Båten

Nam Les Båten. Hur ska jag börja? Båten är en sådan bok som jag skulle sky om någon annan försökte beskriva den för mig. Som jag HAR skytt. Jag ignorerade den – lite sammanbitet – när den dök upp i bytesbokhyllan på jobbet. Länge. Så kom jag på (vi hade bokat en resa till Vietnam) att jag ville läsa den, men då var den borta. Jag köpte en egen.

Nam Les hyllade och prisbelönta novellsamling Båten tar oss från Colombias slum till Teherans gator; från New York City till Iowa City; från en liten fiskeby i Australien till ett fartyg på Sydkinesiska havet. Med hjälp av en mångfald av röster och perspektiv tar Le med oss till hjärtat av vad det innebär att vara människa, oavsett var i världen man befinner sig.

Det är en bok som jag nästan var rädd för, för jag tänkte att den var för svår, för djup, kanske rent av lite… pretentiös (utsagor om att litterära verk kan säga oss något om ”vad det innebär att vara MÄNNISKA” har gärna den effekten på mig)?

Det är den inte. Men den är nattsvart. Nam Le ger oss en bunt svarta noveller med relativt öppna slut. Det är många som hånar ”gullig” litteratur, lyckliga slut, som kallar det smetigt och vulgärt. Jag är lite tvärtom. Jag tycker att (felaktigt/misslyckat exekverad) svart litteratur är det som kan råka bli smetigt och översentimentalt (av gullig litteratur förväntar jag mig inte ens något annat). Det är där jag ofta känner att författare vill väl, de vill plantera en KÄNSLA, men de tar i så att de halvt spricker och det blir bara fel för mig. Nam Le är nattsvart men saklig. Pang. Bom. Så här är det i den här historien. Lite kallt, sterilt. DET fungerar för mig.

Jag har läst en novell i taget, mer har jag inte klarat av på grund av svärtan. Jag läser andra recensioner där han döms ut som en språklig ekvibrilist (det är han!) men som en tråkig sådan. Ja, upplyftande är det inte, om man inte som jag ler åt hur vackert det går att (be)skriva misär. Men det är bra. SÅ bra.

Textsnutten ovan kommer från den inledande novellen, det är av många anledningar enkelt att inbilla sig att den har starka självbiografiska inslag. Det där med s k ETNISK litteratur. En kunde tänka sig att Nam Le skulle fokusera sina texter kring kriget. Kring båtflyktingar. Vietnam. Vietnam DÅ. ”Gräv där du står”. Eller snarare: gräv där du förväntas stå.

Men nu råkar Nam Le vara en människa som har bott i tre (snart fyra) världsdelar. Jag tvivlar förvisso på att han har bott i, eller ens besökt, alla de länder som vi landar i tack vare hans historier, men hela boken känns som en liten spark i skrevet på den som har fördomar om etnisk litteratur, den som ickereflekterande tänker att en europé eller amerikan kan (få) skriva om vad som helst, men har du rötterna i Afrika eller Asien så oooooh, bliv vid din läst (är inte det lustigt hur ”etniskt” hänger på ditt födelseland? är vi inte alla ETNISKA? alla eller ingen? kanske borde Läckberg plåtas i den artificiella Sverigedräkten inför nästa lansering -om hon nu inte redan finns över precis hela jorden?). För mig blir den här novellsamlingen till ett stilistiskt mästerverk där författaren förflyttar sig obehindrat över genus, etniciteter och åldrar. Mycket snyggt. Tro nu inte för en sekund att jag inbillar mig att jag kan bedöma autenticiteten i en text om gatubarn i Colombia, men han lyckas övertyga MIG f*n så mycket bättre än många andra skildrare (vare sig det handlar om bok- eller filmformat).

Nu hamnar boken på Ks sängbord. Den här boken vill jag att han ska få förmånen att läsa. Jag lånar i utbyte hans Maus, som HAN nyss har läst och älskat.