ja, var BLEV du av, Bernadette?

Jag hade mer än en bok med mig till Berlin, men det absolut lättsammaste resesällskapet var faktiskt Maria Semples Var blev du av, Bernadette (tack vare Cecilia så jag hade en otroligt intressant bok om London Underground också, men den var inte lika mycket av en verklighetsflykt eftersom veckans jobbtema ovedersägligen var just TÅG och ett antal utmanande möten som skulle klaras av).

bernadetteDet finns emellertid en liten fara i att kasta sig över en bok som har jämförts med såväl Extremely Loud & Incredibly Close som The Curious Incident of the Dog in the Night-time. Båda titlarna befinner sig på min alla tiders topp tio-lista och jag söker alltid fler böcker av samma typ, men det betyder ju också att jag har väldigt höga förväntningar. Skulle Bernadette orka leva upp till hypen?

Bernadette Fox är ökänd. Hon är en revolutionerande arkitekt som helt har slutat skapa. Hon är ett hot och en plåga för andra mammor i Seattle. Hon är hustru till datageniet Elgie Branch. Men för sin 15-åriga dotter Bee är hon inte bara mamma utan också bästa vän.

När Bernadette plötsligt försvinner sammanställer Bee brev, e-postmeddelanden, officiella dokument, rektorsrapporter, hemlig korrespondens, läkarjournaler och FBI-handlingar för att hitta sin mor.

DÄR, just där, antar jag att parallellerna till Haddon och Safran Foer drogs. Formatet. Historien drivs framåt på just det där sättet: e-postmeddelanden mellan snipiga granntanter, dokument av olika slag. Jag är utomordentligt svag för den formen av berättade. Inte helt vanligt, men inte heller helt ovanligt. Boken kör inte konceptet full ut rent grafiskt (bläddra i ”Incredibly close…” så förstår du vad jag menar) men det funkar ändå.

De första fyra femtedelarna av boken flinar jag nöjt. Nej, den glider inte upp på topp tio bredvid Haddon och Safran Foer, men den är helt klart bra nog som resesällskap. Temple är skicklig, historien vänder ett antal gånger – ”vem är galen EGENTLIGEN?”. Det är mycket lätt att sympatisera med mor och dotter och trots att jag på förhand vet att boken går ut på att Bernadette försvinner så blir jag ledsen när hon gör det. Jakten för att hitta henne är spännande. På slutet spinner historien emellertid iväg och blir lite FÖR galen för mig. Jag borde älska det, det involverar en exotisk resa, men Semple tappar mig. Slutomdömet blir ett ”godkänt med litet plus”, men det fanns potential för ett högre betyg.

Jag fick många kommentarer om hur snygg boken var medan jag läste. Omslaget. Jag håller med, omslaget fångar verkligen blicken, men det finns också något i formspråket som andas chick lit, och jag är rädd för att det kan skrämma bort en del läsare. Detta är INTE chick lit, det är något mer. ”Mer” i detta fallet behöver inte betyda något pretentiöst, det betyder just bara ”mer”. Det vore synd om någon ditchade boken på grund av omslaget (men det kan ju å andra sidan tänkas att omslaget drar till sig läsare som annars skulle ha tänkt ”njä” också). Jag kanske ska sluta analysera omslaget? ”Man ska inte döma hunden efter håren. Det kanske inte ens är en hund.” som min vän T brukar säga.

Annonser

4 svar

  1. Jo, omslaget skulle skrämma bort mig om jag inte visste något om boken … men det där med Safran Foer gör förstås att den verkar lite intressantare i mina ögon 😉

    24 mars, 2013 kl. 12:18

    • Semple når inte upp till hans nivå, men jag tror att du skulle kunna gilla den. Inte fantastisk, men fullt godkänd.

      24 mars, 2013 kl. 12:22

  2. Jag blev definitivt positivt överraskad av den här boken. Jämförelsen med Safran Foer känns väldigt ytlig och var inget jag direkt kände när jag läste boken. Håller med om att den är ”mer” än chiclit (vad nu det egentligen betyder, men men). Och omslaget är en personlig favorit, skulle kunna tänka mig att ha den liggande framme bara för det. Haddon är ingen författare jag är bekant med, men borde kanske ändra på det.

    25 mars, 2013 kl. 09:55

    • Håller med om att kopplingen till Safran Foer är ganska svag. OK, smart unge letar efter någon/något, upplägget med hur Semple driver historien framåt – men nej, inte nog många likheter för att jag ska tycka att parallellen är helt glasklar.

      Om du inte har läst Haddon så kan jag verkligen rekommendera ”The Curious Incident…”. Den är underbar!

      25 mars, 2013 kl. 18:14

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s