Doktor Joseph går en rond

drjosephAndreas Romans Doktor Joseph är nu ingen läkare. Joseph jobbar på Försäkringskassan. Han är en av de varma och trevliga, som får skäll för att han gör av med budget. Han kallas till samtal med chefen, tror att han ska bli befordrad, men får sparken. Hemma väntar familjen och vill fira, men det tar en stund innan Joseph förmår kläcka ur sig vad som egentligen har hänt. Den där tvekan, dröjsmålet, är droppen. Hans fru lämnar honom. Grannen polisnmäler honom.

Bra dag? Kunde bli bättre kanske? Dags att ta till lite magi? Lite vodou?

(jag vet. jag vill också skriva ”voodoo”, men nu är det ”vodou” författaren använder och då får det vara så då)

Joseph har lovat sin fru. Han ska inte. Han lämnade Haiti, han lämnade kulten. Han. Ska. Inte. INTE.

Men nu är ju inte Bea där? Hon har ju lämnat honom? Joseph går ner i källaren. Han ska bara… bara… bara LITE. Nu är det tyvärr så att ”lite” räcker. Starka mörka krafter längtar efter Joseph. Gamla stan är fylld av människor som flugit in från hela världen, människor som väntar på att rätt tidpunkt ska infalla. Månförmörkelsen som optimerar ondskans kraft. Och mitt i allt: Joseph. Han gjorde saker för många år sedan som gör att många vill se honom dö en våldsam död nu. Baron Samedi skojar man inte med ostraffat. Det räcker att glänta på vodou-locket litegrand för att ondskan ska få korn på Joseph.

Oavsett det förflutna: Joseph är en hyvens kille och man vill verkligen att det ska gå bra för honom. Man vill att frugan ska ta förnuftet tillfånga och återvända med barnen. Hon sniffade minsann lite på magin hon också, när de möttes på Haiti. Och barnen…

Ja, i den här historien är det många som har hemligheter. Det blir strid, och vilken strid sedan. Blodet sprutar, slöa men snudd på ostoppbara zombies tuggar på varandra i ren frustration, familjemedlemmar kämpar som djur för att rädda de sina. Halva Gamla stan – eller åtminstone katakomberna under ytan – flyger i luften.

Extraplus: voodoo-zombies! Älskansvärda bröder i huvudrollen. En spännande genre som känns kul och ny (i svensk nutidsfantastik, vill säga. första gången jag mötte Baron Samedi var annars när jag såg Live and let die sittande på golvet på Holken i Karlstad 1981). Skönt berättarperspektiv med en miljö där vodoun framstår som snudd på svennebananig, där man kan hitta prylar som behövs lite varstans om man bara vet vad man ska fråga efter.

På minussidan: en del spret. En del stickspår som jag gärna hade varit utan (kockarna?). Lite väl mycket humor (!) ibland. Jag älskar det absurda i ”kontorsgrå arbetsterapeut på dagen, spännande vodoupräst på natten”, jag myser åt en och annan rolig hämnd, men en del av figurerna gränsar till bonnabuskis. ANINGENS för långa stridsscener.

Detta gnäll till trots: en mycket stark trea till den första boken i en serie som jag ser mycket fram emot att följa. Andreas Roman är en pärla.

PS Drick ditt kaffe med försiktighet. Stor försiktighet.

Annonser

3 svar

  1. Åh, den låter intressant.

    Det var någon utställning på Världskulturmuseet i Göteborg häromåret, som jag inte var på i och för sig, men de använde också vodou-stavningen. Det kanske är det som är rätt då.

    2 april, 2013 kl. 20:04

    • Jag läste någonstans att det var den utställningen som inspirerade Roman!

      2 april, 2013 kl. 20:06

  2. * fniss *

    8 april, 2013 kl. 09:49

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s