Mitt enda liv – så kom vi fram till Döden

Så kom den dagen, oväntat, då den stod där och glänste i snabblånehyllan. Jonas Gardells sista bok i trilogin Torka aldrig tårar utan handskar: boken om Döden.

(ja men ni hör ju – en hör Gardell när en läser, och en tänker och formulerar så som han också formulerar en lång stund efter att en slutat läsa. jag ska försöka sluta låta Gardell nu, och bara vara Siv, men den där Gardell har förmågan att väcka tankar om allt och intet – so brace yourselves, det blir ett sånt DÄR inlägg nu igen)

dodenReservationskön är så lång att det måste äta Guillou att han får konkurrens om tronen (det verkade nästan så när han skrev sin syrliga hyllning till Gardell för ett tag sedan) så jag hade gett upp hoppet, tänkte ”tålamod tålamod” men så stod den alltså där. Jag nöp den.

Det var ren tur att jag sparade den en dag, för nu kom det sig också så att jag kunde sträckläsa större delen av natten mellan fredag och lördag, och så vakna till strålande sol men ändå ligga kvar och läsa det sista idag på morgonen.

Det är DET jag talar om när jag talar helglyx numera. Det var länge sen helglyx innefattade drinkar och dansadansahelanatten, helglyx nu är att kunna ligga kvar och läsa så länge jag vill. Det och de enstaka helger då vi kommer på tanken att handla och tillaga en så-nära-hotell-frukost-en-kan-få-till-hemma.

Jag höll mig genom nästan hela boken, men när Kristoffer hade gått upp drog det ihop sig till Pauls begravning och där låg jag ensam kvar och släppte äntligen loss fulbölet. Astor smög sig upp intill mig – ty detta det var en stund som danad i snudd på Gardellsk dramaturgi (eller så är det som vanligt, att den katten kan känna flera våningsplan bort om någon gråter så att han behöver göra en insats, sån är han) – och när jag kysste honom på huvudet så var det katten Moppsan jag tröstade. Moppsan som stod ensam kvar i trappen och jamade när hans människa Bengt knuffade ut honom, häktade ner taklampan och hängde sig hellre än att tyna bort i sjukdomen. Bögpesten. AIDS. För ingen har väl vid det här laget missat att Gardells trilogi är ett stycke nutidshistoria som ska påminna oss om hur det kom sig att så många unga män började dö som flugor då på 80-talet.

Och så var det, i den delen av Familjen. Innan det fanns bromsmediciner, effektiva sådana, dog och dog och dog de där unga männen. Om de smittade inte dog i AIDS så tog de livet av sig, och kvar stod en sorgsen och förvirrad skara som kanske inte helt sällan snudd på hade dåligt samvete över att just de klarade det. Levde vidare. Gardell spar inte på krutet, det gör han väl aldrig, och stundtals i sina verk tassar han farligt nära gränsen till P-ordet(* – men i den här trilogin blir det alldeles alldeles rätt. Om detta må ni berätta. Också. Detta är också levande historia. Och död.

I en av de lugnare stunderna, när han nästan spar på krutet, så skriver han några meningar om sorg och sorgens likhet med tidvatten. Spot on. Där är han briljant. De raderna tar jag med mig. För så är det ju, alla drabbas vi av sorgen förr eller senare. AIDS, cancer, självmord, bilolyckor eller konstiga ovanliga syndrom. Det gör ont i alla oss som blev kvar också. Även när det inte är unga vackra män som dör.

Förut: Kärleken

——————–
*) PEKORAL

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s