Vattnet i mars

Ibland blir en bara så paff. Ärligt talat så vet jag inte hur jag kan bli så paff när jag absolut inte väntade mig något alls (inte så att jag utgick från att boken var dålig, men titeln gav mig inga som helst ledtrådar), men Mikael Fants Vattnet i mars blev en så otroligt glad överraskning.

Jag hade redan en bok av Fant stående i väntehyllan, en pocketutgåva av hans första bok, Grundläggande genetik. Ännu en (för mig, vetenskapsnörden) fantasieggande titel. Nu funderar jag på om den ska få äran att bli årets bokmässesällskap, min handväskbok för tågresor och sömnlösa nätter (jag sover sällan bra på hotell).

Klassisk scen: en begravning. De efterlevande, deras konflikter, deras överlevande i sorg, saknad och nyorientering. Tre systrar i centrum, så olika som människor kan bli (fast kanske inte bara).

”Fem år efter debuten återkommer flerfaldigt prisade Mikael Fant med en storslaget anlagd roman om svek och lojalitet, sorg och omsorg, brott och uppbrott. I en ringlande rad färgstarka personporträtt skildras med ömhet och skärpa en egensinnig familj. Genom tre generationers ögon formar sig en berättelse om ett år där allt välts över ända.”

Det roliga är att just en sån beskrivning – ”Storslaget anlagd. Storslaget anlagda familje-epos” – brukar få mig att INTE läsa en bok. Jag tror fortfarande inte att jag gillar den typen av böcker. Jag är trög. Eller kräsen.Efter att ha läst två dylika (Förlåtelsen och så nu Vattnet i mars) OCH älskat dem på relativt kort tid så kanske det är dags att jag reviderar min uppfattning. Jag väljer att se det så här: jag gillar väldigt FÅ storslaget anlagda familje-epos, då.

För mig känns Fant just som en svensk Hanne Vibeke Holst, och det är ett väldigt gott betyg från en HVH-maniker som jag. Vi ska äta/prata bokfrulle med Mikael på Bokmässan – det ska bli jättekul. Jag hade inte läst boken annars. Det hade varit synd att missa den. Fant är en ordmagiker, han trollar med ord, men trillar på något vis alltd ner på rätt sida av gränsen till det som skulle kunna bli lite för mycket. Han har en fenomenal förmåga att ge varje person en egen röst, såväl i tal som i tanke.

Boken är fylld av snygga oneliners – jag strök inte under mina favoriter (jag ångrar mig) men satte ett hundöra (det känns farligt syndigt att erkänna; men nu kommer jag ut som Vikare, Hundörevikare, Boksabotör) på sidan 361. Tonår, skakiga tonår, Rebecka konfronterar Eva med frågan om Eva är lesbisk och så händer det:

”Tänk om… om jag också är det?” viskar Rebecka Kling, pastorns systerdotter, och ler skyggt, men med trotsigt framskjuten haka, och det ilar som små möss nerför ryggraden, med vassa klor klättrar de längs nervbanorna och de släpar havrevippor efter sig.

De där mössen! Och havrevipporna! Fantastiskt. Det skulle kunna bli OTT, men Mikael grejar det. Jag älskade liknelsen.

Fant och Lövestam. Jag brukar se Piratförlaget som ett ganska lättviktigt underhållningsförlag, men dessa pärlor borgar för en lite breddad profil.