du ska inte tro det bli sommar…

…om inte magasinen i hyllorna är inplastade och skickar med allt från det 4576487:e rosa läppglanset (jag duckar) till omtalade böcker (jag är intresserad).

littlebeeLittle Bee av Chris Cleave – som följde med ett av de inplastade magasinen – hade jag hört mycket om, det mesta positivt. Till att börja med är jag också snudd på odelat positiv. Språket! Ämnet! Nigerianska Little Bees sätt att betrakta det samhälle som vi tror är ”vanligt”!

Little Bee, av livet tvingad till brådmogenhet, har flytt från Nigeria och sitter inspärrad på en flyktingförläggning strax utanför London. Hon har förstått att en ska vara snygg eller kunna tala bra för att ha en större chans att klara sig i detta jordeliv, så hon väljer att lära sig The Queens English genom att läsa alla tidningar hon kommer över (redan där studsar jag, TQE kan en inte läsa sig till, det handlar om exakt exakt rätt uttal som knappt britter själva kan lära sig. Men OK, petitess). Efter två år släpps hon ut. Det är inte förrän hon står därute, med tre andra kvinnor, som hon inser att allt kanske inte har gått rätt till.

Shit, har hon suttit inspärrad i två år och nu är hon ändå illegal immigrant? Vad ska hon nu ta sig till, utan ett öre på fickan? Jo, hon letar upp en kvinna och en man som hon mötte på en strand i Nigeria innan hon flydde…

[insert skrämmande, tragisk och kanske lite väl fantastisk historia]

Efter de första kapitlen tröttnar jag lite. Bra tänkt om svårt ämne, ett ämne där det är lätt att trilla i diket. Chris Cleaves goda intentioner lyser igenom, men det blir lite för polariserat för mig. Sökt. Little Bees förnumstighet dras in absurdum. Kanske blir jag också överdrivet kritisk för att jag har hört att boken är så FANTASTISK. För att förordet (i rättvisans namn inte skrivet av Cleave) är så fånigt.

Märkligt ändå hur olika man kan uppfatta boken. Många tycker att det är mysig feelgood, jag tycker att det är alltigenom feelbad, om än skrivet med komiska twister. Jag har inget emot feelbad, speciellt inte när det fäster våra blickar på saker som vi annars (”lalalala-händerna-för-öronen”) inte kan eller vill se, men på något vis tror jag att jag hade velat läsa det här i icke-roman-form (utan vidhängande karaktärer som en vill slå på käften) – så då gör jag det. Jag ska ta reda på mer om Nigeria och oljebolag. Jag kan börja med att prata (mer) med min nigerianske kollega. Hittar dessutom tips om författare som Biyi Bandele, Helen Oyeyemi och Chimamanda Ngozi Adichie.

En bok som leder in i andra böcker, som skapar ett sug efter kunskap, har alltid gjort något bra.

Annonser

2 svar

  1. ahaaa! har sett den där i tidningshyllan hela sommaren, men inte fattat förrän nu att det här är en bok för mig.
    och en bra anledning att cykla till Coop i Klintehamn : )

    4 augusti, 2013 kl. 15:21

    • Jag ser fram emot ditt omdöme!

      11 augusti, 2013 kl. 11:27

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s