en annan sorts skräck

Igår såg jag Brad Pitt rädda världen från elaka zombier. Idag grävde jag mig ner i schäslongens varma famn för en stunds söndagsmys äkta feel-bad.

Pija Lindenbamus Plats är en samling scener, situationer, där en kvinna i typ-min-ålder bryter ihop och drar från allt. Detta är skräck så gott som något. Kanske för att hennes uppjagade huvudperson ibland nästan snuddar vid den osunt uppflammande irritation som jag också kan känna över alldeles vanliga saker (någon tror sig äga trottoaren) de där dagarna när jag sovit åt helsike för lite samtidigt som alla kollegor (inklusive jag) är stressade och humöret är i botten. Kanske för att jag nästan inte fattar något alls av resten.

Lindenbaums förmåga att beskriva detaljer, bygga ångest, att sakta men säkert få mig att bli väldigt väldigt orolig för en hund, att bara servera spridda scener utan ett riktigt sammanhang – mycket av det skulle lätt kunna bli pretentiöst (detta är ännu en av de böcker som jag aldrig skulle bli sugen på att läsa efter att ha hört min egen beskrivning av den, så ironiskt) men för mig landar hon på rätt sida gränsen. Snyggt men hemskt.

Jag vet andra som tyckte alldeles tvärtom. Det är OK. Jag kan också se att detta är den umpte boken på samma tema (medelklass, medelålder, kvinna, sammanbrott, dra från allt, fragmentariskt, oskyldiga varelser får klä skott och lida trasig människas nycker) men det gjorde ingenting. I mina ögon var det utmärkt exekverat.

Pija vann helgens skräckmatch över de ursnabba och elaka zombierna. Ohotat.