Arkiv för september, 2013

Bokmässetorsdagskväll

image

image

image

Torsdagskvällen på bokmässan – efter stängning – betyder montermingel. Hos trevliga Kalla Kulor förlag fanns svinstark bål samt nybliven favoritförfattare som snällt svarade på tusen frågor. Boel Bermann är urtrevlig och smart. På bilden strålar hon och Suzann ikapp (som sagt, stark bål ;)).

Kvällens snyggaste muggar återfanns hos Aftonbladet. En sann kulturtant dricker bara sitt gratisrödvin ur en plastmugg som matchar klänningen. Vid 18.30 tröttnade vi på Guillou et al. Indiskt käk på Långgatorna smäller högre.

Annonser

Bokmässetorsdag

image

image

Sitter på tåget till Göteborg – anländer förhoppningsvis lagom tills det är dags för mousserande vitt och montermingel 😉

Mitt boksällskap (jag är modig i år, litar på att jag ska kunna fynda på plats, så detta är den enda boken som jag packat med) blev Mikael Fants första roman. So far so good. Han är bra.


Vattnet i mars

Ibland blir en bara så paff. Ärligt talat så vet jag inte hur jag kan bli så paff när jag absolut inte väntade mig något alls (inte så att jag utgick från att boken var dålig, men titeln gav mig inga som helst ledtrådar), men Mikael Fants Vattnet i mars blev en så otroligt glad överraskning.

vattnetimarsJag hade redan en bok av Fant stående i väntehyllan, en pocketutgåva av hans första bok, Grundläggande genetik. Ännu en (för mig, vetenskapsnörden) fantasieggande titel. Nu funderar jag på om den ska få äran att bli årets bokmässesällskap, min handväskbok för tågresor och sömnlösa nätter (jag sover sällan bra på hotell).

Klassisk scen: en begravning. De efterlevande, deras konflikter, deras överlevande i sorg, saknad och nyorientering. Tre systrar i centrum, så olika som människor kan bli (fast kanske inte bara).

”Fem år efter debuten återkommer flerfaldigt prisade Mikael Fant med en storslaget anlagd roman om svek och lojalitet, sorg och omsorg, brott och uppbrott. I en ringlande rad färgstarka personporträtt skildras med ömhet och skärpa en egensinnig familj. Genom tre generationers ögon formar sig en berättelse om ett år där allt välts över ända.”

Det roliga är att just en sån beskrivning – ”Storslaget anlagd. Storslaget anlagda familje-epos” – brukar få mig att INTE läsa en bok. Jag tror fortfarande inte att jag gillar den typen av böcker. Jag är trög. Eller kräsen.Efter att ha läst två dylika (Förlåtelsen och så nu Vattnet i mars) OCH älskat dem på relativt kort tid så kanske det är dags att jag reviderar min uppfattning. Jag väljer att se det så här: jag gillar väldigt FÅ storslaget anlagda familje-epos, då.

För mig känns Fant just som en svensk Hanne Vibeke Holst, och det är ett väldigt gott betyg från en HVH-maniker som jag. Vi ska äta/prata bokfrulle med Mikael på Bokmässan – det ska bli jättekul. Jag hade inte läst boken annars. Det hade varit synd att missa den. Fant är en ordmagiker, han trollar med ord, men trillar på något vis alltd ner på rätt sida av gränsen till det som skulle kunna bli lite för mycket. Han har en fenomenal förmåga att ge varje person en egen röst, såväl i tal som i tanke.

Boken är fylld av snygga oneliners – jag strök inte under mina favoriter (jag ångrar mig) men satte ett hundöra (det känns farligt syndigt att erkänna; men nu kommer jag ut som Vikare, Hundörevikare, Boksabotör) på sidan 361. Tonår, skakiga tonår, Rebecka konfronterar Eva med frågan om Eva är lesbisk och så händer det:

”Tänk om… om jag också är det?” viskar Rebecka Kling, pastorns systerdotter, och ler skyggt, men med trotsigt framskjuten haka, och det ilar som små möss nerför ryggraden, med vassa klor klättrar de längs nervbanorna och de släpar havrevippor efter sig.

De där mössen! Och havrevipporna! Fantastiskt. Det skulle kunna bli OTT, men Mikael grejar det. Jag älskade liknelsen.

Fant och Lövestam. Jag brukar se Piratförlaget som ett ganska lättviktigt underhållningsförlag, men dessa pärlor borgar för en lite breddad profil.


In stillen Nächten

instillenDet är knappast en hemlighet att jag är galen i Rammstein och det mesta som har med Rammstein att göra. Det är dessutom helt ickeironiskt. Jag vet att det finns folk i min ålder som gillar dem på ett liksom ironiskt, roat, titta-över-glasögonkanten-med-höjda-ögonbrynsätt, för att de är så… ja. Äh. Jag älskar det bombastiska, vulgära, taktfasta, groteska, allt det och det faktum att de när en ser och läser intervjuer med dem mitt i allt framstår som så lågmälda och smarta. (youtuba Anaconda im Netz om du vill)

Jag såg en gång en bild av Till Lindemann i ett av sina mer energiska element, ”This man is a poet” stod det lite sarkastiskt under bilden (ja, för det vet ju alla att en utlevande scenpersonlighet och poesi måste vara motsatsförhållanden – duh). Jag har redan hans poesisamling Messer från 2005 och nu är Amazon på mig igen, de lockar med hans nya diktsamling In stillen Nächten som släpps i dagarna. Kruxet är att min tyska inte rikigt är bra nog för att läsa poesi. Tror jag. Poesi rent generellt är inte min kopp te numera.

Messer? Där ägnade han sig åt bildkonst också. Fotografi. Det blir lättare att tillgodogöra sig kombinationen än bara text. Å andra sidan så tycker jag mig ju kunna tillgodogöra mig det han sjunger om. Jag får helt enkelt fundera lite till.

För visst tusan vill jag ha den.

———————

Update: oj. jag behövde visst bara skriva inlägget för att bestämma mig. några minuter senare beställde jag den.


Mitt enda liv – så kom vi fram till Döden

Så kom den dagen, oväntat, då den stod där och glänste i snabblånehyllan. Jonas Gardells sista bok i trilogin Torka aldrig tårar utan handskar: boken om Döden.

(ja men ni hör ju – en hör Gardell när en läser, och en tänker och formulerar så som han också formulerar en lång stund efter att en slutat läsa. jag ska försöka sluta låta Gardell nu, och bara vara Siv, men den där Gardell har förmågan att väcka tankar om allt och intet – so brace yourselves, det blir ett sånt DÄR inlägg nu igen)

dodenReservationskön är så lång att det måste äta Guillou att han får konkurrens om tronen (det verkade nästan så när han skrev sin syrliga hyllning till Gardell för ett tag sedan) så jag hade gett upp hoppet, tänkte ”tålamod tålamod” men så stod den alltså där. Jag nöp den.

Det var ren tur att jag sparade den en dag, för nu kom det sig också så att jag kunde sträckläsa större delen av natten mellan fredag och lördag, och så vakna till strålande sol men ändå ligga kvar och läsa det sista idag på morgonen.

Det är DET jag talar om när jag talar helglyx numera. Det var länge sen helglyx innefattade drinkar och dansadansahelanatten, helglyx nu är att kunna ligga kvar och läsa så länge jag vill. Det och de enstaka helger då vi kommer på tanken att handla och tillaga en så-nära-hotell-frukost-en-kan-få-till-hemma.

Jag höll mig genom nästan hela boken, men när Kristoffer hade gått upp drog det ihop sig till Pauls begravning och där låg jag ensam kvar och släppte äntligen loss fulbölet. Astor smög sig upp intill mig – ty detta det var en stund som danad i snudd på Gardellsk dramaturgi (eller så är det som vanligt, att den katten kan känna flera våningsplan bort om någon gråter så att han behöver göra en insats, sån är han) – och när jag kysste honom på huvudet så var det katten Moppsan jag tröstade. Moppsan som stod ensam kvar i trappen och jamade när hans människa Bengt knuffade ut honom, häktade ner taklampan och hängde sig hellre än att tyna bort i sjukdomen. Bögpesten. AIDS. För ingen har väl vid det här laget missat att Gardells trilogi är ett stycke nutidshistoria som ska påminna oss om hur det kom sig att så många unga män började dö som flugor då på 80-talet.

Och så var det, i den delen av Familjen. Innan det fanns bromsmediciner, effektiva sådana, dog och dog och dog de där unga männen. Om de smittade inte dog i AIDS så tog de livet av sig, och kvar stod en sorgsen och förvirrad skara som kanske inte helt sällan snudd på hade dåligt samvete över att just de klarade det. Levde vidare. Gardell spar inte på krutet, det gör han väl aldrig, och stundtals i sina verk tassar han farligt nära gränsen till P-ordet(* – men i den här trilogin blir det alldeles alldeles rätt. Om detta må ni berätta. Också. Detta är också levande historia. Och död.

I en av de lugnare stunderna, när han nästan spar på krutet, så skriver han några meningar om sorg och sorgens likhet med tidvatten. Spot on. Där är han briljant. De raderna tar jag med mig. För så är det ju, alla drabbas vi av sorgen förr eller senare. AIDS, cancer, självmord, bilolyckor eller konstiga ovanliga syndrom. Det gör ont i alla oss som blev kvar också. Även när det inte är unga vackra män som dör.

Förut: Kärleken

——————–
*) PEKORAL


Den nya människan

dennyamannaiskanÅret är 2014 och Tellus har drabbats av ofrivillig barnlöshet. Det föds inga barn. Inte någonstans. Kiruna? Nope. Pakistan. Nono. Fidji? Njet.
Så blir någon gravid igen. Och en till.

”Jag har dödat ett barn.

Det är vad de säger till mig här på polisstationen, i förhörsrummet.

Inombords skriker jag.

– Det var inget barn jag dödade. Det var något helt annat. Kan ni inte se det?”

Det är bara det att de nya barnen känns lite underliga. Svala. Snudd på iskalla. Först är det bara några få som vill och kan se det, men snart sprider sig känslan. Den nya människan är född.

Rädslan över att ”ingen kommer att kunna ta hand om oss när vi blir gamla” förbyts i ett ”ska de DÄR ta hand om oss när vi…? Nääääe…?”

Det var Rakel som dödade det där barnet, som såg nödvändigheten i att skydda ett av de ”vanliga” barnen. Det är hennes livsresa vi får följa i ungefär femton år, vi hänger med henne jorden runt samtidigt som vi läser forskarrapporter och tidningsartiklar (varav jag får känslan av att de flesta är eller har varit publicerade på riktigt i nutid, men med enstaka ord tillagda – det är extra otäckt). Rakel känner kärlek och hat, rädsla och längtan och hon hamnar i en paradox som hon förmodligen aldrig kunde ha ana sig till 2014 när allt började hända.

Utan att drämma till med alltför många spoilers kan jag konstatera att det var intressant att läsa den här boken strax efter att jag läste Maus.

”Svensk fantastik är fantastisk” hojtar jag ibland, men det är verkligen så. Svensk fantasy, svensk skräck och svenska dystopier är så ”lagom” för mig. Nä, lagom är inget skällsord i det här fallet. De kan vara nattsvarta, vilda, spretiga, fantasieggande – men mitt i allt finns det ofta en kärna av jordbunden verklighet som gör att historien kryper så mycket närmare inpå mig än de alster som publiceras av många av de mer flashiga internationella storfräsarna. De svenska favoriterna är många: Tidbeck, Jensen, Ormes, Eggert, Ajvide, Fager – och nu Bermann. Boel har levererat en bra historia. Den kunde ha vunnit på lite tuffare redigering, men allt som allt: bra. Mycket bra.


Veckans helgkombo: Maus och Hannah Arendt

Art Spiegelmans Maus är något i hästväg. Eller musväg.

”The Pulitzer Prize-winning ”Maus” tells the story of Vladek Spiegelman, a Jewish survivor of Hitler’s Europe, and his son, a cartoonist coming to terms with his father’s story. ”Maus” approaches the unspeakable through the diminutive. Its form, the cartoon (the Nazis are cats, the Jews mice), shocks us out of any lingering sense of familiarity and succeeds in ”drawing us closer to the bleak heart of the Holocaust” (The New York Times)

completemausMaus är alltså den tecknade historien om (främst) Spiegelmans far och dennes umbäranden före, under (Auschwitz) och efter andra världskriget, men det är också lika mycket en historia om Art själv. Hur han förhöll sig till sin far. Hur han ville förstå (Art föddes 1948 och slapp sålunda förintelsen, men han hade en storebror som försvann under kriget – en storebror som blir till ett spöke i sig, en helig bild av Den Gode Sonen som Art som levande och därmed besvärligt – säg den unge som aldrig är besvärlig? – barn aldrig kan leva upp till). Hur han problematiserar det faktum (han har kritiserats för detta) att hans egen bild av fadern ligger farligt nära nidbilden av den snåle juden. Till hans försvar kan en säga att den bild han presenterar av sig själv inte heller är speciellt smickrande.

Varför ska en läsa den här boken? Drunknar vi inte redan i filmer och böcker om förintelsen?

Njä, det gör vi väl inte, men för den som ändå känner så kan jag säga att Spiegelmans berättelse ger mer än bara det (”bara” förintelsen, det där gav en besk smak i munnen när jag skrev det, men iallafall): det är så djupt personligt, så otroligt mänskligt, så snyggt gjort rent tekniskt och så fint beskrivet hur en kan älska en förälder men ändå bli så less och ha så svårt att förstå ibland. Det är också metaboktok i den mening att Art beskriver sina våndor under berättandet/tecknandet. ”Detta kan jag inte teckna” tecknar han. Lite så.

Boken (egentligen böckerna, men K lade tassarna på en komboupplaga i London) har ett antal år på nacken, men den blir knappast inaktuell. Om jag jobbade som lärare så skulle jag rekommendera den till mina elever, just för att det ändå finns en del att problematisera och diskutera.

Som CCL kan jag känna en liten klump i halsen över att de tyska nazisterna är katter, men till och med som kattdyrkare kan jag se att det är perfekt i just det här sammanhanget. Polska ickejudar tecknas som grisar. Inte helt okontroversiellt. Svenskarna ser ut som någon sorts blandning mellan älgar och renar.

—————————————————————

Det var faktiskt en ren slump att jag kunde para läsningen av Maus med att se filmen om professor Hannah Arendt. Jag hade reserverat filmen på bibblan, den råkade trilla in nu. Med facit i hand så blev det en väldigt lyckad, om än tung, kombination. Filmen kretsar främst kring hur Hannah bevakar rättegången mot Eichmann i Jerusalem och hur många av hennes känslor i samband med det förvånade henne. Ondskans banalitet. Hur hennes artiklar om insikterna startade en orkan av protester. Rättegången skildras till stora delar med hjälp av dokumentära bilder från den riktiga rättegången.

Filmen berör också generationen som föddes efter kriget och deras fläckvisa tvekan inför de överlevande föräldrarna. Varför kämpade de inte emot? Och hur kom det sig att de överlevde? Var de medlöpare, horor, hur tog de sig genom kriget/lägren levande – var det på andra medmänniskors bekostnad? Maus knyter också an en smula till de här tankarna. Smärtsamma frågor som inte har något svar annat än att det nog var blandad pott som alltid. Visst fanns profitörer, men väldigt ofta var det slump som staplades på slump som staplades på…

Barbara Sukowa (till vänster på bilden nedan) som spelar Hannah är otroligt karimatisk. En vill finnas i hennes (elles snarare hennes Hannahs) krets. Jag kan för lite om Hannah Arendt för att kunna bedöma om Sukowa gör ett bra jobb, men det går inte att släppa henne med blicken.

(”alla kan inte bara vilda berlinare som ni” fick mig att flina med tanke på den ofta omtalade berlinska dekadensen, en del av historien är den om Hannahs inte alltid helt enkla förhållande till Heinrich Blücher, Mary McCarthy ifrågasätter hur Hannah orkar och… ja)

Scenografin är dessutom underbar och Hannahs och Heinrichs lägenhet med utsikt över Hudsonfloden får mig att sukta…! Kläderna är vackra, alla kedjeröker och skildringen av diskussionerna på The New Yorker är som en intellektuell version av Mad Men. Filmen dräller av snygga och smarta oneliners. Ja, jag är lite salig.

vildaberlinare

Jag har minsann en ”best of Hannah Arendt” liggande (nåja, rent tekniskt så heter den inte så, men det är lite så jag betraktar den), det är ingen bok jag läser från pärm till pärm, jag använder den mer som uppslagsbok. ”Skrev hon verkligen så?”. Jag vet alldeles för lite om denna filosof och politiska teoretiker, men min ständigt lika vetgiriga hjärna har henne på listan över personer som bör utforskas. Filmen var ett fint tillskott till intrycksbanken.

Denken ist ein einsames Geschäft säger Heidegger (ännu ett av Arendts icke helt okomplicerade förhållanden) i filmen. Ja, kanske. Men att diskutera diskutera diskutera sina tankar, det är fina grejor det. Fast det föredrar jag egentligen att göra ansikte mot ansikte, inte skriftligt.

tidenharen

Arendt och Heidegger