsinnig fråga för en behöver ju inte vara mycket mer än 23 år (om ens det) för att se igenom sådant. Men OM en nu skulle känna sig lite less och ond någon dag så är det en veritabel mardröm åt detta hållet en kan fantisera ihop. Orkas inte fantisera? Men så ta och läs Gillian Flynn då. Om du redan nu börjar fila på en julklappslista så är detta boken du kan köpa till någon översocial människa som du kanske vill vila lite från. Boken är tjock, om personen ifråga fastnar i den (det gör nog de flesta) så kan du räkna med flera dagars lugn och ro. Eller så ger du den helt enkelt till någon du gillar. Ni kanske kan läsa tillsammans? Dela filt och chokladkartong?
att hitta mönster – och att skapa dem
…alternativt: skillnaden mellan att hitta behov – och att skapa dem, hm….!
Pål länkade till en väldigt intressant artikel på SvD, Minnet styr vad vi gör i framtiden. Läkaren och forskaren Pontus Wasling berättar bl a om hjärnans faiblesse för att skapa mönster – allra helst där inga finns.
Vår språkliga och dominanta vänstra hjärnhalva är en tvångsmässig berättare. Den gillar inte att det saknas en förklaring till vad vi gör och försöker hitta ett orsakssammanhang till det som händer oss även om det inte finns något. Den har svårt att acceptera att den automatiska intuitionen styr oss så mycket (även kallat ”System 1”, bland annat av Nobelpristagaren Daniel Kahneman i boken ”Tänka, snabbt och långsamt” ). Vår vänstra hjärnhalva vill att det logiska jaget bestämmer (även kallat System 2, som kräver ansträngning och eftertanke).
–Vi vill så gärna skapa en mening med vad som händer, få det att hänga ihop med andra delar av vår livshistoria.
Här hittade jag både ett mönster och ett behov. För en stund så tänkte jag nämligen att jag behövde, VERKLIGEN BEHÖÖÖÖÖÖVDE, Pontus nya bok Minnet, fram och tillbaka men så insåg till och med jag att jag redan har ungefär 600 (drygt) olästa böcker mer än jag behöver. Förnuftet segrade just den här gången. Jag klädde av mitt konstruerade behov inpå bara skelettet och lät bli att beställa boken. Jag borde kanske trycka en t-shirt: ”Impulskontroll – plötsligt så händer det”.
Fråga mig igen om en vecka så får vi se. Hum.
Jag återkommer ganska ofta till människans behov av att skapa mönster, finna mönster, människans inneboende drift att maniskt sätta saker i sammanhang som oftast inte finns. Det finns en trygghet i mönster, men frågan är om tryggheten inte kan hoppa upp och bita oss i röven när den vilar på en så konstruerad grund. Men det är en annan diskussion som kanske bör föras en sen natt runt en bricka med ost och många flaskor vin. Jag får också känslan av att det är de som allra mest skulle behöva släppa tron på mönster som inte finns som absolut inte vill göra det. Självuppfyllande profetior, ni vet. Inte alltid bra.
(ateisten i mig mumlar något om ”religion”, men den stenen ska vi kanske inte ens vända på…)
MÖNSTER. Upp på banan igen: jag knöt ihop två trådar igår, en rolig slump – en serendipity. Fast egentligen så var det ingen slump alls för jag tror faktiskt att min tråkiga ingenjörshjärna gjorde ett ganska medvetet val åt mig. Jag köpte ju Kafkas Die Verwandlung på bokmässan och det kan tyckas vara en söt slump att jag fick hämta Michael Kumpfmüllers Livets härlighet (en roman om Kafka och hans sista kärlek Dora Diamant) på biblioteket bara några dagar senare, men nu var det faktiskt jag som hade lagt ett inköpsförslag på den boken till biblioteket redan innan bokmässan och det faktum att jag hade gjort det ökade med största sannolikhet risken för att jag skulle bli sugen på att köpa Kafka på bokmässan också. Jag ska inte påstå att jag blint nosade mig till Kafka i den lilla monter där jag nu gjorde mitt tiokronorsfynd, jag letade inte ens efter Kafka, men när han låg där och skimrade diskret och dessutom visade sig kosta en liten liten tia jämnt så högg jag. Om jag inte hade börjat intressera mig för hans sista år så är sannolikheten ganska stor att jag inte hade köpt boken just den här gången. Så simpel är jag.
Tror jag.
Som tur är så blir var och en salig på sin tro. Min är – enligt många – ofta jordbundet tråkig, men det fungerar ganska bra för mig.
Snögloben
Det har sina sidor att vara ett konservativt vanedjur, speciellt när det kommer till serier. Jag lärde känna Maja Grå i det som var (den fristående) andra boken om henne, Döden på en blek häst. Det var vindlande korridorer i Oxford, universitetsliv. Dimma och mysterier. Att få kliva in i den världen var ett veritabelt fantastik-paradis för min inre anglomaniker. Redan i den boken lärde hon känna en människa som kunde ge henne en möjlighet till en ny karriär.
I bok nummer fyra, Snögloben, har hon tagit den möjligheten. Majas speciella gåvor att se sådant om inte andra ser (hon har en väl utvecklad intuition, men inte BARA: she sees dead people för att parafrasera en av världens bästa filmade spökhistorier) är kontroversiella i poliskåren, men hennes vän från förr har sett till så att hon ska få en chans. Det är en chans för honom och hans kollegor också, de arbetar med särskilt svåra fall och kan behöva all hjälp de kan få.
Den nykomponerade gruppen kallas till godset Wytham Hall utanför Oxford. Det är vinter, snöstorm, och samhället lamslås. Mobiltäckningen är sporadisk. På Wytham Hall, halvt insnöade, befinner sig att tiotal bröllopsgäster, två utslagna vakter, en förvirrad hushållerska samt en djupt chockad brud och hennes tämligen sönderhackade nyblivne make. Nybliven och nydöd. Brudens tonårige son är försvunnen. Det är en katastrof i sig eftersom han är svårt blödarsjuk och behöver sin medicin.
Maja isoleras från sin älskade och världen utanför. Hon upptäcker att hon är bevakad, någon håller full koll på henne och mitt i allt så förstår hon dessutom att mordet hon är på plats för att undersöka har märkliga likheter (hur ofta får ett mordoffer fingrarna avskurna? hur ofta får FYRA mordoffer… ja, du hajar) med mordet på hennes älskades bror för många många år sedan.
Många säger att den första boken om Maja Grå, Styggelsen, är den allra bästa. Jag har äntligen bokat den nu! Jag vill se om Styggelsen-Maja är mer MIN Maja Grå än polis-Maja är. Amanda skriver nämligen väldigt väldigt bra, men jag tilltalas inte alls lika mycket av den här världen, trots magnifika gods och döda ädlingar. Jag är deckartrött, det ska något ganska speciellt till (något Flynnskt eller Bauerskt) för att jag ska nappa. Jag är just nu inte heller speciellt mottaglig för den där sortens ganska märkliga samband (inte helt ovanliga – det är en anledning till att jag har tröttnat lite på genren) när nutida mord har nära samband med våldsamma händelser i utredarnas/personer i deras närhets förflutna. Det är vare sig genomtänkt eller logiskt, men för mig fungerar det bättre när Maja kan ge de döda en röst i de där skumma universitetskorridorerna än när hon gör det som en del av ett polisteam. Konstvärlden och universitet var en plusfaktor i en ymnigt tilltagen bokflora som redan är fylld av spännande polisteam med udda sammansättning.
—————————————————
En fråga som har kommit upp såväl på skrivar- som på littvet-kurser i mitt förflutna är det där med format: vad är ”lättast”, roman eller novell? Det skenbart enkla svaret kan tyckas vara novell (”en behöver ju inte skriva så mycket”) men jag tänker tvärtom. Jag läser oftare romaner än noveller just för att novellformatet kräver så mycket av skribenten: att få till en knorr utan att ha haft flera hundra sidor på sig att kratta vägen för slutklämmen. Det exakta. Precisa.
Jag passade på att läsa Amandas Blå linjer också när jag ändå var igång. En Hellbergsk lördag. I Blå linjer serveras jag ett koncentrat av vindlande korridorer, passion, en lång tågresa (! – vad kan jag säga? min inre tågnörd förnekar sig aldrig…), ett utsökt språk och en snygg twist. Jag kan inte kalla mig för Amanda-expert men av det jag har läst hittills (tre romaner och två noveller) börjar jag känna att hon är en snudd på ideal novellförfattare för mig. Jag tilltalas inte till 100% av hennes deckarskriverier, men när hon blir mörk och tung i universitetsmiljö eller när hon ska sälja in en stämning på relativt få sidor; goddamn, få slår henne på fingrarna.
—————————————————
Blå linjer ligger på Mix Förlag och för två dagar sedan läste jag hos Swedish Zombie att Mix blir helt digitalt från och med nu. Oj! Mina sex noveller (nej, inte sexnoveller) i oldtimerformat som jag köpte på Bokmässan kan alltså komma att bli riktiga dyrgripar om fler novellförlag går samma väg!
”Från och med oktober månad blir MIX förlag ett heldigitalt vuxenförlag. I fortsättningen släpps alla romaner, noveller och kortromaner enbart som e-böcker.”
Spännande! Det är egentligen fullständigt logiskt både med tanke på förlagets primära publik (kanske inte 45-åriga konservativa vanedjur som fortfarande älskar skapelser av prassligt förädlad cellulosa) och formatet. En e-boksnovell är fantastisk som underhållning på t ex en kort tåg- eller buss-resa, en relativt kort text är helt OK att läsa i telefonen (jag har fortfarande några noveller kvar i min digitala gottepåse Bländverk, av någon anledning så läser jag dem bara när jag sitter på S25 från Berlin till Hennigsdorf och det ser just nu ut att dröja till nästa tillfälle. plut.) och med tanke på den där enorma bokfloran som jag skrev om några stycken upp så är en snyggt genomförd (jag litar på MIX!) digital satsning ett mycket bra skyltfönster för att till exempel marknadsföra debutanter. E-boksformatet erbjuder så många mer möjligheter än pappersböcker (jag vet – jag trodde inte heller att jag skulle komma att tänka så) när det gäller spännande utformning och extramaterial.
Min enda oro är biblioteken. Det rör och stör att det ska vara så svårt att få till en lösning som känns rättvis för dem prismässigt när det gäller e-böcker.
Hetsläsning pågår
Av någon jäkla anledning så har jag inte fått sova en hel natt på en vecka. Jo, jag vet att alla småbarnsföräldrar har det så, men jag är för gammal för det här. Jag har ju inte ens lyckats producera en gullig unge som plåster på såren för sömnlösheten.
(info: kommande två stycken är gnäll, hoppa till tredje stycket härifrån om du vill slippa)
I Göteborg: ja, hääääärligt med bokmässa men att sova vid fönstret på andra våningen (läs: för nära gatan) alldeles bredvid en glasigloo i en stad som tycks vara fylld av nattaktiva och maniskt glaskastande miljövänner – inte lätt.
Hemma igen, måndag: K kommer hem från Berlin kl ett på natten, fylld av glädje efter fantastiskt fint genomfört maratonlopp – prat prat, sen: han somnar pang bom, jag själv ligger vaken två timmar till. Natten efter: tre galna katter som trampar mig i ansiktet i omgångar (bäst är när de sedan börjar slåss. på min mage. jag blöder.) Inatt: någon som ringde och sökte Alex (?) kl 03.00. Klarvaken till 5.30.
Tur då att jag har min bokmässe-loot att plöja. Är det något en kan ha nöje av när en är hålögt vaken och lite småbitter över förlorad nattsömn så är det Nina Hemmingsson. Fick en fin signatur i min Det är svårt att vara Elvis i Uppsala i lördags.
Nina berättade på Bokmässan att hennes huvudperson är nästan hon själv, fast kanske en sorts hon själv som går lite före, plöjer, som är lite som Nina vill vara. Bli. Absurd upplysning: Nina förväntas bli glad – tycks det – när folk säger att hon är mycket snyggare än sin huvudperson. Ja jäklar. Undrar om Kellerman skulle förväntas tacka om nån kliver fram och påpekar att han snyggare än Rocky?
Å ena sidan så har Ninas huvudperson det inte alltid så jäkla lätt (TROTS att hon är skönt modig, cynisk, lössläppt, tja, fortsätt rada upp bra saker i någon timme till så landar du nära sanningen), å andra sidan så studsar hon alltid tillbaka upp igen efter jävelskapet, ständigt beväpnad med någon skönt dräpande oneliner.
Det är inte lätt att vara Elvis i Uppsala är en samling serier tecknade mellan 2004 och 2012, lite från varje bok (kul, jag har inte första albumet Hjälp! så det är riktigt skoj att se hur det började) plus drygt femtio tidigare opublicerade sidor. En del av det äldre materialet är nytuschat/uppfräschat. Ingenting känns som gammal skåpmat, det känns tvärtom som om nytt och gammalt samsas lite extra bra i den här utvalda blandningen. Det är väl egentligen inte konstigare än att ett perfekt matchat blandband (ja, jag tillhör DEN generationen) kan vara bättre än ett band med bara samma artist från samma skiva. Liknelsen haltar lite (kan jag skylla på dålig nattsömn? hum?) men den välvillige läsaren förstår eventuellt vad jag menar ändå.
Jag skrattar för övrigt så att jag gråter åt strippen på sidan 107 (Mormors väninna Birgit från 2005) med tanke på vad Suzann och jag berättade om de jobbiga kn*lltanterna i rum 7B medan Nina signerade min bok.
(Internskämt. Bad taste. Förlåt.)
Jag vet inte om jag blir lite extra soft bara för att jag sover så kasst, men det känns som om jag har älskat precis allting sedan jag kom hem från bokmässan. Var det långtidsverkande knark i kaffet de sålde? Eller är en bara naturligt hög efter fyra dagar med trevligt umgänge, god mat och en och annan (eh… 20+ var det ja) infångad bok? Ibland är det gött att vara en simpel själ med enkla, köttsliga behov. Släng åt mig något bra att läsa så blir jag snäll.
Ordningen upprätthålls alltid
Sista dagen på Bokmässan är som gjord för spontaninköp. En har handlat det en ska, tagit alla beslut, vet om en har pengar (eller plats i väskan) kvar eller ej. Jag passerade Apart Förlags monter. Vände och gick tillbaka igen. Ordningen upprätthålls alltid? What? Jag visste (såklart) att de ger ut den svenska versionen av The Walking Dead, jag visste också att de kör Game of Thrones – men detta? Plockade ner. Bläddrade. Läste baksidestext. Bestämde mig på två minuter blankt. Serienovelletter? It’s mine.
Konceptet är enkelt – en bunt av Sveriges bästa tecknare tecknar en varsin novell efter en ganska speciell given ram: varje alster börjar med orden ”Jag heter [x] och jag är död.” och avslutas med påståendet ”Ordningen upprätthålls alltid”. Jaaa, det låter ju upplyftande? Äsch då, det är väl inte värre än vilken kriminalroman som helst (jag menar – hur mycket folk ska behöva DÖ i trakterna av Fjällbacka egentligen? eller vackra lilla Visby, det känns som en av Sveriges farligaste småorter).
Somligt är verklighetsbaserat med en twist (hoppsan, där har vi bl a Thurneman från Salaligan!), annat är rena fantasifoster. Det mesta är väldigt VÄLDIGT snyggt (och en utmaning för de där som fortfarande tror att en kan se om det är en kvinna eller man som tecknat), allra snyggast var Jimmy Wallins slutbild i Brottets Bismarck, roligast var Lars Krantz bidrag Polis med Patos där det nästan känns som om han gett huvudpersonen drag av sitt eget ansikte (om än i en skruvad version). Det är för övrigt inte bara tecknarna som ska hyllas, Pär Thörn ska ha förstås också en släng av sleven. Kul idé, klockrent utfört snudd på från början till slut. Bara det där med spännvidden i stil. Urskönt.
Och hur ska det förresten gå för stackars Pär…?
Saker som en aldrig växer ifrån
Jag har bekymmer när det handlar om att bryta mot regler. Jag blir ängslig av att vara försenad. Det har jag förvisso ofta haft nytta av (det är bl a mitt jobb att vara strukturfascist och livet – speciellt när jag reser – underlättas onekligen av att jag är ett ständigt välförberett logistikproffs) men det kostar en del oro också.
En sak som jag fick lära mig som barn är att en lämnar tillbaka biblioteksböcker i tid. En bara GÖR det. Det är nästan alltid enkelt, men nu har jag haft Gardell på snabblån och sista återlämning var idag. Jag bommade det. De fem kronorna jag får betala per dag i böter har jag råd med, men skammen. Det spelar ingen roll att ingen kommer skälla på mig, att det inte kommer att komma ner en stor neonpil från taket som blinkar ”sen, sen, hon är SEEEEEN!” eller… Ja. Uff. Jaa. Nää. Det är bara att bita ihop. Imorgon ska den tillbaka.
Är det bara jag?
Hohooooo – nu har du chansen! Ta den! Ta den!
Copyright/fotograf: Sara Mac Key
Ni vet det där med idoler. Sådana som nästan aldrig kan göra fel? Så känner jag för herr Jersild, förutom att ni kan stryka ordet ”nästan”.
Han. Gör. Inte. Fel.
Nu kommer Månpocket med ett superklipp. Jersilds bok Ypsilon släpps i pocket OCH du får hans i mitt tyckte allra bästa bok En levande själ med på köpet. En tjock skapelse med två böcker till priset av en, alltså. What’s not to like?
Jag skrev om Ypsilon i januari:
Det börjar med att Jersild slumrar i sin läsfåtölj. I handen har han en bok som han somnat ifrån (skullealdrighändamig). Abrupt uppvaknande: det ringer på dörren. Alltså… den där killen, killen utanför, han är så bekant. Reine sa du? Reine Larsson. Ah, Reine från Barnens ö. Reine letade alltså upp Jersild, men mötet med Reine ger mersmak, trots en liten förvirrad känsla av obehag. Vilken resa det blir, geografiskt så väl som mentalt.
Galet, skruvat, sorgligt, kul. Svart humor. Smart svart humor. Att läsa Jersild är dessutom bildande på det sättet att han serverar små portioner filosofi på ett sätt som får en att vilja lära sig mer (en del av de moderna filosofer han spinner loss på är väldigt välkända, andra kanske inte riktigt är typen som en okulturvetare som jag har koll på – men som jag vill få koll på. böcker som leder vidare in i andra böcker, bästa sorten).
Jersild möter Reine, Evy Beck, Bernt Svensson och många fler av de Jersildska romanfigurer som många av oss kommit att älska. Ypsilon då? Hen har en MYCKET speciell roll, och det är där En Levande själ kommer in. Ypsilon är huvudperso… eh, huvudhjärna i En levande själ som gavs ut för första gången 1980. Frågar du mig så är det den bästa svenska sf-boken som skrivits fram till dags dato. Den har periodvis varit ganska svår att få tag på, det är därför du ska passa på nu. Basta.
Spring spring till närmaste boklåda. Du kommer att tacka mig sedan.
(inte så) Anonyma Biblioholister 