Arkiv för 9 maj, 2013

Samtidigt i Surahammar

130509

Långledigt = tokförkyld. Det borde jag ha insett med tanke på hur risig K har varit den senaste veckan, men jag trodde verkligen att jag hade smittat ner honom och att jag för en gångs skull kom lindrigast undan med min tredagarshängighet efter Berlin.

Jag mår – och ser ut – som en genomsnittlig zombie (nu vet jag ju inte säkert hur de mår, men ska man gå efter hur de brukar låta [”grrr”, ”brööööl”, ”hnnnnnnnng”] så borde det vara något åt det här hållet). Jag har slitit lite rötter bara för att jag inte kan låta bli, men inser att det är lika bra att försöka ta det rätt lugnt. Solen tittade just fram en halvtimme. Snabbt som attan nappade jag åt mig en riktig feelgood-pärla signerad John Hornor Jacobs. En halvtimme i solen är alldeles bestämt bättre än att bara ligga inne och tryna hela dagen.

Annonser

ny skattkista funnen

ihavetJag har nyss bytt väska, så normalt förekommande nödvändigheter som t ex ”väskbok” är ännu inte till 100% i sin ordning (äh, jag har ju min herr Fitzgerald men jag bara kommer inte igång och ÄLSKAR den boken). I förrgår drog naturen av Årets Första Sommardag (eller som mitt mer cyniska jag undrade samma kväll – ”var det detta som var sommaren 2013?”) och jag var less på mina tråkiga skrivbordsluncher. UUuuUUuuuuuUUUUt. Ut i solen!

Jag sneglade mot bokhyllan på jobbet. Jag har en stash där. En hög med böcker som jag ännu inte riktigt har velat medge att jag har köpt (”är de inte hemma så finns de inte?” tja, nåt sånt, MEN jag vill påpeka att samtliga böcker i den högen köptes förra året. FT. Före det veritabla Tråk som ett bokinköpsstopp innebär.)

Ja. Hur det nu var. Sara Lövestams I havet finns så många stora fiskar låg där och glänste. Den fick det bli. And the rest, as they say, is history.

Det är en bok som jag har längtat hem för att få läsa sedan jag började läsa den på lunchen i förrgår. Jag blev inte ens sur när jag vaknade 05.02 i morse – en ledig dag va? typiskt! – för jag plockade ju bara upp boken och läste ut den. Att kunna plocka upp en bok och bara läsa tills den är slut, det är lyx för mig. Riktigt ljuvlig lyx. Jag får väl ta en eftermiddagslur sen då. Det är OCKSÅ lyx. SOM jag har längtat efter kristiflygareledigheten i år.

Men Lövestam. Boken.

Bakom en gardin i Lugnvik står en iakttagare. Det är tryggt bakom fönstret, fyrtiosex millimeter treglasgräns som stänger ute verkligheten. Om man har tråkigt kan man studera barnen som går på förskolan som så lämpligt ligger mitt emot. Man kan följa dem med blicken, vattna sina pelargoner och glömma allt. Tills man inte kan det längre.

På dagisets uteplats står Malte. Han har helt själv hittat en kotte som är alldeles grön, och när han ser på den tänker han inte på det andra. Mamma som bara sover, pappa som en gång kom och hälsade på. Och mannen med det blonda håret, som antingen är hans vän eller något helt, helt annat.

”Aaaah, en JOBBIG bok” tänker du. ”Ja och nej” svarar jag. Jag sällar mig nämligen till skaran som förundras över och förtrollas av hur Lövestam kan skriva så svåra saker på ett så självklart vis. Jag känner att uttrycket ”utan att ta i från tårna” kommer ganska ofta när jag skriver om böcker som jag tycker om, men det är det där: att kunna nagla något, stenhårt, men ändå inte ta i så man spricker – den balansen är så svår och när en författare behärskar det så finns det så otroligt många pluspoäng att plocka. Sara kan. Som hon kan. Hon fångar barns pragmatism. Hur barn kan göra allt allt för att skydda vuxna som inte är bra för dem. Lojaliteten. Hoppet.

Nu har jag sent omsider hittat Sara, och då är det skönt att veta att det finns tre böcker till (snart!) att älska. En produktiv författare med många bra år framför sig – det är en skattkista. Kolla själv!