Livrädd
S J Bolton är tillbaka med bok nummer två om Lacey Flint – Livrädd/Dead Scared. När jag insåg att Lacey skulle få åka till Cambridge den här gången blev jag milt sagt exalterad. Cambridge, med alla dess mytomspunna universitet, är en vacker liten stad (med mååååånga fina boklådor). Perfekt miljö för aka-porr, och en nästan lika bra tummelplats för seriemördare. Den vackra småstadsidyllen med snirkliga hus och det otäcka krypande paranoida. Kontrasterna som gör’et.
Universitetsstudier. För många är det klivet ut i vuxenlivet. Flytta hemifrån, kanske till en stad långt bort. Nya vänner, nya ovänner och en hiskelig press att lyckas.
När det handlar om Cambridge (eller för den delen någon av våra svenska prestigeutbildningar) så kan det också vara så att en landar där aningens utslut av pressen att ens ta sig DIT. Det är inte direkt som att en kan bestämma sig för att ”jag vill plugga medicin i Cambrigde, så då gör jag det då då”. Om det är svettigt att ta sig in på KI eller Handels så är det en sunnanbris jämfört med att bli antagen till de brittiska prestigeuniversiteten. Den ekonomiska faktorn är dessutom ännu tyngre där.
Hur kommer Lacey till Cambridge då? Jo, under täckmantel såklart. Det är inte helt ovanligt att pressade studenter väljer att avsluta sina liv, men i Cambridge har det gått i vågor som stundtals blivit så höga att polisen reagerar. Det är inte bara antalet. Det är klientelet och de spektakulära tillvägagångssätten. Närs det en självmordskult i stan? Blir unga människor infångade, inspirerade, snudd på hjälpta över kanten? Men vem i hela fridens namn kan ha intresse av det? Lacey blir Laura: en ung, vacker och lätt labil psykologistudent. Hon förstår inte ens själv vilket lockbete hon utgör.
Jag började läsa i ett lyckorus, men sedan dog det. Det var för rörigt, för många människor, jag tappade intresset. Boken fick vila i några månader innan jag plockade upp den igen, men som midsommarläsning fungerade den ganska bra. Det är fortfarande rörigt, det är fortfarande för många namn (för mig) att hålla reda på. Det är fortfarande liiiiite over the top, men paranoian fångar mig. Jag vill vem vem eller vilka och varför. Och hur, absolut hur. Lacey råkar (naturligtvis) väldigt illa ut.
Det blir en trea. Godkänt, med plus i kanten för fin miljö. Jag blev så förtjust i den första boken om Lacey att jag hade väldigt höga förväntningar på uppföljaren, förväntningar som inte riktigt infriades. Jag kommer med ganska stor sannolikhet att läsa fler böcker av S J Bolton, men eftersom jag rent generellt har tröttnat en aning på kriminalromaner så har hon en del att bevisa med nästa bok om inte hon också ska hamna på (den numera omfattande) listan över habila kriminalförfattare som jag spar till en annan gång för att de drunknar i mängden och konkurreras ut av känslan ”så många böcker, så lite tid”.
glad midsommar
Jag tröttnade lite på S J Bolton tidigare i vår, men nu ger jag den ett försök till. Cambridge är Cambridge, vi kanske ska dit (eller åtminstone till Duxford) om drygt en månad så jag vill UK-peppa lite. Mord med en anstrykning av akaporr borde rent teoretiskt vara perfekt i denna ljuva sommartid.
Ha en fin läshelg hörru. Resten av midsommarfirandet är ingen storfavvo hos mig (jag och storhelger = inte en bra kombo, när jag dessutom vet att dagarna blir mörkare igen så är det riktigt illa), jag är mest glad att jag kan se mina bebisar från förr susa förbi medan jag läser.
be careful what you wish for
Jag bekände mig som icke-frankofil när jag läste Paul Desalmand, men ju fler av Sekwas böcker jag läser, desto mer tycker jag om dem. Dem. Det. Det franska. Och då syftar jag inte bara på den (ohemult vackra) typiska franska omslagsstilen.
Nu inser jag också att Sekwas utgivning är aningens nischad, jag är som medelålders kulturtant den perfekta måltavlan, men ändå! Jag känner för Sekwa lite som jag kände när jag äntligen läste Sara Lövestam: vilken skattkista att plocka ur. För någon som alltid är rädd för att inte råka ha något bra att läsa (fat chance när man som jag har mer än 600 olästa böcker men nu vet ju alla som är som jag att DET HAR INTE MED SAKEN ATT GÖRA) så finns det en ofantlig trygghet i att öppna en litterär godispåse och inse att ”jag kan hetsläsa men det finns ändå mer, mycket mer”.
Grégoire Delacourts Allt jag önskar mig innehåller många av de ingredienser som jag normalt annars bara finner kombinerade i chicklit. En kvinna med spirande affärsverksamhet. En skvätt härliga miljöskildringar. Lite hjärta. Lite mycket smärta. Ändå skulle jag sura om någon valde att kalla det Delacourt ger mig för chicklit.
Det finns ett tuggmotstånd som går bortanför det bitterljuva som en klassisk chicklit möjligen kan tänka sig att servera som alternativ till ett glittrigt slut. Det är lite som brittisk film kontra amerikansk (ni vet t ex den lilla men ofelbara detaljen med tänderna, de som kan vara gula och sneda även hos en romantisk huvudperson i brittisk film men sällan eller aldrig i en amerikansk), här finns något strävt. Salt, inte bara sött. Jag älskar det.
Vad skulle du göra om du vann 18 miljoner Euro? Plötsligt har hon nämligen vunnit på Lotto, Jocelyne som äger den lilla sybehörsaffären i Arras. Hon får panik. Hon undrar hur hennes man ska reagera. Vad händer med henne, honom, dem, den lilla butiken? Barnen? Vännerna? Av en ren slump tar hennes blogg fart i samma veva och allt snurrar ganska snabbt, åtminstone med den normalt ganska stillsamma Jocelynes mått mätt. Hon väntar och väntar på det rätta tillfället att berätta, men det kommer inte. Hon skriver listor, långa listor, över vad hon skulle kunna tänkas göra med pengarna. En platt-TV till mannen? Porschen han drömt om? En ny potatisskalare från Lidl?
Det finns ju saker som inte ens kan hamna på listan. Pengar kan inte köpa hennes döda mamma tillbaka. De kan inte bota hennes senildemente far. De kan inte köpa en säker framtid till den aningens strulige sonen. De kan inte köpa lojalitet.
Be careful what you wish for.
Om du ska önska, önska dig en solig semesterstund med den här boken.
”vilka böcker ska jag ta med mig då?”
Det spelar ingen roll att det bara blir två ynka nätter i Berlin denna gång – att få med sig exakt rätt läsning är ändå av största vikt. Joooo, jag vet. Jag får plats med en hel del böcker i väskan, men jag är ju en lat en också, jag vill inte släpa mer vikt än jag absolut behöver. Vilken ooooooohemul tur då att Bländverk finns som adroid-app. Helt gratis också. Jag tar helt sonika med mig Bländverk i telefonen och ser fram emot att läsa nyskrivet av bl a Caroline Jensen, Stewe Sundin och storfavoriten Malin Rydén.
Nu ska jag uppfostra mig själv lite. Jag får INTE börja läsa förrän jag sitter på Arlanda imorgon. I-N-T-E.
Vill du hellre ha e-boksformat? Inga problem. Hämta här. Ta chansen nu, speciellt om du är nyfiken på svensk fantastik men för snål skeptisk för att vilja chansa och köpa något innan du ens vet om du gillar genren i sig (men egentligen: genre och genre – spannet är milsvitt).
Den där Jonny alltså. Swedish Zombie börjar bli något alldeles i hästväg.
Skräckantologin ”Bländverk” innehåller tretton nyskrivna noveller av lika många svenska författare. De spänner över allt från socialrealism till fantasy. Den gemensamma nämnaren är lockropen från overkligheten. Eller är det verkligheten?
Medverkande författare är: Caroline L Jensen, Finn Cederberg, Kristoffer Leandoer, Mattias Lönnebo, Susanne Samuelsson, Johannes Pinter, Oskar Källner, Stewe Sundin, Anna Kerubi, Jason Meredith, Johan Lindbäck, Sofie Trinh Johansson och Malin Rydén.
Boken innehåller även två bonusnoveller som tidigare publicerats på Swedish Zombie.
Kvarnbergsbladet anno 1977
Jag var tidigt ute som (särskrivande… men jag var nio år, jag får försöka förlåta mig) boktipsare. Jag vet att jag alltid alltid gjorde tidningar som liten. Min halvsyster Yvonne hade hittat en av dem och lade fram den i torsdags. Kvarnbergsbladet. Yvonne är 22 år äldre än jag så jag antar att jag såg henne som en given kapitalist som kunde köpa en tidning av mig (men priset var faktiskt överstruket, så hon kanske fick den gratis trots allt). 25% av tidningen bestod av boktips, som synes mycket sofistikerade sådana.
Hästen och katten längst ner till höger gjorde Kajsa, så jag hade minsann medarbetare också. Voj voj.
Längst ner på listan, utanför bild, hade jag klämt dit ett ”Tusen och en natt”. Det boktipset kan jag skriva under på än idag.
vid regn, tillgrip köpetröst
Gårdagen blev en svettig orgie i sol, ogräsrens (* och läsning. Jag hade tänkt mig detsamma idag, det skulle vara klockren sol till kl 17 (jaa, för prognoser stämmer ju ALLTID ;)) men verkligheten vann såklart. Fem minuter efter att jag hade äntrat stolen så försvann solen bakom ett stort moln. Jag läste envist vidare. Jag fryser inte. Det är sommar. Det är varmt. Punkt.
En timme senare kom regnet och jag klämde i med ett Pollyannakäckt ”jaja, naturen behöver det” men var ändå ganska nöjd med att ha inomhuströst i form av Berättelser från Engelsfors. Den landade på något magiskt vis i brevlådan igår, trots det där omtalade inköpsstoppet. Jag borde nog ha klämt lite mer på den i butik först, för jag blev förvånad över att den var så liten och tunn. Nu kör jag Valrhonatänket, hellre en liten portion av hög kvalitet än flera kg skräp.
Måste man ha läst de två första böckerna om Engelsfors innan man läser den här? Tja. De döda är döda. Det är de. Vill man läsa Cirkeln och Eld utan att få reda på sånt i förväg så ska man låta bli den här boken.
Otroooooligt snyggt tecknat. Alldeles fantastiskt. Men jag vill ha par-tre hundra sidor till. Minst.
*) ogräs och ogräs. ”Vilka stora tistlar ni har” kommenterade Pop efter att jag hade skrivit att jag drog tistlar och sedan lade upp nedanstående bild. Äntligen kom tallroten upp med lite list. Vi har starka ben och mycket envishet båda två, men det var pyramidbyggteknik (tja, en av alla teorier om ramper) som gjorde att vi faktiskt kunde baxa upp den fastän vi bara var två. Den VÄGER, kan jag meddela. Vad ska jag nu hugga på när sinnet är mörkt? Jag kommer nästan att få lite abstinens nu när den är uppe ur marken, jag har nog bara gjort 5% av jobbet, men kommer att sakna det ändå.
Roten uppe, jättegropen igengrävd. Nu ska det få sätta sig lite, sen ska vi fixa en liten stensatt läsplats och jag ska gjuta en bänk – det är perfekt lutning på stenen för att den ska bli bra ryggstöd när man läser. En vecka om året är stenen täckt av blommande kaprifol. Man blir nästan drogad av doften.
Siri – Siv, 1 – 0
Jag vet inte HUR många gånger jag började läsa Vad jag älskade. ”Alla” sa att den var ett måste. Siri och Paul, de var själva essensen av smart och coolt och allt gott som tänkas kan.
Jag klarade ingen av dem. Jag försökte många gånger. Jag började läsa både Paul och Siri men fastnade aldrig. Jag köpte att jag vare sig var smart eller cool nog och lät mig nöja med det – det fanns ju så många andra författare som jag ”klarade”. Ingen ko på isen.
Men visst blir man nyfiken. Jag ville ju också nosa på det där braiga. Plotten i Sommaren utan män (medelålders kvinna lämnas av sin man som vill ha en paus för att testa livet tillsammans med en ung kollega, kvinna blir galen av sorg och slickar såren i den forna hemstaden tillsammans med sin mor och hennes vänner samtidigt som hon lotsar en grupp tonåriga flickor genom en skrivkurs) lät inte som en given Sivroman (för lite odödingar, en annan sorts postapokalyps… nej, jag ska inte raljera) men av någon anledning så köpte jag den ändå. Det var tur.
”En tid efter det att han hade yttrat ordet paus blev jag galen och hamnade på sjukhus. Han sa inte Jag vill aldrig se dig mer eller Det är slut, men efter trettio års äktenskap räckte det med paus för att förvandla mig till en galning vars tankar exploderade, rikoschetterade och krockade mot varandra likt popcorn i en mikrovågsugn.”
Detta är metaboktok de luxe! En bok om böcker! En bok om galna biologiska teorier! En bok med årets bästa birollsinnehavare (pensionerad och [vid första anblicken] harmlös bildlärare visar sig vara en illistigt fantastisk konstnär med fokus på subversiv textilkonst). En bok som ger hopp om att det är sant som jag tror: att man kan ha otroligt kul när man är 80 år, men också en bok som bekräftar det jag också såg hos mormor: smärtan när älskade vänner blir sjuka och dör. Tänk att vara den sista, den som blir ensam kvar! (*
En bok att skratta åt, med underbart torr och sarkastisk humor, en bok som man ska läsa med pennan i handen (NB: bara om man äger den själv då, och det ska man: äga den), en bok att sätta utropstecken i, en bok där man streckar långa stycken som man egentligen vill ta en bild av (!) och instagramma för att man inte orkar skriva av och citera hela texten själv. Jag tror att jag lätt kunde ha instagrammat 15-20 bilder av textsjok som orsakade ett katjing!, ett tänkt badababooooom eller en mental high five. En bok som påminner mig om Bodil Malmsten (husgudinna extraordinaire) när hon är som bäst. Oh Siri, ett bättre betyg kan du inte få.
Grundhistorien – hur ska det gå med Mias relation till Boris? – blir inte alls viktig för mig. Jag älskar småpratet, filosoferandet, utvikningarna, det metalitterära. Jag skrattar högt när Mia talar om Miss Brodie för just Miss Brodie var en av de första referenserna som dök upp i mitt huvud också när det gällde Mias poesikurs för de unga kvinnorna i den forna hemstaden.
I stand corrected, men jag gör det med glädje! Vem vet, snart kanske jag t o m vågar mig på Vad jag älskade igen 😉 Den finns ännu kvar i gömmorna.
Komboläsning? Detta är en strålande komboläsningsbok! Jag läste den tillsammans med Will Schwalbe. Strålande kombination. Så strålande att jag ska sluta jiddra nu, jag ska ta med mig Will ut i solen ty skatten Bokklubben vid livets slut är fortfarande inte utläst. Det är min trädgårdsbok att njuta mellan ogräsrivarsessionerna.
*) det snurrade en bild på fejjan för några dagar sedan som fick mig att gråta. Kvinna 80+ hade satt upp en lapp i någon affär, ”alla mina vänner har dött, jag vill ha någon att umgås med, fika, gå promenader”. Det låter kanske inte så rörande eller märkvärdigt men bilden satt som en knytnäve i min mage för det var precis precis den smärtan som min mormor också berättade om.
långresa ursäktar bokinköp
Det är nästan ett halvår kvar – men så snart en resa är bokad vill jag börja tokplugga på om resmålet. Till vintern åker vi äntligen till Vietnam. Det har kommit upp i många diskussioner de senaste åren och nu är det dags. De första dagarna på resan ska vi vara i Ho Chi Minh City (tidigare Saigon), sedan åker vi norrut till lilla Mui Ne. Det ska bli fantastiskt kul och intressant.
Vi ska bo i en bungalow på stranden – ”saker jag alltid drömt om men aldrig gjort”, check!
Jag har sett att Nam Les Båten har stått i byteshyllan på jobbet förut, jag hoppas att den står kvar än. Det är dags att sno den! Jag har förstått att novellerna utspelar sig lite här och var i världen, men författaren är åtminstone född i Vietnam även om han växte upp i Australien. Kim Thuys Ru ligger också på läs-innan-eller-under-resan-listan. Och så ska jag försöka få tag på När solen står som högst. Det var när jag såg den som jag för första gången ville åka till Vietnam på riktigt (nej, The Deer Hunter skapade inte riktigt de känslorna i mig när det begav sig).
Ett riktigt knasigt men underbart sammanträffande är att en nätvän (vi började nog snacka med varandra för femton år sen, om inte mer) med stor sannolikhet kommer att bo i faggorna av Mui Ne när vi är där. Absurd grej om vi lyckas träffas DÄR för första gången någonsin, efter så många års kommunikation via pappersbrev, bloggar, fejjan och mail.
På måndag åker jag till Berlin igen, där ska jag OCKSÅ försöka hinna träffa nätisar för första gången. Jag vet inte hur många år som Sonja, James och jag har simmat runt i samma skrivna fiskevatten, men det är nog banne mig femton år det också (åtminstone i herr Kinns fall) även om intensiteten i kommunikationen har varierat rejält genom åren. Nu råkar de vara på semester i Berlin och vi tänkte att ja men va’tusan, vi kan väl försöka äta middag? Hoppas att solen skiner, en varm sommarkväll i Berlin går inte av för hackor. Jag ser ett glas vin och något gott att äta på ett bord på en trottoar i Kreuzberg. Eller blir det galen drink på ”min” bar i Prenzlberg? Dra med dem till de brutala skyltfönstren (och trevliga krogarna) i gaykvarteren runt Nullendorfplatz? Utsätta dem för stans bästa falafel på Dada falafel och sen glo på tangodansande par i Monbijou Park? Vi får se.
silence is golden
…nej, det är den ju inte, men jag har hamnat i någon sorts (anti-)loop.
(det där blev ju ofrivilligt roligt. eller nåt.).
Jag läser massor, men kan inte skriva om det jag läser. Jag började skriva en recension för 1,5 vecka sedan, den ligger fortfarande kvar i draftmappen och skäms över hur usel den är. För varje ickeskrivande dag blir kommalossochskrivamuren allt högre. ”Enkelt, börja skriv så rasar den igen?” – nej, så fungerar det inte för mig.
Just nu har jag skilda inomhus- och utomhusböcker. I sängen innan jag ska somna (och för all del när jag vaknar 02.30 och inte kan somna om…) läser jag Högre än alla himlar, när jag sitter hemma i trädgården blir det Will Schwalbe. Handväskbok just nu är Erlend Loes Doppler. Vilt blandat, men förvånansvärt lite fantastik.
Så länge det finns läslust så finns det hopp. Jag är inne i en väldigt intensiv period på jobbet nu, och ännu värre kommer det att bli, men utan skönlitteratur blir jag galen.
(inte så) Anonyma Biblioholister 