Bokmässan 2013, sammanfattning

Jag är så otroligt tacksam mot Carina som var den som en gång lärde mig att det är smart att ta semester måndagen EFTER bokmässan också. Ordet ”boksmälla” är inte bara ett skämt. Fyra dagar i värme, trängsel, med allt brus, alla ljud och alla intryck är… ja, en blir helt slut. Håll då i åtanke att fru Larsdotter och jag inte deltog i det glammiga suset och duset på kvällarna, vi satt och bloggade och sippade Loka iklädda nattlinne på hotellrummet före 22 varenda kväll.

Till de där onda människorna som gnäller på Sussigulls snarkande (hon påstår att jag är den enda människan i hela världen – förutom hustrun Lotta – som har delat rum med henne och är beredd att göra det igen) vill jag bara säga att det var lättare att sova vid hennes fotända (jag fick dock en extrasäng, jag slapp kattknorvla mig vid fötterna i samma säng) än att hantera tre ivriga katter som ville jäklas med matte heeeeela natten i natt bara för att matte haft den dåliga smaken att ha varit borta i fyra dagar. Basta.

Idag ska jag bara ta det lugnt, packa upp böcker och redigera bilder. Jag hade med (den lilla) vanliga kameran också, så med lite tur kan jag byta ut en del av mina kassa mobilbilder i de tidigare blogginläggen.

Jag är f ö otroligt imponerad av mig själv, jag hade bara en liten kabinväska med kläder, hygienartiklar och dylika ting för hela vistelsen och fick ÄNDÅ utan problem ner 23 böcker (sex av dem var förvisso tunnisar från Novellix, men jag vägde upp dem med några ganska stora seriealbum). Jag lärde mig en del under de där åren då jag jobbade utomlands några månader i taget och skulle få ner arbetskläder, privata kläder, böcker och andra förnödenheter (att hitta engelska böcker i en liten håla på randen till Gobiöknen 1998 var ingen lek, det var inte ens jättelätt i det med Kinamått mätt extremt västerländska Qingdao så sent som 2009) i en väska som fick väga högst 20 kg.

Årets tjejtjusare: jag skulle vilja påstå att det blev oavgjort mellan två långa män som syntes överallt (det underlättar att båda är en bit över 190 cm – en av dem är väl två meter jämnt?) – Ernst och Martin. Nu är jag inte helt säker på att Schibbye är så värst intresserad av att vara tjejtjusare (Ernst har nog förlikat sig med det efter alla dessa år, han är nog inte dummare än att han inser vilka som gör att han kan leva ett tämligen välbetalt liv), men östrogenhalten i luften steg märkbart varje gång han var i närheten. Om jag ska vara en tråkmåns så kan jag avslöja att ingen av dem fick mitt östrogen att koka. Jag blir sällan exalterad över någon annan än Jo Nesbö eller Neil Gaiman. Och K, men han är ju inte direkt någon författare.

Årets tjusare-oavsett-kön: Caitlin. Ohotat. De flesta runt mig, oavsett kön eller sexuell preferens, blev lite till sig. Jag ser henne INTE som någon feministikon (men jag kan tänka mig att hennes teser känns mer radikala i det fortfarande LITE mer konservativa UK) men det är svårt att värja sig mot denna energi. Hon är en naturkraft.

Årets skratt/gråt/skämt/allvar: Johanna Koljonen modererade ett viktigt (pun slightly intended) samtal om kroppspanik mellan Julia Skott och Nina Hemmingsson.

Koljonen, Skott och Hemmingsson

Årets ”jag ser och hör att ni älskar mig men jag kommer nog aldrig till fullo att kunna inse eller ta det till mig”: Nina Hemmingsson igen. En mässa full med pösmunkar (av alla de kön, mind you) som i många fall grovt överdriver sin egen betydelse och så denna fantastiska och begåvade människa som… ja, jag vet inte. Det är något djupt mänskligt och på något märkligt vis också tilltalande i att Nina – Drottning Nina för mig – twittrar om hur hon absolut inte vet hur en beter sig på torsdagsminglet. Somliga snudd på koketterar med sina sociala tillkortakommanden, men Nina känns inte sån.

Årets bästa (och mest underskattade?) gratisnöje: Svenska kyrkans scen ”Se människan” huserade MÅNGA intressanta samtal med populära författare (LGWP, Eva F Dahlgren, Julia Skott, Gardell m fl) och för att lyssna på dessa behövde en INTE ha något seminariekort. Kände mig dock lite svekfull som icke medlem i Svenska kyrkan. Jag bestämmer mig för att om Jesus är den Jesus som jag skulle vilja tro på om jag inte vore ateist (! ah, tocken ”logisk” meningsbyggnad) så förlåter han mig. Han ser till mina övriga humanitära hjälpinsatser, hoppas jag.

Årets mest saknade förlag: (alltid saknat, inte bara i år!) Modernista.

Årets ”jag är lite bekymrad”: Vad GÖR Kalla Kulor med sina medarbetare? Ben ser f*n inte frisk ut. Kan ingen mata kraken?

Årets bubblare: Boel Bermann. Öppen, glad och debattsugen. Skriver enligt utsago på en (något eller ännu – jag tyckte nämligen att Den nya människan var lite sunt och subtilt ilsken också) argare andra bok som jag verkligen ser fram emot att få läsa. Ös på, Boel!

Årets coolaste: Bengt G Dagrin. Vilken människa! Energisk, påläst och mycket inkluderande. Jag säger som Suzann, ”Egentligen skulle jag vilja sitta vid hans fötter och lyssna på hans mångaåriga arbete och njuta av hans underfundiga och charmerande sätt att resonera och berätta i timmar.” och det inte BARA för att han har kört fler tåg än jag (så fick jag in det lilla skrytet också). Som jag konstaterade hos Suz, jag inser att jag också behöver Stora fula ordboken (jag råkade skriva boLken först, det kallar jag finfin Freudian slip med tanke på att vi bl a diskuterade ordet ”bola”), kan inte begripa varför jag inte förstod det där och då om jag nu är så intellektuell som Suzann påstår.

Årets what happens in Bokmässan stays in Bokmässan: Ingenting. Jag är världens sämsta på att fånga upp eller registrera händelser som kan bli till smarrigt skvaller.

Årets lärdom: det är jobbigt att blogga från mobilen i fyra dagar. JätteJÄTTEjobbigt.

Årets missar: jag bommade bl a Amanda Hellberg, Caroline L Jensen, Nene Ormes, Frida Arwen Rosesund och Helena Dahlgren – men det tillhör också bokmässan: krockar och en känsla av att inte ens 48 h/dygn skulle räcka. Missade dessutom massor av kompisar/bloggare som jag alltid tror att jag ska lyckas springa på i vimlet av en slump, men icke. Å andra sidan så mötte jag Eva L förra året. Eva och jag har kommunicerat i mer än femton år, vi hade aldrig tidigare träffats men för all del sett varandra på bild och plötsligt så bara STOD hon där i en monter och vi kände omedelbart igen varandra. Serendipity!

Årets logikvurpa: Jag kom alltså hem med 23 böcker fastän jag inte skulle ha något alls? Hur går det då om jag bestämmer mig för att jag ska gå all in?

Årets folkbildare: jag själv. Jag blev ohemult stolt över att Maria sa att jag hade fått henne att börja lyssna på Rammstein.

Over and out från eder tröttlyckliga biblioholist, fångad i en vimmelpaus på bästa-lugna-gå-undan-stället-som-jag-aldrig-kommer-att-skriva-ut: