Arkiv för juli, 2013

ja, resten FÅR du ta reda på själv

restenfarduta

Jag försöker ta några avsluta-påbörjat-dagar. Det ligger halvlästa böcker i högar överallt och jag behöver om inte annat bestämma mig för om jag tänker läsa ut dem alls. Lauren Olivers Resten får du ta reda på själv var en av alla de där halvlästa, övergiven för något annat. Den började bra, ett strålande upplägg och så ”pfffffft” gick luften ur ballongen och jag vet inte riktigt vad som hände.

Sam och hennes tre kompisar är skolans absoluta innegäng. Jag vill tycka om Sam men hon och hennes polare är en bunt mobbare. Riktigt jävliga mobbare.

Det är den 12/2, Cupid Day, en av årets viktigaste dagar för Populära Elever (en av de värsta för övriga skulle jag tippa) och kvällens avslutas med fest. Mitt i natten dör Sam i en olycka. Det är bara det att sedan vaknar hon igen, det är den 12/2, Cupid Day, och…

Sam vaknar om igen om igen. Alltid 12/2. Sju gånger vaknar hon. Sju chanser att göra allt annorlunda, så mycket annorlunda en nu kan göra på en enda dag efter åratal av skräp. Det är där någonstans som det spricker för mig. Alldeles för många av de där sju dagrna blir för lika. Jisses. Slarva bort! Men OK, i ärlighetens namn: om en inte fattar vad som pågår, vad en kan ändra och inte, så kanske det inte är så lätt att fatta exakt hur mycket som kan göras annorlunda.

Jag plockade som sagt upp den igen efter några veckors paus och visst tar den sig igen på slutet. Lite. 2,5 av 5 får den. Svag trea. För är det nåt jag gillar ännu sämre än en trist bok (den kan jag ju bara dissa rakt av, överge) så är det ett presumtivt bra upplägg som slarvas bort.

Annonser

Om en nu vill verka highbrow, men det är en annan frågeställning

En av mina drömbokhandlar, The Strand i NYC, länkar till en lista med smart litteratur för den som inte vill slösa sin tid på stranden på skit, men som också inser att James Joyce kan vara OTT när det är så varmt att hjärnan hotar att koagulera.

Först suckar jag lite ointresserat, men sedan studsar några titlar ut.

The Teleportation Accident
The Other Typist
The Golem and the Jinni

Fast jag ska ju inte. Väl.

jag har inte ens varit i närheten av någon strand än i år, risken för strandhäng under denna min två veckor långa korta semester är försvinnande liten, men att läsa bok på ett fik eller i en park är lite ”strand” i sig. Ju.


du ska inte tro det bli sommar…

…om inte magasinen i hyllorna är inplastade och skickar med allt från det 4576487:e rosa läppglanset (jag duckar) till omtalade böcker (jag är intresserad).

littlebeeLittle Bee av Chris Cleave – som följde med ett av de inplastade magasinen – hade jag hört mycket om, det mesta positivt. Till att börja med är jag också snudd på odelat positiv. Språket! Ämnet! Nigerianska Little Bees sätt att betrakta det samhälle som vi tror är ”vanligt”!

Little Bee, av livet tvingad till brådmogenhet, har flytt från Nigeria och sitter inspärrad på en flyktingförläggning strax utanför London. Hon har förstått att en ska vara snygg eller kunna tala bra för att ha en större chans att klara sig i detta jordeliv, så hon väljer att lära sig The Queens English genom att läsa alla tidningar hon kommer över (redan där studsar jag, TQE kan en inte läsa sig till, det handlar om exakt exakt rätt uttal som knappt britter själva kan lära sig. Men OK, petitess). Efter två år släpps hon ut. Det är inte förrän hon står därute, med tre andra kvinnor, som hon inser att allt kanske inte har gått rätt till.

Shit, har hon suttit inspärrad i två år och nu är hon ändå illegal immigrant? Vad ska hon nu ta sig till, utan ett öre på fickan? Jo, hon letar upp en kvinna och en man som hon mötte på en strand i Nigeria innan hon flydde…

[insert skrämmande, tragisk och kanske lite väl fantastisk historia]

Efter de första kapitlen tröttnar jag lite. Bra tänkt om svårt ämne, ett ämne där det är lätt att trilla i diket. Chris Cleaves goda intentioner lyser igenom, men det blir lite för polariserat för mig. Sökt. Little Bees förnumstighet dras in absurdum. Kanske blir jag också överdrivet kritisk för att jag har hört att boken är så FANTASTISK. För att förordet (i rättvisans namn inte skrivet av Cleave) är så fånigt.

Märkligt ändå hur olika man kan uppfatta boken. Många tycker att det är mysig feelgood, jag tycker att det är alltigenom feelbad, om än skrivet med komiska twister. Jag har inget emot feelbad, speciellt inte när det fäster våra blickar på saker som vi annars (”lalalala-händerna-för-öronen”) inte kan eller vill se, men på något vis tror jag att jag hade velat läsa det här i icke-roman-form (utan vidhängande karaktärer som en vill slå på käften) – så då gör jag det. Jag ska ta reda på mer om Nigeria och oljebolag. Jag kan börja med att prata (mer) med min nigerianske kollega. Hittar dessutom tips om författare som Biyi Bandele, Helen Oyeyemi och Chimamanda Ngozi Adichie.

En bok som leder in i andra böcker, som skapar ett sug efter kunskap, har alltid gjort något bra.


ett annorlunda reseminne

Jag tänker alltid ”Renita Regina” – för hon är som en drottning (på det bra sättet, jag är inte direkt att betrakta som rojalist i övrigt) – men egentligen heter hon något annat aaaaasgarv, det visar sig att hon HETER så, på riktigt: hon är iallafall en av Suzanns partners in crime i föreläsningsvärlden. Renita har dessutom den goda smaken att gärna idka zombiekultur (vi planerar en döhippa [as opposed to möhippa] för att mata Suzann med odöd kultur och slaskig föda) och hon tipsade om Nanna Árnadóttirs Zombie Iceland när vi träffades på Suzanns bröllop (ja, pratar inte alla om böcker på bröllop? vad ska en annars prata om?).

ZombieIceland

Following an accident at the construction of a new Icelandic power plant, there is a short but intense burst of sulfur gone sour. Reports of a mysterious illness amongst the plant workers begin to spread as they infect friends and family through cannibalism. Even worse, the sick rise from the dead and can only be killed once their brains have been damaged. Now the gritty undead wander the streets of Reykjavík and a group of misfits struggle to survive in “Zombie Iceland”.

Överlevarnas skrifter blir nästan till en turistguide – massor av fotnötter om isländsk kultur, mat, historia mm. Renita köpte boken som en souvenir här hon besökte ön och ett bättre reseminne än så är svårt att hitta, det slår plastiga vikingahorn med (islands-)hästlängder.

Jag har ännu aldrig varit på Island, men det står definitivt på listan över länder jag vill besöka.

PS det finns NATURLIGTVIS ett soundtrack också!


svårförutsägbart

image

Samtliga blir djupt chockerade över att jag sitter i solen med en bok, antar jag. Sent omsider läser jag också Little Bee. Femina kunde knappast ha valt ett bättre medskick.


Förlåtelsen

forlatelsenDen sista veckan före semestern hade jag märkligt svårt att sova trots att jag var dödstrött. Natt efter natt vaknade jag, låg vaken några timmar och dåsade sedan till igen två timmar innan väckarklockan drog igång. Så’nt tär! Som tur var så hade jag sällskap av Hanne Vibeke Holsts Förlåtelsen. Jag hade hellre – min dyrkan av HVH till trots – sovit gott, men nu var det som det var och Förlåtelsen var ett fantastiskt sällskap de där sega nätterna.

Jag känner ofta att jag bör revidera mina preferenser, eller snarare det jag biter mig fast vid och TROR är mina preferenser. Jag tror nämligen inte att jag gillar episka verk om familjer (den beskrivningen toppar listan över ”neeeeeej” tillsammans med epitetet ”mustig skröna”). Jag börjar inse att jag kanske gör det trots allt. Åtminstone när de innehåller element som den tyska ockupationen av Danmark (jag vet alldeles för lite om den) och Berlin (som alltid är grädde på moset). Att det eventuellt är lite VÄL fantastiskt hur många bittra svek som kan begås i en enda familj under femtio år får jag bara lov att ta med en nypa salt.

Helena Tholstrup är firad men/och kontroversiell operachef i Berlin. Hon har moderniserat konceptet och ger gärna grönt ljus för uppsättningar som utmanar och ifrågasätter t ex religion.

När romanen börjar ska hon just tilldelas ett demokratipris. Hon har varit ansvarig för en Mozartuppsättning där regissören avslutat uppsättningen med att visa Muhammeds huvud, vid sidan av Jesus och Buddhas, uppsatt på en påle. Detta provocerande slut har väckt debatt i linje med den efter Muhammedbilderna och den har hon tagit på ett föredömligt vis, därför ska hon föräras detta pris. Till prisceremonin har hon bjudit in [dottern] Sophie, som hon har ett något ansträngt förhållande till, och dennes nye pojkvän som hon aldrig har träffat. När han dyker upp visar han sig vara muslim. Denna priskväll kommer att sluta med att Khalil, som pojkvännen heter, tar Helena och Sophie som gisslan på operan som straff för att Muhammed visats på detta förnedrande vis. Khalil låser in Sophie på toaletten och hotar med en bomb. Helena ska be om ursäkt men hon ska också berätta om sig själv.

…och där, på hennes kontor, rullas hela familjehistorien upp. Det är en historia, ett äventyr, som är fantastiskt filmisk då vi får följa familjen Tholstrup från den tyska invasionen till nutid. Jag skulle bli förvånad om det inte blir TV-serie av det här.

Det är inte perfekt, det är – för mig – lite väl fantastiskt ibland men Holst låter sina huvudpersoner vara fula, trasiga och bitvis fördomsfulla samtidigt som de är kreativa, fascinerade och bra människor (med något undantag förstås). Hon har en fantastisk förmåga att brodera ut – det är en ordrik roman! – utan att jag tröttnar och tänker ”bla bla blaaaaa” (där har Douglas Kennedy lite att lära, hans Ögonblicket, också fylld av Berlinkärlek, har blivit liggande just på grund av denna blablablaaaa-känsla). Nu är jag svårt HVH-skadad redan, hon har en liten helgongloria och jag vet inte hur mycket det färgar mig, men för mig blir det en soklar ”fyra av fem möjliga boktoksflin”.

Berlin? Berlin har en biroll (om än inte lika betydande som i Ögonblicket) i boken. Jag älskar som bekant böcker där Berlin har en roll. Snart åker jag dit igen, den 4/8 offrar jag halva sista semesterdagen på att ta mig dit. Två intensiva arbetsdagar, men också lite Berlinluft. Jag längtar, hur jobbigt det än kommer att bli.


skynda att fynda

eskapixrea

Mina alldeles speciella små älsklingshedonister på Eskapix kör en månads rea fram till den 20/8 2013 – där har du receptet för något allt annat än slätstruket i sommarläshögen. Not for the fainthearted, men för dig som när en liten rebell i ditt hjärta.