Arkiv för maj, 2013

unboxing 130525

Det var tungt att gå vilse med paketet, men det var lätt värt det. Behövde dessutom inte ens packa upp det själv.

image

image

image


flopp

Jahaja. Jag sitter på flygbussen, Berlin står på agendan och jag har glööööömt min fina resedagbok som jag ju skulle inviga nu. Fail. Med i väskan finns åtminstone Sommaren utan män och Jellicoe Road. Det borde räcka till två nätter 😉

image

Sommaren utan män är min första Hustvedt (jaa, jag veeet ;)) och hundra sidor in i boken älskar jag henne. Bättre sent än aldrig.


ny kul bokresa på gång

Nu har jag en bokresa att se fram emot i mitten av augusti också – Sigtuna Litteraturfestival. Jag ska sova över, äta middag med ett antal trevliga människor från #boblmaf the Breakfast Book Club Edition, sedan ska vi bokcirkla Åsa Nilsonnes senaste bok på söndagsmorgonen – MED Åsa!

Sigtuna Litteraturfestival är relativt nyetablerad, men det verkar redan finnas gott om trevliga programpunkter. YES! Dags att ladda kulturtantsbatterierna igen.

asanilsonne

Foto: Ulla Montan


i den gröna bubblan

image

Jag röjer i trädgården och läser Anders de la Motte. Sommarväder. Just nu har jag svårt att tänka mig en skönare dag.

Vad läser du idag?


Fredagsmys

image

Min postit-blurb på Gatsby (ni gissade rätt! bra jobbat. berätta gärna om filmen är något att ha sen…!) gjorde succé, boken var borta i ett nafs. Någon hade ställt dit en annan bok som jag tycker mycket om, så jag blurbade på den också. Gissa?

Ja, min handstil är knasig numera. Jag vet.

image

”When it rains, it pours” är ett uttryck som jag gärna strösslar omkring mig. Jag vräkte mig ur bokinköpsstopp-fållan med råge när jag beställde elva pocketböcker för några dagar sedan. Idag råkade jag gå in på Akademibokhandeln. Inte kunde jag motstå en bok om zombiekossor? Jag läste färdigt This Dark Earth (omdöme avges snart i en blogg nära dig) inatt och måste genast fylla på med mer zombieana. Tag 4 betala 3. Damn. Jag åker dit på det varje gång. Jo, tre böcker till gick ganska snabbt att plocka ihop.

Så gick det med det införselförbudet. Jag lämnade nio böcker i byteshyllan igår och skickade ner en till svärmor idag, men veckans inköp – och boken från Sofia igår – bygger en nätt liten hög på femton böcker. Fem stycken in alltså. Ojoj.

image

Inte nog med det. Jag fick med mig en snygg anteckningsbok (resedagbok) och ett limstift till densamma (reseCOLLAGEdagbok) också. Vojne. Den invigs i Berlin nästa vecka. Det är bara ännu en jobbresa, men NÅGON stund på trevligt hak borde jag hinna med efter jobbet.

image

Det var en ren slump att kvällens drink matchade anteckningsboken. Faktiskt. Jag lovar! Jag fick en riktigt fin stund i kvällsolen. Zombiekossorna och jag. En skvätt Aperol. Gottgottigottgott.


mina fynd

Ja, jag skulle ju inte ha några böcker, hela idén var att BLI AV med böcker, men så… ja:

image

De här nappade jag åt mig. Nu ska de ju bara få stå i min bokhylla på jobbet, och då räknas de ju inte riktigt – eller hur? De kan sitta fint nu, det påstås att jag ska jobba i Tyskland några dagar i veckan de kommande veckorna. Den som lever får se.

image

…och så den übersnygga boken av Tobias Hill som Sofia skickade till mig. Love it! Riktigt kul eftersom den har några år på nacken, jag kände inte till den sen förut.


byteshylleblurbar på postitlapp

image

Vilken bok tror du att det är? Bokbiten-Carina har redan knäckt det på Instagram.

Många nöjda bokbytare på jobbet idag, det var skoj! Jag lämnade nio böcker och fick en tunnelbanethriller tillbaka. Jag skulle ju inte komma tillbaka med någon bok, men den här speciallevererades från en av kollegornas sambo och verkar vara ett riktigt fynd.

Hur har din bokbytardag varit?


on a mission

image

Jag har smugit runt och dekorerat dörrarna på jobbet. En rulle tejp och några A3:or ingår kanske inte i zombiejägarens normala vapenarsenal, men ombyte förnöjer.


Oops I did it again again

…fast nu var det annan sorts ”did”. Jag har amazonerat för första gången på flera månader! Woooohooooo, when it rains it pours, elva smarriga pocketböcker på väg hem till mig i detta nu.


när litteraturen färgar vardagen?

130513

PA-prepp på Jula med smultronfrön, Dregen-Polly, marsipan och en yxa. Välkomna, alla zombies. Så kan det gå när det är måndag och man har mens.

PS …bara det att den heter Hard Head. Bara det!


Oops I did it again…

…jag läste (ut!) en bok som jag inte minns varför jag köpte/ATT jag köpte, jag läste ut den trots att jag tyckte att den var tämligen usel (språkligt, ”mänskligt” och intrigmässigt). En del läser ut alla böcker de påbörjar bara för att de ”ska”, det gör inte jag, så jag antar att mitt enda svar på frågan ”varför?” är att jag ville veta hur galet det kunde bli. Jaja, jag har haft en riktigt genomförkyld helg med huvudet fullt av grönt snor. Då får jag ge mig själv lov att slösa min vanligtvis värdefulla lästid på saker som jag kanske borde ha lämnat därhän.

Bygones! Jag förlåter mig själv och lägger tyst boken i byteshyllan och dess namn skall vara glömt 😉


ännu mer som gör mig lycklig

couplamania

A JPEG Interview with Douglas Coupland – Lia tipsade på fejjan. Jag hade en intensiv Coupland-period i mitten/slutet av nittiotalet. Jag samlade alla hans böcker i många år, även efter att fixeringen gått över (jag trodde nog att den skulle komma tillbaka) men nu saknar jag nog några. Jag har flera olästa i skattkistehyllorna, men räknar iskallt med att de blir lästa. Nån gång.


saker som gör mig genuint överlycklig

Filosofiske Arya Ajorlu håller med böcker och nattöppet i sitt nya kafé på Badhusgatan 1. Bara kunderna läser kan de få stanna hela nätterna. – läs hela

(måtte hans idé hålla! jag ska gå dit och bidra, det är for sure.)


idag för 80 år sedan

bebel
Bebelplatz, Berlin. Minnesmärket över den natt 1933 då idiotiska ungnazister brände ”felaktiga” böcker på bål. En sådan som Selma Lagerlöf ansågs farlig nog för att förtjäna att brinna. Man ser det inte så tydligt på bilden, men när man tittar ner ser man tomma bokhyllor.

Das war ein Vorspiel nur, dort
wo man Bücher verbrennt,
verbrennt man am Ende auch Menschen.

Heinrich Heine 1820

Där man bränner böcker bränner man till slut också människor. Heine skrev så 1820. Den som kan läsa hans ord utan att rysa måste vara gjord av sten.

Elfriede Brüning var där.


Samtidigt i Surahammar

130509

Långledigt = tokförkyld. Det borde jag ha insett med tanke på hur risig K har varit den senaste veckan, men jag trodde verkligen att jag hade smittat ner honom och att jag för en gångs skull kom lindrigast undan med min tredagarshängighet efter Berlin.

Jag mår – och ser ut – som en genomsnittlig zombie (nu vet jag ju inte säkert hur de mår, men ska man gå efter hur de brukar låta [”grrr”, ”brööööl”, ”hnnnnnnnng”] så borde det vara något åt det här hållet). Jag har slitit lite rötter bara för att jag inte kan låta bli, men inser att det är lika bra att försöka ta det rätt lugnt. Solen tittade just fram en halvtimme. Snabbt som attan nappade jag åt mig en riktig feelgood-pärla signerad John Hornor Jacobs. En halvtimme i solen är alldeles bestämt bättre än att bara ligga inne och tryna hela dagen.


ny skattkista funnen

ihavetJag har nyss bytt väska, så normalt förekommande nödvändigheter som t ex ”väskbok” är ännu inte till 100% i sin ordning (äh, jag har ju min herr Fitzgerald men jag bara kommer inte igång och ÄLSKAR den boken). I förrgår drog naturen av Årets Första Sommardag (eller som mitt mer cyniska jag undrade samma kväll – ”var det detta som var sommaren 2013?”) och jag var less på mina tråkiga skrivbordsluncher. UUuuUUuuuuuUUUUt. Ut i solen!

Jag sneglade mot bokhyllan på jobbet. Jag har en stash där. En hög med böcker som jag ännu inte riktigt har velat medge att jag har köpt (”är de inte hemma så finns de inte?” tja, nåt sånt, MEN jag vill påpeka att samtliga böcker i den högen köptes förra året. FT. Före det veritabla Tråk som ett bokinköpsstopp innebär.)

Ja. Hur det nu var. Sara Lövestams I havet finns så många stora fiskar låg där och glänste. Den fick det bli. And the rest, as they say, is history.

Det är en bok som jag har längtat hem för att få läsa sedan jag började läsa den på lunchen i förrgår. Jag blev inte ens sur när jag vaknade 05.02 i morse – en ledig dag va? typiskt! – för jag plockade ju bara upp boken och läste ut den. Att kunna plocka upp en bok och bara läsa tills den är slut, det är lyx för mig. Riktigt ljuvlig lyx. Jag får väl ta en eftermiddagslur sen då. Det är OCKSÅ lyx. SOM jag har längtat efter kristiflygareledigheten i år.

Men Lövestam. Boken.

Bakom en gardin i Lugnvik står en iakttagare. Det är tryggt bakom fönstret, fyrtiosex millimeter treglasgräns som stänger ute verkligheten. Om man har tråkigt kan man studera barnen som går på förskolan som så lämpligt ligger mitt emot. Man kan följa dem med blicken, vattna sina pelargoner och glömma allt. Tills man inte kan det längre.

På dagisets uteplats står Malte. Han har helt själv hittat en kotte som är alldeles grön, och när han ser på den tänker han inte på det andra. Mamma som bara sover, pappa som en gång kom och hälsade på. Och mannen med det blonda håret, som antingen är hans vän eller något helt, helt annat.

”Aaaah, en JOBBIG bok” tänker du. ”Ja och nej” svarar jag. Jag sällar mig nämligen till skaran som förundras över och förtrollas av hur Lövestam kan skriva så svåra saker på ett så självklart vis. Jag känner att uttrycket ”utan att ta i från tårna” kommer ganska ofta när jag skriver om böcker som jag tycker om, men det är det där: att kunna nagla något, stenhårt, men ändå inte ta i så man spricker – den balansen är så svår och när en författare behärskar det så finns det så otroligt många pluspoäng att plocka. Sara kan. Som hon kan. Hon fångar barns pragmatism. Hur barn kan göra allt allt för att skydda vuxna som inte är bra för dem. Lojaliteten. Hoppet.

Nu har jag sent omsider hittat Sara, och då är det skönt att veta att det finns tre böcker till (snart!) att älska. En produktiv författare med många bra år framför sig – det är en skattkista. Kolla själv!


dagens lunch

image

image

Bok + bänk = sant


I’m coming out

Jag kände att det var dags nu, kollegerna behövde få veta. Min officiella titel är ”Specialist Processes & Tools” (nej, normalt inte tools som i hammare och såg, mer som i skräddarsydda excelblad och databaser) och äntligen äntligen är det officiellt att det är mig de ska vända sig till in case of zombie apocalypse. Också.

imcomingout

K har vetat detta länge. Han har slutat undra ända sedan den gången då vi som nyblivna husägare åkte till Bauhaus och han fick en fullständig genomgång av vad man EGENTLIGEN skulle använda yxor och hötjugor till. Ändå kom vi bara ut med en gräsklippare.

Behöver du också lite zombieprylar? Kolla in Slackjaw.se.


next station Notting Hill Gate

image

Hemmareser igen. Ruth Rendell tar mig med till Portobello Rd. Inte en typisk Rendell per se, men än så länge är jag mycket mycket nöjd. Minns inte om boken var ett tiokronorsfynd eller om jag fann den i byteshyllan, men efter lång tid på jobbet så fick den följa med hem i fredags.

Extralyx: gårdagens lösgodis och sooool. Hörde jag någon viska ett ”paradis”?


not just another queen

queenk

Mitt historieintresse kräver ett antal fina hyllmetrar i den fysiska manifestationen av boktokandet. Jag har mängder av underbara böcker om familjen Tudor, men där finns ett par böcker vikta åt svenskt 1600-tal också. Kristina. Jag hälsar på vid hennes grav when in Rome (ja, där är jag ju SÅ ofta, nä, men alla de tre gånger jag har varit där så har jag stannat till vid hennes fresk i Peterskyrkan) och jag är en av många som undrar vem hon egentligen var. HUR hon var. Nu var inte familjelivet på den tiden direkt som det är nu, men ett litet barn vars mamma enligt historien blir galen av sorg och sover med faderns lik, som är fel från första början (den store Gustav Adolf behövde ju en SON!) – ja, det där barnet. Uppväxten? Ungdomen? Vuxenlivet? Hon fascinerar. Indirekt hon tog möjligen livet av Descartes när hon lockade honom till råkalla Stockholm, men vi måste kanske förlåta henne det.

Jag är väldigt väldigt sugen på att se Bilder av Kristina på Livrustkammaren. Någon gång före januari 2014 BORDE jag lyckas få till det.


vad är ondska, del 6246754

ondaflickorJag fortsätter att göda min anglofili med ännu en brittisk kriminalroman och hamnar i ännu en liten sunkig kuststad med vidhängande sunkigt tivoli. Ännu mer av ung människa/unga människor dödar annan ung människa (det är omöjligt att inte tänka på Weirdo när jag läser – därmed inte sagt att romanerna är lika, eller att de känns som varandras kopior). Alex Marwood, Onda flickor/The Wicked Girls.

Barn och brott. Två flickor träffas av en slump, de lever i samma by men i vitt skilda sociala skikt. Innan dagen, japp – just den där första dagen då de pratar med varandra för första gången, är slut så är en annan flicka död. En fyraåring som ingen av dem egentligen känner eller har någon riktig koppling till. Hon hittas söndertrasad på de jävligaste vis och det tar inte lång tid innan Jade och Bel är fängslade, dömda och lämnade av omvärlden (inklusive de egna familjerna) att ruttna. Slump slump slump.

Tjugofem år senare kommer journalisten Kristy Lindsay till Whitmouth för att rapportera från den lilla kuststaden som skakas av en serie mord på unga kvinnor. Tadaaaaa. Hon kommer i kontakt med Amber Gordon som funnit en av de döda kvinnorna, och… slump, slump, slump.

Rubriken på det här inlägget avslöjar möjligen att det där med förlopp och skuld inte är helt glasklart den här gången heller. Gråtoner. Marwood serverar precis som Unsworth många twister – en del väntade, andra oväntade. Hon skapar spänning utan att riktigt trilla ner i det övermaga cliffhangerdiket. Stor litteratur? Njä, men det är en väl godkänd kriminalroman att sluka i hängmatta (vår! det är VÅR nu!), under duntäcke (jaja, vi kan allt om våren och därtill kopplade bakslag också), på tåget eller var du nu vill dyka in i en annan miljö en stund. Marwood och Unsworth gör mig sugen på att läsa fler kriminalromaner igen efter en ganska lång period av avoghet. Man kan invända att det knappast är ett självändamål att vilja läsa kriminalromaner men är det något jag vill ha mycket av i sommar så är det avkoppling. Jag brukar få det av välskrivna kriminalromaner.

Eventuella invändningar? Ja, det är kanske det där med ”slump, slump, slump” x 2. Det är en tämligen intrikat historia. Fast det är ju en bok. Underhållning. Jag kanske ska släppa min gråa ”öööhöhö, det DÄR var väl lite otroligt”-syn på samtiden en stund.

Boken refererar flitigt till bl a Mary Bell, och jag påminns om att jag FORTFARANDE inte har läst Gitta Sereny. Bör åtgärdas snart. MYCKET snart. ”Jag antar att hon hämtar från egna erfarenheter när hon [Marwood] ger kvällsjournalistik och skandalpress ett par välriktade kängor, om hur sanningen kan förvridas när spaltutrymme måste fyllas och tidningar säljas.” skriver Bokmoster och det var precis vad jag också tänkte när jag läste. Trots allt – svensk mediahantering är ännu en sunnanbris i jämförelse.

Alex Marwood är en pseudonym för journalisten och författaren Serena Mackesy. Jag blev ganska paff först när jag försökte googla henne under det vanliga namnet, jag insåg att hon hade en saligen insomnad karriär som författare som Serena, men att Alex gav henne den återfödelse som hon desperat behövde. En e-succé initalt, ett resultat av flitigt nyttjande av sociala medier.

“I have written two bestsellers, over a decade apart, under two different names. In between, I wrote three other books, under conditions of increasing fear, poverty and self-doubt as each vanished virtually without trace. As my last hurrah before the bailiffs came in, I recently changed my name to Alex Marwood, and my psychological thriller,The Wicked Girls, has once more made me an overnight success.”

Nästa bok, The Killer Next door, ska släppas i december. Mmmmm. Den vill jag också läsa.


saker man drömmer om en hel vinter

image

Sol. Bra bok. Ledig dag mitt i veckan. Paradis.