Förlåtelsen

forlatelsenDen sista veckan före semestern hade jag märkligt svårt att sova trots att jag var dödstrött. Natt efter natt vaknade jag, låg vaken några timmar och dåsade sedan till igen två timmar innan väckarklockan drog igång. Så’nt tär! Som tur var så hade jag sällskap av Hanne Vibeke Holsts Förlåtelsen. Jag hade hellre – min dyrkan av HVH till trots – sovit gott, men nu var det som det var och Förlåtelsen var ett fantastiskt sällskap de där sega nätterna.

Jag känner ofta att jag bör revidera mina preferenser, eller snarare det jag biter mig fast vid och TROR är mina preferenser. Jag tror nämligen inte att jag gillar episka verk om familjer (den beskrivningen toppar listan över ”neeeeeej” tillsammans med epitetet ”mustig skröna”). Jag börjar inse att jag kanske gör det trots allt. Åtminstone när de innehåller element som den tyska ockupationen av Danmark (jag vet alldeles för lite om den) och Berlin (som alltid är grädde på moset). Att det eventuellt är lite VÄL fantastiskt hur många bittra svek som kan begås i en enda familj under femtio år får jag bara lov att ta med en nypa salt.

Helena Tholstrup är firad men/och kontroversiell operachef i Berlin. Hon har moderniserat konceptet och ger gärna grönt ljus för uppsättningar som utmanar och ifrågasätter t ex religion.

När romanen börjar ska hon just tilldelas ett demokratipris. Hon har varit ansvarig för en Mozartuppsättning där regissören avslutat uppsättningen med att visa Muhammeds huvud, vid sidan av Jesus och Buddhas, uppsatt på en påle. Detta provocerande slut har väckt debatt i linje med den efter Muhammedbilderna och den har hon tagit på ett föredömligt vis, därför ska hon föräras detta pris. Till prisceremonin har hon bjudit in [dottern] Sophie, som hon har ett något ansträngt förhållande till, och dennes nye pojkvän som hon aldrig har träffat. När han dyker upp visar han sig vara muslim. Denna priskväll kommer att sluta med att Khalil, som pojkvännen heter, tar Helena och Sophie som gisslan på operan som straff för att Muhammed visats på detta förnedrande vis. Khalil låser in Sophie på toaletten och hotar med en bomb. Helena ska be om ursäkt men hon ska också berätta om sig själv.

…och där, på hennes kontor, rullas hela familjehistorien upp. Det är en historia, ett äventyr, som är fantastiskt filmisk då vi får följa familjen Tholstrup från den tyska invasionen till nutid. Jag skulle bli förvånad om det inte blir TV-serie av det här.

Det är inte perfekt, det är – för mig – lite väl fantastiskt ibland men Holst låter sina huvudpersoner vara fula, trasiga och bitvis fördomsfulla samtidigt som de är kreativa, fascinerade och bra människor (med något undantag förstås). Hon har en fantastisk förmåga att brodera ut – det är en ordrik roman! – utan att jag tröttnar och tänker ”bla bla blaaaaa” (där har Douglas Kennedy lite att lära, hans Ögonblicket, också fylld av Berlinkärlek, har blivit liggande just på grund av denna blablablaaaa-känsla). Nu är jag svårt HVH-skadad redan, hon har en liten helgongloria och jag vet inte hur mycket det färgar mig, men för mig blir det en soklar ”fyra av fem möjliga boktoksflin”.

Berlin? Berlin har en biroll (om än inte lika betydande som i Ögonblicket) i boken. Jag älskar som bekant böcker där Berlin har en roll. Snart åker jag dit igen, den 4/8 offrar jag halva sista semesterdagen på att ta mig dit. Två intensiva arbetsdagar, men också lite Berlinluft. Jag längtar, hur jobbigt det än kommer att bli.

Annonser

2 svar

  1. Ping: Vattnet i mars | (inte så) Anonyma Biblioholister

  2. Ping: dags att börja jaga julklappar? | (inte så) Anonyma Biblioholister

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s