så stämde jag också träff med den där Ove till slut

Ove. Ove. Ove Ove Ove. Det är lite sådär att ALLA älskar Ove, Ove i Fredrik Backmans En man som heter Ove. Boken har blivit till en kultgrej som inte står Hundraåringen långt efter och när det blir så så slår mitt Motvalliga Jag (ja, med versaler) till. Hundraåringen läste jag inte förrän jag låg och frös (!) i Egypten (den fanns i hotellets bibliotek), jag hade inte tänkt att läsa Ove heller (åtminstone inte så snart) men så föll jag för frestelsen under en lunch veckan som gick.

Ove är 59. Han kör Saab. Folk kallar honom ”bitter” och ”grannarnas skräck”. Men Ove är fan inte bitter, grymtar han. Han går väl bara inte runt och flinar jämt! Varje morgon tar Ove sin inspektionsrunda i kvarteret. Flyttar cyklar och kontrollerar källsorteringstunnorna. Trots att det är flera år sedan han avsattes som ordförande på bostadsrättsföreningens årsstämma. Eller ”den där statskuppen”, som Ove själv bara minns den.

Men bortom den vresige ordningsmannen finns en historia och en sorg. Så när de nyinflyttade grannarna i radhuset mittemot en novemberdag råkar förstöra Oves brevlåda blir det upptakten på en komisk och hjärtevärmande berättelse om tilltufsade katter, oväntad vänskap och den uråldriga konsten att backa med släp. Som kommer förändra en man och en bostadsrättsförening i grunden.

Jag kan bara konstatera att jag ÄR inte målgruppen för den här typen av böcker. Joo, det är stundtals kul men alla Oves knasiga sidor vrids några varv för mycket, det känns för sökt för min smak till slut. Det är en enkel men fin historia om liv och död och kommunikation och hur en aldrig kan veta vad som döljer sig bakom det en tror sig veta om en människa, men det är inte min kopp te. Absolut inte dåligt, det blir tre av fem, men den där Ove-hysterin? Nä, den går mig förbi.

Och nu när jag skrev det så visar jag väl mest bara att jag är en riktig Ove jag. Tjurig och med förutfattade meningar 😉 (men snäll innerst inne)