Arkiv för juli, 2013

ja, resten FÅR du ta reda på själv

restenfarduta

Jag försöker ta några avsluta-påbörjat-dagar. Det ligger halvlästa böcker i högar överallt och jag behöver om inte annat bestämma mig för om jag tänker läsa ut dem alls. Lauren Olivers Resten får du ta reda på själv var en av alla de där halvlästa, övergiven för något annat. Den började bra, ett strålande upplägg och så ”pfffffft” gick luften ur ballongen och jag vet inte riktigt vad som hände.

Sam och hennes tre kompisar är skolans absoluta innegäng. Jag vill tycka om Sam men hon och hennes polare är en bunt mobbare. Riktigt jävliga mobbare.

Det är den 12/2, Cupid Day, en av årets viktigaste dagar för Populära Elever (en av de värsta för övriga skulle jag tippa) och kvällens avslutas med fest. Mitt i natten dör Sam i en olycka. Det är bara det att sedan vaknar hon igen, det är den 12/2, Cupid Day, och…

Sam vaknar om igen om igen. Alltid 12/2. Sju gånger vaknar hon. Sju chanser att göra allt annorlunda, så mycket annorlunda en nu kan göra på en enda dag efter åratal av skräp. Det är där någonstans som det spricker för mig. Alldeles för många av de där sju dagrna blir för lika. Jisses. Slarva bort! Men OK, i ärlighetens namn: om en inte fattar vad som pågår, vad en kan ändra och inte, så kanske det inte är så lätt att fatta exakt hur mycket som kan göras annorlunda.

Jag plockade som sagt upp den igen efter några veckors paus och visst tar den sig igen på slutet. Lite. 2,5 av 5 får den. Svag trea. För är det nåt jag gillar ännu sämre än en trist bok (den kan jag ju bara dissa rakt av, överge) så är det ett presumtivt bra upplägg som slarvas bort.


Om en nu vill verka highbrow, men det är en annan frågeställning

En av mina drömbokhandlar, The Strand i NYC, länkar till en lista med smart litteratur för den som inte vill slösa sin tid på stranden på skit, men som också inser att James Joyce kan vara OTT när det är så varmt att hjärnan hotar att koagulera.

Först suckar jag lite ointresserat, men sedan studsar några titlar ut.

The Teleportation Accident
The Other Typist
The Golem and the Jinni

Fast jag ska ju inte. Väl.

jag har inte ens varit i närheten av någon strand än i år, risken för strandhäng under denna min två veckor långa korta semester är försvinnande liten, men att läsa bok på ett fik eller i en park är lite ”strand” i sig. Ju.


du ska inte tro det bli sommar…

…om inte magasinen i hyllorna är inplastade och skickar med allt från det 4576487:e rosa läppglanset (jag duckar) till omtalade böcker (jag är intresserad).

littlebeeLittle Bee av Chris Cleave – som följde med ett av de inplastade magasinen – hade jag hört mycket om, det mesta positivt. Till att börja med är jag också snudd på odelat positiv. Språket! Ämnet! Nigerianska Little Bees sätt att betrakta det samhälle som vi tror är ”vanligt”!

Little Bee, av livet tvingad till brådmogenhet, har flytt från Nigeria och sitter inspärrad på en flyktingförläggning strax utanför London. Hon har förstått att en ska vara snygg eller kunna tala bra för att ha en större chans att klara sig i detta jordeliv, så hon väljer att lära sig The Queens English genom att läsa alla tidningar hon kommer över (redan där studsar jag, TQE kan en inte läsa sig till, det handlar om exakt exakt rätt uttal som knappt britter själva kan lära sig. Men OK, petitess). Efter två år släpps hon ut. Det är inte förrän hon står därute, med tre andra kvinnor, som hon inser att allt kanske inte har gått rätt till.

Shit, har hon suttit inspärrad i två år och nu är hon ändå illegal immigrant? Vad ska hon nu ta sig till, utan ett öre på fickan? Jo, hon letar upp en kvinna och en man som hon mötte på en strand i Nigeria innan hon flydde…

[insert skrämmande, tragisk och kanske lite väl fantastisk historia]

Efter de första kapitlen tröttnar jag lite. Bra tänkt om svårt ämne, ett ämne där det är lätt att trilla i diket. Chris Cleaves goda intentioner lyser igenom, men det blir lite för polariserat för mig. Sökt. Little Bees förnumstighet dras in absurdum. Kanske blir jag också överdrivet kritisk för att jag har hört att boken är så FANTASTISK. För att förordet (i rättvisans namn inte skrivet av Cleave) är så fånigt.

Märkligt ändå hur olika man kan uppfatta boken. Många tycker att det är mysig feelgood, jag tycker att det är alltigenom feelbad, om än skrivet med komiska twister. Jag har inget emot feelbad, speciellt inte när det fäster våra blickar på saker som vi annars (”lalalala-händerna-för-öronen”) inte kan eller vill se, men på något vis tror jag att jag hade velat läsa det här i icke-roman-form (utan vidhängande karaktärer som en vill slå på käften) – så då gör jag det. Jag ska ta reda på mer om Nigeria och oljebolag. Jag kan börja med att prata (mer) med min nigerianske kollega. Hittar dessutom tips om författare som Biyi Bandele, Helen Oyeyemi och Chimamanda Ngozi Adichie.

En bok som leder in i andra böcker, som skapar ett sug efter kunskap, har alltid gjort något bra.


ett annorlunda reseminne

Jag tänker alltid ”Renita Regina” – för hon är som en drottning (på det bra sättet, jag är inte direkt att betrakta som rojalist i övrigt) – men egentligen heter hon något annat aaaaasgarv, det visar sig att hon HETER så, på riktigt: hon är iallafall en av Suzanns partners in crime i föreläsningsvärlden. Renita har dessutom den goda smaken att gärna idka zombiekultur (vi planerar en döhippa [as opposed to möhippa] för att mata Suzann med odöd kultur och slaskig föda) och hon tipsade om Nanna Árnadóttirs Zombie Iceland när vi träffades på Suzanns bröllop (ja, pratar inte alla om böcker på bröllop? vad ska en annars prata om?).

ZombieIceland

Following an accident at the construction of a new Icelandic power plant, there is a short but intense burst of sulfur gone sour. Reports of a mysterious illness amongst the plant workers begin to spread as they infect friends and family through cannibalism. Even worse, the sick rise from the dead and can only be killed once their brains have been damaged. Now the gritty undead wander the streets of Reykjavík and a group of misfits struggle to survive in “Zombie Iceland”.

Överlevarnas skrifter blir nästan till en turistguide – massor av fotnötter om isländsk kultur, mat, historia mm. Renita köpte boken som en souvenir här hon besökte ön och ett bättre reseminne än så är svårt att hitta, det slår plastiga vikingahorn med (islands-)hästlängder.

Jag har ännu aldrig varit på Island, men det står definitivt på listan över länder jag vill besöka.

PS det finns NATURLIGTVIS ett soundtrack också!


svårförutsägbart

image

Samtliga blir djupt chockerade över att jag sitter i solen med en bok, antar jag. Sent omsider läser jag också Little Bee. Femina kunde knappast ha valt ett bättre medskick.


Förlåtelsen

forlatelsenDen sista veckan före semestern hade jag märkligt svårt att sova trots att jag var dödstrött. Natt efter natt vaknade jag, låg vaken några timmar och dåsade sedan till igen två timmar innan väckarklockan drog igång. Så’nt tär! Som tur var så hade jag sällskap av Hanne Vibeke Holsts Förlåtelsen. Jag hade hellre – min dyrkan av HVH till trots – sovit gott, men nu var det som det var och Förlåtelsen var ett fantastiskt sällskap de där sega nätterna.

Jag känner ofta att jag bör revidera mina preferenser, eller snarare det jag biter mig fast vid och TROR är mina preferenser. Jag tror nämligen inte att jag gillar episka verk om familjer (den beskrivningen toppar listan över ”neeeeeej” tillsammans med epitetet ”mustig skröna”). Jag börjar inse att jag kanske gör det trots allt. Åtminstone när de innehåller element som den tyska ockupationen av Danmark (jag vet alldeles för lite om den) och Berlin (som alltid är grädde på moset). Att det eventuellt är lite VÄL fantastiskt hur många bittra svek som kan begås i en enda familj under femtio år får jag bara lov att ta med en nypa salt.

Helena Tholstrup är firad men/och kontroversiell operachef i Berlin. Hon har moderniserat konceptet och ger gärna grönt ljus för uppsättningar som utmanar och ifrågasätter t ex religion.

När romanen börjar ska hon just tilldelas ett demokratipris. Hon har varit ansvarig för en Mozartuppsättning där regissören avslutat uppsättningen med att visa Muhammeds huvud, vid sidan av Jesus och Buddhas, uppsatt på en påle. Detta provocerande slut har väckt debatt i linje med den efter Muhammedbilderna och den har hon tagit på ett föredömligt vis, därför ska hon föräras detta pris. Till prisceremonin har hon bjudit in [dottern] Sophie, som hon har ett något ansträngt förhållande till, och dennes nye pojkvän som hon aldrig har träffat. När han dyker upp visar han sig vara muslim. Denna priskväll kommer att sluta med att Khalil, som pojkvännen heter, tar Helena och Sophie som gisslan på operan som straff för att Muhammed visats på detta förnedrande vis. Khalil låser in Sophie på toaletten och hotar med en bomb. Helena ska be om ursäkt men hon ska också berätta om sig själv.

…och där, på hennes kontor, rullas hela familjehistorien upp. Det är en historia, ett äventyr, som är fantastiskt filmisk då vi får följa familjen Tholstrup från den tyska invasionen till nutid. Jag skulle bli förvånad om det inte blir TV-serie av det här.

Det är inte perfekt, det är – för mig – lite väl fantastiskt ibland men Holst låter sina huvudpersoner vara fula, trasiga och bitvis fördomsfulla samtidigt som de är kreativa, fascinerade och bra människor (med något undantag förstås). Hon har en fantastisk förmåga att brodera ut – det är en ordrik roman! – utan att jag tröttnar och tänker ”bla bla blaaaaa” (där har Douglas Kennedy lite att lära, hans Ögonblicket, också fylld av Berlinkärlek, har blivit liggande just på grund av denna blablablaaaa-känsla). Nu är jag svårt HVH-skadad redan, hon har en liten helgongloria och jag vet inte hur mycket det färgar mig, men för mig blir det en soklar ”fyra av fem möjliga boktoksflin”.

Berlin? Berlin har en biroll (om än inte lika betydande som i Ögonblicket) i boken. Jag älskar som bekant böcker där Berlin har en roll. Snart åker jag dit igen, den 4/8 offrar jag halva sista semesterdagen på att ta mig dit. Två intensiva arbetsdagar, men också lite Berlinluft. Jag längtar, hur jobbigt det än kommer att bli.


skynda att fynda

eskapixrea

Mina alldeles speciella små älsklingshedonister på Eskapix kör en månads rea fram till den 20/8 2013 – där har du receptet för något allt annat än slätstruket i sommarläshögen. Not for the fainthearted, men för dig som när en liten rebell i ditt hjärta.


det kan aldrig finnas för många olika sätt att boknörda

Min vän Camilla är främst – i mina ögon – en förträfflig naturvetenskapsnörd, hon är utan tvekan en av de smartaste människorna jag vet. Grejen är att hon kan humaniora också. Litteratur, filosofi (nu vet förvisso nästan alla naturvetare att steget från matematik och fysik till filosofi är ganska kort, men ALLA har ju inte sett ljuset); you name it, she can discuss it.

Mitt i allt är hon nagellacksnörd. Det finns många såna numera. Camilla tar det emellertid ett steg längre, bland de klassiska ”posa-med-flasken-bilderna” smyger hon dessutom in bilder där hon matchar naglarna med böcker. ”Wooohoooo” säger jag och rekommenderar härmed bloggen Colorbyte.


Nästa handväskbok

…allt enligt principen ”vilt blandat”. Minsann, HVH serverar en rejäl skvätt Berlin också. Nästa resa dit blir – kanske – om tre veckor. Trots att det bara är en kortkort jobbresa så hoppas jag faktiskt att den blir av. Min kropp när ett ständigt Berlinlängt nu.

130715


Daughter of Smoke and Bone

Resa resa resa. Resa. Resa resa. Jag tjatar om resor. Ofta. Men det bara är så, jag älskar att besöka nya spännande platser och jag är lika såld på författare som på ett fantasieggande vis kan beskriva platser för mig, platser där jag har varit (Prag, Paris) eller platser dit jag vill åka (Marrakech).

daughterofSjuttonåriga Karou – Daughter of Smoke and Bone – är konstudent i Prag. Smart, begåvad och självständig. Den enda som riktigt kommer henne inpå livet är bästisen Zuzana och inte ens hon är i närheten av att veta allt. Karou jobbar nämligen extra också. Hon springer hemliga ärenden åt farbror Brimstone. Brimstone är det närmaste förälder som Karou någonsin har kommit, men han är ingen vanlig man och det är heller inga vanliga ärenden som Karou springer.

Brimstone har en butik, en butik med två dörrar. Den ena har Karou aldrig ens fått gå i närheten av. Den andra leder ut i vår vanliga gamla värld. Det ovanliga är att den där dörren kan leda ut i Prag, St Petersburg, Paris… ja, varhelst Karou behöver komma för att genomföra sitt uppdrag: hon hämtar tänder. Djurtänder, människotänder. Brimstone vägrar att förklara men Karou är lojal och gör det hon ska, trots att det nästan kostar henne livet ibland.

Det är inte lätt att hitta de där dörrarna, du måste veta. Du måste vara godkänd för att dörren ska leda in i butiken. Trots att den lilla exklusiva skaran med tillträde är just liten så är det någon eller några nya som hittar dem. Som sätter en glödande handflata och märker dörren. I Karous verklighet så är änglarna långt från… änglar. Änglarna blir redskap som kostar henne tillträde till butiken och till den enda familj hon känner. Vad är det som händer? Det kanske inte är det envisa idiotexet som är Karous största bekymmer trots allt?

Romeo och Julia goes urban fantasy. Åtrå och svek och en krigshärjad värld som får vår egen att framstå som ett paradis. Det är vackert och spännande och jaa, det är den typ av bok som en ogärna lägger ifrån sig. Just därför kändes det extra lyxigt med söndag idag, för jag kunde göra alldeles det där som jag drömmer om att kunna göra vareeeeviga vardagsmorgon: jag låg helt sonika kvar i sängen och läste ut boken. Bibioholistisk hetsläsning av bästa slag. Inte ens hunger fick mig att kliva upp. Då hajar ni.

Joy and happiness – den 15/8 kommer nästa del i trilogin i pocketutgåva och jag har lagt en förhandsbokning. Det blir en av få anledningar att se fram emot första veckan efter semestern 😉

Nu måste jag hitta nästa handväskbok. Kära besvär.


note to self

silence_please_sign_blackett skyltmåste att köpa till hemmabiblioteket

OM Oxford: boktoksmåsten.

1) Blackwells

2) Bodleian (ja, de säljer skyltarna)


Maja Grå nr 2 och 3

Vilka dagar! Just nu får väskboken-för-dagen jobba hårt, jag har plockat med mig boken och matlådan ut och njutit solig läsning så snart det har funnits en chans.

130712Byteshyllan, den berömda

I fredags läste jag ut Tistelblomman på en bänk utanför jobbet. ”Maja Grå nr 3”. Sedan var det payback. Tistelblomman hamnade i byteshyllan, jag blurbade den tillsammans med Döden på en blek häst som jag ju hittade just där från första början. Jag vet fortfarande inte vilken kollega jag ska tacka för att jag äntligen fick tummen ur och läste mer än bara en novell av Hellberg, men jag är glad att jag gjorde det, även om jag inte riktigt kan sätta fingret på varför. Hellbergs godispåse (en nypa spöken, en nypa snudd-på-deckare, ganska mycket kärlek) borde egentligen INTE vara något för mig, när jag läser de kritiska rösterna så ser jag vad de menar, men det finns något där. Något: utomordentligt vackert språk, fina miljöskildringar, kreativa huvudrollsinnehavare.

Min senaste läsvecka i korta drag: Maja Grå är konstnärlig. En skicklig illustratör. Så skicklig att hon får ett stipendium till (swooooon) Oxford. Plugga i UK: yay yay yay, men det är inte helt ickekomplext – Majas mamma, som stack när Maja var barn, har nämligen hittats mördad i Brighton. Maja ser saker. Känner. De döda kommunicerar med henne, även om hon inte alltid förstår varför, att de vill varna henne. I Oxford kommer hon nära en galning och utsätts naturligtvis för fara. Hon utsätts dessutom, mot alla odds, för kärlek. Det är kärleken som sedan tar henne till Skottland, där hon kommunicerar med döda och ännu en gång utsätts för fara + (annan) galning utan att förstå varför.

Usch, vad jag än skriver så låter det så raljant, men jag tycker om det här. Det pysmysiga som jag annars ofta dissar. Jag ser fram emot utgivningen av Snögloben (nr 4) och jag ska försöka få fatt på Styggelsen (nr 1, men enligt ryktet väldigt annorlunda än 2 och 3) också. Snögloben kan bli lite av en vattendelare för mig, det känns som om Maja Grå kan ta två vägar och en av dem känns klart mer lockande än den andra för mig (jag vill inte spoila genom övertydligheter).

Jag älskar att resa, och det måste inte vara fysiskt, den som kan ta mig till en intressant miljö bokledes har plockat många gratispoäng. Hellberg kan det där. Den deckaraktiga biten kan jag ha och mista.

——————————————-

…och så är det det där med böcker som jackar i varandra: NÄSTA väskbok handlar nämligen också om en skicklig illustratör med udda förmågor.

Men det berättar jag mer om senare. Nu ska jag njuta Åsa Schwarz en stund.


min medboktok i alltet

brol10

Min vän Suzann, som alltid utmanar och inspirerar, får till sådana fantastiska teser ibland. Hon råkade ut för en otäck olycka på sin bröllopsresa, och hon hanterar resultatet – kroppen som till 40% är täckt av brännskador – med humor och briljanta litterära referenser:

Ibland lever jag genom litteraturens sinnesförnimmelser. Tänker på min svarta, kanske nekrotiska, hud och undrar i mitt stilla sinne om den ”luktar som återkomsten till kosmos, som den sublima alkemin”, ett stråk av spinnarfjärilens doft. Detta som beskrivs så innerligt i Wittkops bok Nekrofilen. I alla fall är det inte Prousts Madeleinekakor och lindblomste som seglar upp i mitt inre.

Jag läser (bl a) Wittkop tack vare sagda Suzann. Det är vare sig den första eller sista upplevelsen som skänks mig tack vare henne. Lotta och Suzann. Vilka kvinnor. Och vilket bröllop det var. Nu tar vi resten av livet!


vad ska en leka med om inte med ord?

För några månader sen skrev jag att jag hade Amazonerat för första gången på länge. Lustfyllt, kittlande, i vissa fall snudd på förbjudet (åtminstone om en kämpar med bokmissbruk). Nu kom jag på nästa steg på lustskalan.

Amazonanera ;-P


How to fake vacation, part 6543458

image

image

Jag har INTE semester på ännu drygt en vecka (insert: men jag är int’ bitter), men dessa ohemult vackra dagar försöker jag fejka lite semesterkänsla ändå. Fick sista jobbsamtalet från Tyskland när jag klev in hemma runt 17.30 (de flesta där börjar senare än oss och ringer gärna sent) och när det var avklarat kunde jag kliva rakt ut i grönskan för att inta hängmatteläge med nästa Hellberg. Här ligger jag nu. Täckning på wifin hela vägen ut, den slöa bloggarens dröm.

Oxford är i Tistelblomman övergivet till förmån för en liten by i Skottland. Hellbergs miljöer är nyyyydeliga, men jag saknar akaporren från förra boken.


längtan till Oxford

130705

Jag är fortfarande på samma sida som i tisdags. Det är inte Amanda Hellbergs fel. Hennes Döden på en blek häst har fått väldigt blandade recensioner i min vänkrets, men jag tycker mycket om den. Jag nappade åt mig den från byteshyllan för drygt en vecka sedan, det var det där med Oxford som lockade. Om några veckor åker vi till UK igen, vi har fått smak på det där med dagsutflykter och Oxford är en av de platser som finns med i diskussionen.

Amanda har hållit mig sällskap under många tysta timmar av vak den senaste veckan. Ett dödsfall i familjen gör att behovet av verklighetsflykt är lika stort som koncentrationsförmågan är bristfällig. Böcker är alltid tröst, jag får förlåta mig själv när läshastigheten och skrivförmågan sviker en stund.

———————-

Här är den, tavlan som gav namn åt boken.