med Karin i 1930-talets Berlin

Jodå, den finns där. I min bokhylla står en snudd på obligatorisk samling med Karin Boyes främsta dikter. Säg den tonåring som inte reciterat ett (förvisso oftast limiterat, men i stunden alltid välment) antal rader signerade Karin Boye någon gång. Jag försöker dessutom ofta intala mig att det är vägen som är mödan värd också som vuxen (om inte annat så för att insikten om att livet är kort blir starkare för var år som passerar och det är slöseri att bara betrakta alla sorters transportsträckor – fysiska såväl som psykiska – som bortkastade och trista), men vuxenjagets allra största favorit är ändå Kallocain.

Den bästa dagen är en dag av törst är numera inte bara en rad ur I rörelse, det är dessutom namnet på en litterär fantasi signerad Jessica Kolterjahn. Året är 1932 och Karin flyr från efterdyningarna av ännu en misslyckad kärlekshistoria. Hon har vänner i Berlin som berättar om en framstående terapeut som kanske kanske kan psykoanalysera Karin till en bättre hälsa. Hon tar skrivmaskinen under armen och drar.

Jag är dränerad på känslor och liv. I en tunn, skör tråd som sitter fast någonstans i mitt inre hänger Dödsmakterna och dinglar. Rädslan. Det är den som driver mig hit. Jag har tappat bort mig själv men jag har kommit hit för att kunna leva. Eller för att kunna dö.

Jag måste börja med att berätta att jag valde att läsa en historia om en Karin som drar till Berlin i en spännande tid. Jag hade för svårt att tänka just Boye. Det gjorde ingenting alls. Karin är en normbrytare av stora mått – absolut för sin tid, men hon skulle förmodligen inte ha det helt enkelt ens idag. Bisexuell och polyamorös, en queer sökare som inte alltid känner sig hemma i den gängse kvinnorollen. Jo, jag har en hel bunt dylika runt mig och det är väldigt mycket som är ickesjälvklart i deras liv år 2013 också.

Som lätt anal Berlinnörd rynkar jag pannan emellanåt när det gäller en och annan detalj (som Berlin- OCH tåg-nörd kanske jag kan avslöja att det har med typ av spårfordon att göra, men jag kan inte svära på att jag har på fötterna till 100% så jag försöker släppa det ;)), men Berlin som birollsinnehavare är en stor anledning för mig att älska den här boken. Tidsandan då? Ja, Berlin i början av 30-talet var onekligen speciellt. Fortfarande mycket dekadent (var det NÅNSTANS en kunde ha kul som poly-bi så var det nog där) men nazisterna började begränsa liv och kultur redan då. Den delen av berättelsen knyter så fintfint an till årets Open Air exhibition Diversity Destroyed som jag spanade in i början av augusti.

Det finns mycket att skriva om den här boken, vad jag gillar och inte gillar (”gillar” vinner dock stort, klar fyra!), men jag är trött och lat och konstaterar bara att jag är väldigt glad att jag lånade den. Det är en bok jag gärna skulle diskutera med några av de där polybina runt mig. Läs tjejer, läs 😉