Arkiv för juni, 2013

Siri – Siv, 1 – 0

sommarenutanmanpocketJag vet inte HUR många gånger jag började läsa Vad jag älskade. ”Alla” sa att den var ett måste. Siri och Paul, de var själva essensen av smart och coolt och allt gott som tänkas kan.

Jag klarade ingen av dem. Jag försökte många gånger. Jag började läsa både Paul och Siri men fastnade aldrig. Jag köpte att jag vare sig var smart eller cool nog och lät mig nöja med det – det fanns ju så många andra författare som jag ”klarade”. Ingen ko på isen.

Men visst blir man nyfiken. Jag ville ju också nosa på det där braiga. Plotten i Sommaren utan män (medelålders kvinna lämnas av sin man som vill ha en paus för att testa livet tillsammans med en ung kollega, kvinna blir galen av sorg och slickar såren i den forna hemstaden tillsammans med sin mor och hennes vänner samtidigt som hon lotsar en grupp tonåriga flickor genom en skrivkurs) lät inte som en given Sivroman (för lite odödingar, en annan sorts postapokalyps… nej, jag ska inte raljera) men av någon anledning så köpte jag den ändå. Det var tur.

”En tid efter det att han hade yttrat ordet paus blev jag galen och hamnade på sjukhus. Han sa inte Jag vill aldrig se dig mer eller Det är slut, men efter trettio års äktenskap räckte det med paus för att förvandla mig till en galning vars tankar exploderade, rikoschetterade och krockade mot varandra likt popcorn i en mikrovågsugn.”

Detta är metaboktok de luxe! En bok om böcker! En bok om galna biologiska teorier! En bok med årets bästa birollsinnehavare (pensionerad och [vid första anblicken] harmlös bildlärare visar sig vara en illistigt fantastisk konstnär med fokus på subversiv textilkonst). En bok som ger hopp om att det är sant som jag tror: att man kan ha otroligt kul när man är 80 år, men också en bok som bekräftar det jag också såg hos mormor: smärtan när älskade vänner blir sjuka och dör. Tänk att vara den sista, den som blir ensam kvar! (*

En bok att skratta åt, med underbart torr och sarkastisk humor, en bok som man ska läsa med pennan i handen (NB: bara om man äger den själv då, och det ska man: äga den), en bok att sätta utropstecken i, en bok där man streckar långa stycken som man egentligen vill ta en bild av (!) och instagramma för att man inte orkar skriva av och citera hela texten själv. Jag tror att jag lätt kunde ha instagrammat 15-20 bilder av textsjok som orsakade ett katjing!, ett tänkt badababooooom eller en mental high five. En bok som påminner mig om Bodil Malmsten (husgudinna extraordinaire) när hon är som bäst. Oh Siri, ett bättre betyg kan du inte få.

Grundhistorien – hur ska det gå med Mias relation till Boris? – blir inte alls viktig för mig. Jag älskar småpratet, filosoferandet, utvikningarna, det metalitterära. Jag skrattar högt när Mia talar om Miss Brodie för just Miss Brodie var en av de första referenserna som dök upp i mitt huvud också när det gällde Mias poesikurs för de unga kvinnorna i den forna hemstaden.

I stand corrected, men jag gör det med glädje! Vem vet, snart kanske jag t o m vågar mig på Vad jag älskade igen 😉 Den finns ännu kvar i gömmorna.

Komboläsning? Detta är en strålande komboläsningsbok! Jag läste den tillsammans med Will Schwalbe. Strålande kombination. Så strålande att jag ska sluta jiddra nu, jag ska ta med mig Will ut i solen ty skatten Bokklubben vid livets slut är fortfarande inte utläst. Det är min trädgårdsbok att njuta mellan ogräsrivarsessionerna.

*) det snurrade en bild på fejjan för några dagar sedan som fick mig att gråta. Kvinna 80+ hade satt upp en lapp i någon affär, ”alla mina vänner har dött, jag vill ha någon att umgås med, fika, gå promenader”. Det låter kanske inte så rörande eller märkvärdigt men bilden satt som en knytnäve i min mage för det var precis precis den smärtan som min mormor också berättade om.

Annonser

långresa ursäktar bokinköp

vinterdrommar

Det är nästan ett halvår kvar – men så snart en resa är bokad vill jag börja tokplugga på om resmålet. Till vintern åker vi äntligen till Vietnam. Det har kommit upp i många diskussioner de senaste åren och nu är det dags. De första dagarna på resan ska vi vara i Ho Chi Minh City (tidigare Saigon), sedan åker vi norrut till lilla Mui Ne. Det ska bli fantastiskt kul och intressant.

Vi ska bo i en bungalow på stranden – ”saker jag alltid drömt om men aldrig gjort”, check!

laslage

Jag har sett att Nam Les Båten har stått i byteshyllan på jobbet förut, jag hoppas att den står kvar än. Det är dags att sno den! Jag har förstått att novellerna utspelar sig lite här och var i världen, men författaren är åtminstone född i Vietnam även om han växte upp i Australien. Kim Thuys Ru ligger också på läs-innan-eller-under-resan-listan. Och så ska jag försöka få tag på När solen står som högst. Det var när jag såg den som jag för första gången ville åka till Vietnam på riktigt (nej, The Deer Hunter skapade inte riktigt de känslorna i mig när det begav sig).

Ett riktigt knasigt men underbart sammanträffande är att en nätvän (vi började nog snacka med varandra för femton år sen, om inte mer) med stor sannolikhet kommer att bo i faggorna av Mui Ne när vi är där. Absurd grej om vi lyckas träffas DÄR för första gången någonsin, efter så många års kommunikation via pappersbrev, bloggar, fejjan och mail.

På måndag åker jag till Berlin igen, där ska jag OCKSÅ försöka hinna träffa nätisar för första gången. Jag vet inte hur många år som Sonja, James och jag har simmat runt i samma skrivna fiskevatten, men det är nog banne mig femton år det också (åtminstone i herr Kinns fall) även om intensiteten i kommunikationen har varierat rejält genom åren. Nu råkar de vara på semester i Berlin och vi tänkte att ja men va’tusan, vi kan väl försöka äta middag? Hoppas att solen skiner, en varm sommarkväll i Berlin går inte av för hackor. Jag ser ett glas vin och något gott att äta på ett bord på en trottoar i Kreuzberg. Eller blir det galen drink på ”min” bar i Prenzlberg? Dra med dem till de brutala skyltfönstren (och trevliga krogarna) i gaykvarteren runt Nullendorfplatz? Utsätta dem för stans bästa falafel på Dada falafel och sen glo på tangodansande par i Monbijou Park? Vi får se.


silence is golden

…nej, det är den ju inte, men jag har hamnat i någon sorts (anti-)loop.
(det där blev ju ofrivilligt roligt. eller nåt.).

Jag läser massor, men kan inte skriva om det jag läser. Jag började skriva en recension för 1,5 vecka sedan, den ligger fortfarande kvar i draftmappen och skäms över hur usel den är. För varje ickeskrivande dag blir kommalossochskrivamuren allt högre. ”Enkelt, börja skriv så rasar den igen?” – nej, så fungerar det inte för mig.

Just nu har jag skilda inomhus- och utomhusböcker. I sängen innan jag ska somna (och för all del när jag vaknar 02.30 och inte kan somna om…) läser jag Högre än alla himlar, när jag sitter hemma i trädgården blir det Will Schwalbe. Handväskbok just nu är Erlend Loes Doppler. Vilt blandat, men förvånansvärt lite fantastik.

Så länge det finns läslust så finns det hopp. Jag är inne i en väldigt intensiv period på jobbet nu, och ännu värre kommer det att bli, men utan skönlitteratur blir jag galen.