Arkiv för augusti, 2013

there’s no such thing as a free lunch

lustChick-lit-skräck, kan det vara nåt? Japp, det kan det, åtminstone när den serveras av Åsa Schwarz. Lust. Dåtid, nutid, legenden Aleister Crowley och en hunger efter framgång på alla plan som får tillvaron att snurra snabbtsnabbt, så snabbt att petitesser som samvete och empati slungas ut i perifierin som drivna av en magisk centrifugalkraft.

Sara är författare, karriären går lite halvknackigt fram till den dag då hon halvt på skoj utför en av sin mormors gamla ritualer. Skoj eller ej, plötsligt rinner orden ur skallen och Sara skriver en bästsäljare. När det är dags för uppföljare så… ja, det kan ju inte skada att utföra den där ritualen igen. Och igen.

Sara skriver och raderar och skriver igen, hon knattrar som i trans och byter inriktning och skriver saker som till att börja med förvånar både henne själv och hennes agent, men det känns så bra, så attans bra. Allt finns plötsligt inom räckhåll. Lyxhotell i NYC, exklusiva kläder som plötsligt sitter som en smäck, dyra middagar och inte minst sex. Att Anders, föremålet för åtrån, är gift – behöver det vara ett hinder? Den nya Sara borde väl vara värd ett sprucket äktenskap?

Kan så mycket framgång verkligen vara gratis?

Jag har gillat Åsa i ganska många år nu, detta är en lite ny inriktning men åh, underhållsvärdet är STORT. Många snygga pikar till författar-/förlags-världen, en och annan roande kollegial cameo (Träff och Jensen) och en massa referenser till min mellanstadiefixering: Aleister Crowley (åh mamma och pappa, om ni bara hade vetat vad som stod i den där boken av Poul Fersling som jag fick i julklapp efter att den stått på plats 1-5 på önskelistan. TACK för att ni inte läste baksidestexten utan bara KÖPTE ;)).

Nu blir jag sugen på att läsa Viskningar också – jag vill ju se vad Sara värkte fram med den dyrköpta magin…


En passande död

enpassandedodÅsa Nilsonne, denna mångsidiga människa. Karismatisk läkare, passionerad hundälskare och gudabenådad skribent. Förra helgen skulle jag till Sigtuna på litteraturfestival och höjdpunkten skulle bli en författarfrukost med just Åsa. Breakfast Book Club skulle diskutera hennes senaste bok, En passande död, med henne. Och det gjorde de, dock utan mig. Jag var utslut efter en minst sagt intensiv arbetsvecka och stannade hemma för att vila (genom fysiskt trädgårdsarbete, precis den sorts vila som jag behövde för att vädra bort stressen).

När Lina får beskedet att hon drabbats av demenssjukdomen Alzheimers bestämmer hon sig för att göra allt hon kan för att påverka sitt eget öde. För hur vill hon leva resten av sitt liv? Och hur skulle en passande död se ut?

Under månaderna som går blir hon själv och omvärlden sig allt mindre lika, förtöjningarna till det förflutna kapas en efter en. Att behålla kontrollen över vad som sker blir allt svårare. Resultatet blir som livet självt: tankeväckande, skrämmande, bitvis komiskt, bitvis tragiskt.

Du ser pennan på bilden? Detta var en bok där jag strök under, satte utropstecken i marginalen och till och med klämde dit ett och annat ”jaa!” eller ”njäe?”. Det trista med det är att den på detta vis blev så djupt personlig för mig att jag inte vill låna ut den till någon annan, men fördelarna uppväger nackdelarna och det var härligt att få läsa en bok som talade till mig på så många sätt, där det fanns många tankar att relatera till och många andra som utmanade.

Den här boken blev till ett Kinderegg. Den började på ett sätt (ganska medicinskt, tufft), övergick i ett lugnare mellanparti, så exploderar den i skön sf i rent Jersildsk anda (alla som vet hur jag dyrkar herr Jersild inser vilket fint betyg det är). En bok som byter karaktär flera gånger utan att kännas för spretig, det är fina grejor det.

Åsa har varit lite av en ikon för mig i ganska många år nu. Under mina tämligen misslyckade läkarstudier så var det till hennes blogg jag flydde när jag tvivlade – och det var ofta (kanske inte helt otippad information med facit i hand eftersom jag hoppade av och återvände till ingenjörandet efter 1,5 år). Jag minns inte exakt vad det var som lockade så, men hon resonerade så skönt om bland annat etik, det kändes som om hon inte heller var sådär tvärsäker som en del av mina kursare var. Det KAN ha varit så att hennes son pluggade medicin samtidigt (men inte på mitt universitet).

Jag orkar inte gå in på allt som gjorde den här boken till en snudd på fullträff för mig, men om vi strösslar saker som ”matthet och dåligt samvete för hur en ska tackla en svårt sjuk och på grund av depression relativt elak mamma” och ”tankar om ärftlighet och hur en vill ha sitt liv när en bär på vetskap om att båda ens föräldrar drabbats av samma, mycket ärftliga, cancersjukdom” så kommer vi en bit på vägen.

Nu går jag inte runt och planerar En Passande Död för mig själv den dagen någon hittar tumörer i min tjocktarm, men när en har sett både sin pappa och mamma tyna bort under tämligen ovärdiga former så är det svårt att undvika tankar på hur en själv skulle tackla en diagnos. När det väl hittades saker i min buk för några år sedan så hanterade jag det bättre än förväntat, de där veckorna då jag väntade på besked om huruvida jag skulle få cellgifter eller ej så tröstade jag mig med att mamma aldrig hade varit så snygg som hon var när håret trillade av. Ja, ytligt, men den dagen ni sitter i samma sits så kan vi diskutera vad en orkar fokusera på och inte 😉 Nu var jag ganska lugn, den sortens klumpar som jag hade i underlivet ÄR sällan maligna, men säkra kunde vi inte vara. Det kan en väl aldrig.

Min sjukdom är sådan att klumparna växer tillbaka igen och igen i skov, men det är inget jag tänker så mycket på. Jag tänker inte så mycket på coloncancer eller multipelt myelom heller (det sistnämnda sägs dock INTE vara ärftligt), gick jag runt och gjorde det så skulle jag bli knäpp, men då och då är det nog bra att ta fram och vädra de undantryckta rädslorna. Åsa hjälpte mig med det. Tack Åsa!


så stämde jag också träff med den där Ove till slut

enmansomheteroveOve. Ove. Ove Ove Ove. Det är lite sådär att ALLA älskar Ove, Ove i Fredrik Backmans En man som heter Ove. Boken har blivit till en kultgrej som inte står Hundraåringen långt efter och när det blir så så slår mitt Motvalliga Jag (ja, med versaler) till. Hundraåringen läste jag inte förrän jag låg och frös (!) i Egypten (den fanns i hotellets bibliotek), jag hade inte tänkt att läsa Ove heller (åtminstone inte så snart) men så föll jag för frestelsen under en lunch veckan som gick.

Ove är 59. Han kör Saab. Folk kallar honom ”bitter” och ”grannarnas skräck”. Men Ove är fan inte bitter, grymtar han. Han går väl bara inte runt och flinar jämt! Varje morgon tar Ove sin inspektionsrunda i kvarteret. Flyttar cyklar och kontrollerar källsorteringstunnorna. Trots att det är flera år sedan han avsattes som ordförande på bostadsrättsföreningens årsstämma. Eller ”den där statskuppen”, som Ove själv bara minns den.

Men bortom den vresige ordningsmannen finns en historia och en sorg. Så när de nyinflyttade grannarna i radhuset mittemot en novemberdag råkar förstöra Oves brevlåda blir det upptakten på en komisk och hjärtevärmande berättelse om tilltufsade katter, oväntad vänskap och den uråldriga konsten att backa med släp. Som kommer förändra en man och en bostadsrättsförening i grunden.

Jag kan bara konstatera att jag ÄR inte målgruppen för den här typen av böcker. Joo, det är stundtals kul men alla Oves knasiga sidor vrids några varv för mycket, det känns för sökt för min smak till slut. Det är en enkel men fin historia om liv och död och kommunikation och hur en aldrig kan veta vad som döljer sig bakom det en tror sig veta om en människa, men det är inte min kopp te. Absolut inte dåligt, det blir tre av fem, men den där Ove-hysterin? Nä, den går mig förbi.

Och nu när jag skrev det så visar jag väl mest bara att jag är en riktig Ove jag. Tjurig och med förutfattade meningar 😉 (men snäll innerst inne)


boktok i Berlin

Min sista semesterdag blev rent tekniskt en jobbresedag. Jag skulle vara med på ett möte utanför Berlin på måndagsmorgonen, flygtidtabellerna var ännu en smula sommarsömniga, alltså fick jag åka till Arlanda redan under lunchtid på söndagen för att komma ner i tid. En kan sura över att offra en halv söndag på jobbresa, eller så åker en ner och tar några timmars promenad på kvällen som uppladdning och avkoppling. Jag valde det senare alternativet.

ber1

Loveina rekommenderade Setterfield innan jag åkte till London och jag vet så många som har älskat den här boken, men jag har (efter 200 sidor!) fortfarande svårt för att riktigt älska den. Den fick följa med till Berlin också, men nu vete tusan hur mycket mer tid jag ska ge den. Det är ju bara så att ibland så läser jag om en bok och inser att ”detta låter verkligen som något för mig!” (det gör den) men så… nej. Något. Detta något. Som tur är så har jag hört fler säga samma sak om Den trettonde historien. Den verkar vara lite av en vattendelare – alla de där som dyrkar den, och vi som är lite clueless. Gott så!

ber2

Den här gången bodde jag nära Potsdamer Platz, så jag bestämde mig för att göra Berlin 1 A: promenera längs Unter den Linden. Det kändes – för ett vanedjur som jag – LITE utmanande att INTE åka upp till Kollwitzplatz i Prenzlauer Berg och klappa på Käthe, men jag tröstade mig med att jag ju skulle passera ett av hennes verk vid Neue Wache.

Jag bestämde mig för att gå in på Bebelplatz. Den 10/5 var det 80 år sedan bokbränningen. Jag har hört många klaga på att monumentet har varit i dåligt skick, det har inte gått att se, men jag tror att de hade fixat till det just med tanke på 80-årsdagen för nu var det i bättre skick än jag någonsin har sett det förut.

Brinnande böcker och därpå gapande tomma hyllor är ingenting vi bokälskare vill se, men Pål såg en annan sida av saken: ”Älskar bokbål. Då var man inte likgiltig för dem. Man var rädd för att böcker skulle få någons hjärta att brinna.”

…sant!

ber3

Humboldtuniversitetet pryder båda sidor av Unter den Linden i höjd med Bebelplatz, och på andra sidan gatan – alldeles utanför grindarna till huvudbyggnaden – finns oftast ett långt bokbord. Jag har sett många böcker från bokbålen på de där borden. Priserna brukar vara bra och titlarna intressanta, men det är mycket tyska (inte helt ologiskt).

ber4Magnifika Marlene

Berlin är en stad som pudlar, pudlar och pudlar igen. FÖRLÅT OSS! VI GJORDE FEL! Otaliga är minnesmärkena över det förfärliga som skedde på 1930- och 1940-talet. Jag talar ofta med tyska kolleger om detta kollektiva ”vi”. En del avskyr det, andra finner sig i det. Ingen av dem var där personligen. En synnerligen smart och filosofisk kollega och jag har konstaterat att ”vi” inte är ”vi tyskar” utan ”vi som lever nu, oavsett hemvist”, VI måste minnas och vara vaksamma och se på vår nutid, igen och igen och igen. Världen vände i viss mån bort blicken länge då. Världen vänder bort blicken nu. Varenda dag. Plötsligt länkar alla till en förfärlig artikel om kvinnoövergrepp i krigets Kongo-Kinshasa, vi skakar bekymrat på huvudet men gör egentligen inte så mycket mer. Vi säger ”FN måste göra något åt Syrien nu!” och sen svär vi över att vi glömt köpa nya kaffefilter.

(nä, jag har inga svar, ingen lösning)

Årets utomhusutställning, Diversity Destroyed, fokuserar på den vetenskapliga och konstnärliga katastrof som nationalsocialismen innebar. Det handlar inte bara om de (främst judiska) människor som fängslades och dödades. Det handlar om alla vars uttryck kvävdes av likriktning. Det handlar om alla – då och nu – som gick miste om dessa uttryck. Vad vi GÅR miste om, fortfarande, på grund av den där tvärniten.

ber5

Under den Linden är lång och mina fötter var fyllda av blåsor. Gräsmattan framför Altes Museum är ofta fylld av människor när vädret tillåter. Jag satte mig på en mur och läste Setterfield. En man en bit bort spelade Albinonis adagio i G-moll (ett av de vackraste musikstyckena jag vet) och just då var morgondagens jobbiga möten ganska långt bort. ”Här och nu” är en tes som jag alltid kämpar med att greppa. Här och nu. Här och nu får jag acceptera att jag har förberett allt jag kan förbereda, så här och nu ska jag njuta av bok, musik och en väldigt väldigt varm kväll i Berlin.

(det går sådär, det där med här och nu, men skam den som ger sig)

eins1

Här och nu, var det ja. Nu är jag ju Ms Control Freak på gott och ont. Jag visste att jag skulle ta tåget till Hennigsdorf tidigt morgonen efter. Jag visste att jag stått på perrongen med svettig panna förr, utan växel och med icke fungerande kortautomat. Jag visste att jag inte hade lust att missa ett tåg igen. Alltså skaffade jag växel. Starbucks är rätt trist i längden (gratis wifi till trots ;)), så jag valde att slå ner ändalykten på Café Einstein istället. En vrinsur men uppfriskande (och aningens dyr) lemonad med mynta slank snabbt ner medan jag plitade i resedagboken. Jag fick min växel.

…så tog vardagen vid. Massor av möten, mycket övertid. Detta blir en tuff höst och det inverkar menligt på läsningen. Jag ser redan hur jag undviker ”utmanande” böcker och väljer sådant som flödar lätt in i skallen. Det får vara så.


när jag blir som ett mähä

Jag skulle ju inte åka på Bokmässan i år. Nej. Kanske aldrig mer. Nej. Så det så.

De flesta skulle kalla mig rätt bestämd, principfast på gränsen till tjurig. Det tog Suzann ca två minuter att övertala mig (”en behöver inte leda in mig i frestelse, jag kan gå själv?”) idag. Hoppsan.

Torsdag em – söndag är jag där. Ses vi?


Båten

namnlebaten Nam Les Båten. Hur ska jag börja? Båten är en sådan bok som jag skulle sky om någon annan försökte beskriva den för mig. Som jag HAR skytt. Jag ignorerade den – lite sammanbitet – när den dök upp i bytesbokhyllan på jobbet. Länge. Så kom jag på (vi hade bokat en resa till Vietnam) att jag ville läsa den, men då var den borta. Jag köpte en egen.

Nam Les hyllade och prisbelönta novellsamling Båten tar oss från Colombias slum till Teherans gator; från New York City till Iowa City; från en liten fiskeby i Australien till ett fartyg på Sydkinesiska havet. Med hjälp av en mångfald av röster och perspektiv tar Le med oss till hjärtat av vad det innebär att vara människa, oavsett var i världen man befinner sig.

Det är en bok som jag nästan var rädd för, för jag tänkte att den var för svår, för djup, kanske rent av lite… pretentiös (utsagor om att litterära verk kan säga oss något om ”vad det innebär att vara MÄNNISKA” har gärna den effekten på mig)?

Det är den inte. Men den är nattsvart. Nam Le ger oss en bunt svarta noveller med relativt öppna slut. Det är många som hånar ”gullig” litteratur, lyckliga slut, som kallar det smetigt och vulgärt. Jag är lite tvärtom. Jag tycker att (felaktigt/misslyckat exekverad) svart litteratur är det som kan råka bli smetigt och översentimentalt (av gullig litteratur förväntar jag mig inte ens något annat). Det är där jag ofta känner att författare vill väl, de vill plantera en KÄNSLA, men de tar i så att de halvt spricker och det blir bara fel för mig. Nam Le är nattsvart men saklig. Pang. Bom. Så här är det i den här historien. Lite kallt, sterilt. DET fungerar för mig.

Jag har läst en novell i taget, mer har jag inte klarat av på grund av svärtan. Jag läser andra recensioner där han döms ut som en språklig ekvibrilist (det är han!) men som en tråkig sådan. Ja, upplyftande är det inte, om man inte som jag ler åt hur vackert det går att (be)skriva misär. Men det är bra. SÅ bra.

batencitat

Textsnutten ovan kommer från den inledande novellen, det är av många anledningar enkelt att inbilla sig att den har starka självbiografiska inslag. Det där med s k ETNISK litteratur. En kunde tänka sig att Nam Le skulle fokusera sina texter kring kriget. Kring båtflyktingar. Vietnam. Vietnam DÅ. ”Gräv där du står”. Eller snarare: gräv där du förväntas stå.

Men nu råkar Nam Le vara en människa som har bott i tre (snart fyra) världsdelar. Jag tvivlar förvisso på att han har bott i, eller ens besökt, alla de länder som vi landar i tack vare hans historier, men hela boken känns som en liten spark i skrevet på den som har fördomar om etnisk litteratur, den som ickereflekterande tänker att en europé eller amerikan kan (få) skriva om vad som helst, men har du rötterna i Afrika eller Asien så oooooh, bliv vid din läst (är inte det lustigt hur ”etniskt” hänger på ditt födelseland? är vi inte alla ETNISKA? alla eller ingen? kanske borde Läckberg plåtas i den artificiella Sverigedräkten inför nästa lansering -om hon nu inte redan finns över precis hela jorden?). För mig blir den här novellsamlingen till ett stilistiskt mästerverk där författaren förflyttar sig obehindrat över genus, etniciteter och åldrar. Mycket snyggt. Tro nu inte för en sekund att jag inbillar mig att jag kan bedöma autenticiteten i en text om gatubarn i Colombia, men han lyckas övertyga MIG f*n så mycket bättre än många andra skildrare (vare sig det handlar om bok- eller filmformat).

Nu hamnar boken på Ks sängbord. Den här boken vill jag att han ska få förmånen att läsa. Jag lånar i utbyte hans Maus, som HAN nyss har läst och älskat.


för kombonördar

Jag tror knappt att jag känner någon boknörd som inte är en x-nörd också.

(x? byt mot valfri nördgren)

Det är som om vi har en fallenhet för att gilla saker väldigt MYCKET, och kärlek växer ju ju mer en slösar med den. Det är inte som om (de flesta) nördar känner sig HELT otrogna om de nördar in på mer än en sak. Lavar. Astrocyter. Alger. Löpning. Clitorismodeller. Nagellack. Kartor. Tåg. Cyklar. Zombier. Jag behöver inte fortsätta va?

Jag gillar till exempel böcker, tåg, kartor och Henry VIII. Jag svek Henry den här gången, jag skulle besöka hans grav i Windsor men vi bangade när kön var snudd på kilometerlång (jag skojar inte) och solen gassade hett hett hett.

lon11
lon13

London Transport Museum är ett paradis för min inre tåg- och boknörd. Kartnörden får sig också några kg tillfredsställelse. Och designnörden. Jag är nog en ganska dålig nörd ändå, för jag har aldrig varit inne på någon utställning (”transport” betyder ju gubevars inte bara tåg, och bussar – nej, där går min gräns även om de äldre dubbeldäckarna har sin charm). Det är butiken och fiket som lockar.

lon12

Den här gången insåg jag att jag visst har ganska många av böckerna som säljs redan. Men OJ då! Jag lyckades sansa mig (att jag har många av något jag gillar innebär annars inte alltid per default att jag sansar mig, um…), det blev inga bokinköp MEN jag fick äntligen tag på ett eget exemplar av Tate by Tube! Eftersom vi har tunnelbanetema i ena hallen och karttema i hallen som ansluter (ja, det är gott om små hallar i vårt kringelikrokiga kyffe) så är den affischen en given bro mellan dessa teman.

lon14

Fiket bjudet på snabbt gratis wifi och snygg latte. Nej, OK, det är formellt sett fel att säga att de bjuder på latten, men den är förhållandevis billig. Summering: London Transport Museum kan utgöra en utmärkt utflykt även om en bara stannar i fiket och butiken. Visst VILL du ha en soffa klädd i sätestyg? Metropolitanöl? Espressokoppar a la Beck?

Vad jag ångrar: VARFÖR köpte jag inte den här också? Ja, svår att få hem, men vadå. If there is a will there is a way.