minns ni Mästaren och Margarita?
Du vet Behemoth, han finns på riktigt. TÄNK att han bor i lilla Stenstorp – hemma hos min svärmor dessutom – långt från Moskva.
An enormous (said to be as large as a hog) demonic black cat who speaks, walks on two legs, and can even transform to human shape for brief periods. He has a penchant for chess, vodka, pistols, and obnoxious sarcasm. Evidently the least-respected member of Woland’s team—even Margarita boldly takes to slapping Behemoth on the head after one of his many ill-timed jokes, without fear of retribution. His Russian name Begemot means hippopotamus, but also refers to the legendary Biblical monster.
jackpot för dubbelnörden
Påskdagen är kylig, men solen skiner och jag ser till att stjäla mig en utestund tillsammans med min bok. På svärfars trapp sitter jag dessutom på första parkett när en del av mina gamla bebisar susar förbi. Det gäller att fånga de optimerade nördstunderna i flykten.
i handen på en biblioholist, påskafton
Från postapokalyps i London till magi a la Haiti, men i Stockholm. Sämre kan man ha det. Svensk fantastik är – ursäkta den billiga poängen – fantastisk.
postapoka…. eh, påskapokalyps
Tänk att överlevnad kan vara så MYSIG när man kan betrakta den på säkert avstånd en ledig långfredagsmorgon under täcket. Snälla kosmos, visst kommer postapokalypsen alltid att vara så?
Eller inte.
So far very good, jag har goda förhoppningar om att den ska kunnas tänkas hålla hela vägen och jag blir glad över att läsa att författaren skriver på en tvåa.
Nu ska jag fortsätta att vara utomordentligt påsk-lat, jobbet har sugit musten ur mig de senaste veckorna (men jag har haft kul, det har jag) så nu ska hjärnan få viiiiiila.
bästa påskpresenten
Album cover shoot for Aladdin Sane, 1973. Photograph by Brian Duffy © Duffy Archive
Vi spar in på biljetten till Blåkulla (det är såååå gjort) och lägger pengarna på långhelg i London till sommaren istället – wooohoooo! Vi ska kolla in David Bowie-utställningen på Victoria & Albert, vi ska såklart njuta lite extra av att åka den 150-åriga tunnelbanan, vi ska besöka en hiskelig massa trevliga antikvariat, glo på coola fixies, läsa böcker i solen i Hyde Park (jaa, jag skrev ”solen”, jag jinxar!), äta god god mat, försöka undvika att köpa ännu fler Dr Martens (eller… äh, vi får se) och bara njuta av världens bästa stad. Det blir bara två veckors semester i sommar, att kunna klämma in en Londonhelg mellan dessa två veckor känns helt underbart.
Undrar vilken kyrkogård vi ska beta av denna gång? Abney Park och Highgate är avklarade – Kensal Green kanske? Där vilar en och annan litterär storhet som man kan hälsa på.
ska vi köpa denna poster om den finns kvar? jaaaa, det ska vi!
buzzwords
Crossover – stekhett just nu. Jag ser det överallt, senast i en fb-post från Månpocket:
Nu finns 5 nya crossover-titlar från Månpocket till försäljning. Böcker som bryter gränser, som vägrar passa in i givna mallar och som genom sitt egensinne eller sin allmängiltighet vinner läsare bland både gamla och unga.
Det råkar – oavsett vad man kallar det – vara en genre som jag älskar, så jag är glad över ”buzzen”, trots det faktum att något som blir jättepopulärt också brukar kunna bli jätteute, ganska snabbt dessutom.
Månpocket då. ”Utomordentligt påsksläpp!” hann jag tänka innan jag insåg att böckerna verkar släppas först nästa vecka. Nåja, kolla din bokhandel om du är sugen, jag har noterat att man kan bli glatt överraskad ibland när böcker packas upp någon dag tidigare än det officiella datumet. Nu kan du fynda Isaac Marions fantastiska bok Varma kroppar (jag kan dock inte svara på om översättningen är bra eller inte, men jag hoppas! den boken vore det en dödssynd – och inte på det smarriga zombieviset – att sumpa med klantig översättning), Johanna Strömqvists Smittad och Lauren Olivers Resten får du ta reda på själv. Av beskrivningen att döma kan den sistnämnda tänkas vara en bok för mig att antingen älska eller hata – jag har utomordentligt svårt för alltför förnumstiga böcker om vad som verrrrrrkligen är viktigt i livet, men jag är svag för böcker med twisten ”du får en ny chans – vad gör du?”. Vi får se om det blir inköp eller inte. Jag har ju, eeeeeeh, två-tre olästa böcker som väntar redan.
Min påsklista? Anna Starobinets, Andreas Roman, Mo Hayder och Karl Pilkington som det ser ut just nu. Vad vill du läsa i påsk?
olika men lika men olika men (äh, ni hajar)
Kopplingen är inte direkt glasklar, men jag har läst två kvalitetsböcker på två veckor, och de påminner mig så otroligt mycket om varandra trots att de är så fullständigt olika.
När en historia är så utsökt vackert skriven, när man serveras fragment av en helhet som man inte greppar förrän på den allra sista sidan, och när alla dessa små små fragment av nutid och dåtid trots en viss långsamhet aldrig någonsin får en att känna otålighet: det. Det!
Från Lund till London. Res!
en ofrånkomlig accessoire
Läsa utan att ockuperas av katt? Omöjligt hemma hos oss. Tur att man inte VILL läsa utan katt heller.
ja, var BLEV du av, Bernadette?
Jag hade mer än en bok med mig till Berlin, men det absolut lättsammaste resesällskapet var faktiskt Maria Semples Var blev du av, Bernadette (tack vare Cecilia så jag hade en otroligt intressant bok om London Underground också, men den var inte lika mycket av en verklighetsflykt eftersom veckans jobbtema ovedersägligen var just TÅG och ett antal utmanande möten som skulle klaras av).
Det finns emellertid en liten fara i att kasta sig över en bok som har jämförts med såväl Extremely Loud & Incredibly Close som The Curious Incident of the Dog in the Night-time. Båda titlarna befinner sig på min alla tiders topp tio-lista och jag söker alltid fler böcker av samma typ, men det betyder ju också att jag har väldigt höga förväntningar. Skulle Bernadette orka leva upp till hypen?
Bernadette Fox är ökänd. Hon är en revolutionerande arkitekt som helt har slutat skapa. Hon är ett hot och en plåga för andra mammor i Seattle. Hon är hustru till datageniet Elgie Branch. Men för sin 15-åriga dotter Bee är hon inte bara mamma utan också bästa vän.
När Bernadette plötsligt försvinner sammanställer Bee brev, e-postmeddelanden, officiella dokument, rektorsrapporter, hemlig korrespondens, läkarjournaler och FBI-handlingar för att hitta sin mor.
DÄR, just där, antar jag att parallellerna till Haddon och Safran Foer drogs. Formatet. Historien drivs framåt på just det där sättet: e-postmeddelanden mellan snipiga granntanter, dokument av olika slag. Jag är utomordentligt svag för den formen av berättade. Inte helt vanligt, men inte heller helt ovanligt. Boken kör inte konceptet full ut rent grafiskt (bläddra i ”Incredibly close…” så förstår du vad jag menar) men det funkar ändå.
De första fyra femtedelarna av boken flinar jag nöjt. Nej, den glider inte upp på topp tio bredvid Haddon och Safran Foer, men den är helt klart bra nog som resesällskap. Temple är skicklig, historien vänder ett antal gånger – ”vem är galen EGENTLIGEN?”. Det är mycket lätt att sympatisera med mor och dotter och trots att jag på förhand vet att boken går ut på att Bernadette försvinner så blir jag ledsen när hon gör det. Jakten för att hitta henne är spännande. På slutet spinner historien emellertid iväg och blir lite FÖR galen för mig. Jag borde älska det, det involverar en exotisk resa, men Semple tappar mig. Slutomdömet blir ett ”godkänt med litet plus”, men det fanns potential för ett högre betyg.
Jag fick många kommentarer om hur snygg boken var medan jag läste. Omslaget. Jag håller med, omslaget fångar verkligen blicken, men det finns också något i formspråket som andas chick lit, och jag är rädd för att det kan skrämma bort en del läsare. Detta är INTE chick lit, det är något mer. ”Mer” i detta fallet behöver inte betyda något pretentiöst, det betyder just bara ”mer”. Det vore synd om någon ditchade boken på grund av omslaget (men det kan ju å andra sidan tänkas att omslaget drar till sig läsare som annars skulle ha tänkt ”njä” också). Jag kanske ska sluta analysera omslaget? ”Man ska inte döma hunden efter håren. Det kanske inte ens är en hund.” som min vän T brukar säga.
nyfiken? delta i utlottningen!
Om du blev nyfiken på Pål Eggert igår så kan jag rekommendera dig att besöka Swedish Zombie före den 3/4 – de lottar nämligen ut tre signerade exemplar av boken!
Görlitzer Rumrennerei med några stänk av boktok
I onsdags klev jag på en spårvagn till Alexanderplatz klockan 06.00 på morgonen (jag sprudlade… kanske inte, men nästan) – vi skulle till en av våra fabriker i Görlitz över dagen. Tre timmars tågresa senare klev vi ut i en vintrig sagostad.
Görlitz kallas ibland för Görlywood, det är mer än en stor rulle som har spelats in där (Inglorious Basterds är en – de höll på med nån ny fet film där nu, men jag vet inte vilken och jag lyckades inte snubbla över inspelningen heller). Stan klarade sig bra från bombningar under andra världskriget och erbjuder en mycket speciell miljö. Det var en lång dag, vi kom ”hem” till Berlin igen klockan 21.00 men då hade jag hunnit springa runt i stan i nästan två timmar efter jobbet också. Görlitz är en stad fylld av kontraster, väl värd ett besök.
Efter kriget drogs landsgränserna om och staden delades. Till vänster om bron heter stan Zgorzelec och ligger i Polen. Till höger om bron heter stan alltså Görlitz och ligger i Tyskland. Jag har aldrig varit i Polen förut, nu sprang jag över bron och var där i en hel kvart.
Nicolaiturm, bara en av många många byggnader som kittlade min fantasi (och nu avser jag inte den falliska aspekten, Suzann).
Jag är minst sagt irriterad på mig själv. Jag var alldeles säker på att jag kom ihåg att det här ljuvliga antikvariatet låg på Peterstrasse 3, men nu när jag försöker kolla upp det så verkar jag minnas helt fel. Jag måste nog lära mig att skriva ner saker eftersom min hjärna börjar likna en rutten tvättsvamp.
Tågstationen i Görlitz fick mig att häpna. Min chef vet att jag gillar rälsfordon och därtill kopplade fastigheter, men till och med han gapskrattade åt hur jag lät när vi klev ur tåget.
In i stationskiosken för att köpa ”middag” till hemresan. Jag kved när jag såg den här hyllan, men tro det eller ej: det enda jag köpte var en liten och tunn (men fin) bok med bilder från Görlitz.
Svart och snyggt i Göteborg
Pål Eggerts tredje bok Borde vara död plockar med mig till ett Göteborg som ligger väldigt långt från mina vanliga upplevelser (gissa vad: Bokmässan). Vad Nene Ormes har gjort för ”mitt” Malmö gör nu Pål för ”mitt” Göteborg. Nene och Pål ligger båda på Styxx förlag, det är väl inte direkt en slump. Båda två skriver snygg svensk urban fantasy.
Sebastian arbetar på ett slitet boende för missbrukare, psykiskt sjuka och rotlösa människor av den typ som sällan håvar in förstahandskontrakt på fräscha hyresrätter i trevliga områden. En vanlig kille – eller kanske inte? – med patos som torkar skit utan att gnälla och ger support utan att moralisera, han vakar över ”sina” boende och han gör det på att sätt som får mig att jubla (jag har ett förflutet i socialsvängen, jag vickade som behandlingsassistent på ett boende för utsatta människor parallellt med studierna i Uppsala för snart tio år sedan). Trist helyllekille? Njet. Knappast. Sebastian har sina sidor.
Människorna på boendet lever förvisso ett hårt liv per default, men när en efter en hittas död börjar Sebastian fatta misstankar. Har det något samband med den nyinflyttade och mystiska Isa? Isa gör helst inget väsen av sig, men hon är svår att missa: hon har en tämligen udda kroppsmodifikation i form av en svans. En svans som saknar muskulatur och hud, en skelettsvans som sticker ut genom byxorna och vajar nedanför kappan.
Bristen på resurser är skriande, men det var ju inte riktigt så här det skulle frigöras boende till de behövande som köar. Sebastian ger sig ut på jakt.
Gräv där du står, heter det. Pål arbetar inom social omsorg och hans kunskaper skänker boken en aura av autenticitet som jag uppskattar väldigt mycket. Att kunna leverera något som osar så mycket socialt patos utan att ta i från tårna, utan att snuttifiera och utan att falla för frestelsen att måla allting svart-vitt, är mycket värdefullt. Det är det där ”jordade” i kombination med Sebastians och Isas magiska värld som är grejen. Jag vet inte hur jag ska sammanfatta det, men jag fastnar för uttrycket ”saklig” magi. Motsägelsefullt? Knappast. Påls sakliga magi är snarare det bästa sättet att nyttja de möjligheter som genren urban fantasy ger om du frågar mig. Jag har dessutom en barnslig, om än inte helt ovanlig, drift: jag vill hitta någon att tycka om. Att heja på. Sebastian och Isa är lätta att tycka om mitt i all svärta.
När jag slog igen boken kände jag ett glupskt ”jag vill ha mer”, och jag tycker definitivt att historien lämnar plats för en fortsättning. Jag blev väldigt nöjd när jag läste hos Swedish Zombie att Pål också verkar hålla med mig om att det finns mer att berätta. Det blir onekligen lättare att få som man vill om författaren vill skriva mer.
Fyra vassa skelettsvansar av fem möjliga. Jag gillade Påls sätt att skriva redan i De döda fruktar födelsen och det blir bara bättre och bättre.
jagskaintejagskainte
Jag skulle ju inte, men som Marie skrev: det stod faktiskt Siv på den där boken.
Trädet är kvar
Bokträdet i Prenzlauer Berg är alive and kicking – jag satte dock inte dit något denna gång. Vi får se senare i veckan.
Öl, mat, bok och jazz på Santiago Bar vid Kollwitzplatz nu. Sämre kan man ha det, men imorgon blir det allvar. Det vägrar jag tänka på nu. Nu ska jag läsa min Var blev du av Bernadette och njuta kväll i Berlin. Tror jag ska beställa in en riktigt färgglad drink till min bok.
Tyskan sitter som en smäck hittills. Det går nog snart över (när jag måste göra annat än att bara beställa mat och checka in på hotell :)).
ett steg mot en ännu mer e-villig biblioholist
Byta grejor med varandra? E-böcker? NOW we’re talking!
Planer finns, skynda skynda säger jag om det.
(och så blir jag lite till mig vid tanken på en ny säsong av Mad Men)
månadens svarta
En ny Eskapix-bok är som ett dekadent svärtat och underbart barnförbjudet Kinderegg – man vet aldrig riktigt vad man ska få, men det är definitivt ännu mer än bara tre-i-en. Noveller, essäer, serier, illustrationer. Perfekt mix.
Brinn Era Djävlar! Brinn! bjussar bland annat på en bra novell av Pål Eggert (aktuell med boken Borde vara död som snart recenseras i en blogg nära dig), men det som satte sig allra hårdast var novellen Kittens With Chainsaws av Johannes Pinter. Det var ännu en av de texter som gjorde fysiskt ont i mig att läsa, men vars upplösning fick mig att le mycket mycket elakt. Omistlig twist för mig som zombieälskare men som sagt: min inre crazy cat lady tog en del stryk. Någon vecka efter att jag hade läst skrevs det om elakheter i Göteborg och det var tämligen omöjligt att slå Pinters historia ur skallen när jag läste artikeln. Kom igen katterna. Wake up!
Eskapix bjuder som vanligt på många kompetenta alster, Stewe Sundin levererar som alltid och Sofia Albertsson är ett tillskott som jag hoppas få läsa mer av mycket snart. Christina Nordlander likaså. Äsch, snart jag rabblat upp varenda kreatör i hela boken. Det blir ju lite tandlöst.
Not for the fainthearted, inte ens för mig själv alla dagar men ack ack vad Eskapix ger mig något som jag så väl behöver. Ibland är mitt hjärta kolsvart. Så får det vara. Ös på Henrik – we need you!
men så käckt!
Perfekt! Jag törs ta med en liten (tja, kanske 14 x 9 cm? nåt sånt. låt mig säga såhär: den tynger inte väskan, direkt) skärva tyskt läsprojekt trots allt. Passande när jag ska bo i just Prenzlauer Berg. Lite text, många bilder. Restaurangtipsen är kanske inte helt aktuella eftersom den har några år på nacken, men parker och annat fint ligger väl där det ligger. Fyndlådekap ftw. Tror jag gav fem euro för den.
Avdelningen knäppa sammanträffanden som bara blir så otroligt bra: Cecilia som bor i Houston ska med en flight som går tio minuter före min från ARN på söndag – vi stämmer träff i terminal 5. Oddsen på det…! Hon är min bästa bokleverantör någonsin, så gissa vad vi ska göra? Ska vi byta böcker? Näää, tror ni?
Att älska kartor och tabeller del 9575610565
Efter många om och men blev det klart att jag åker till Berlin på söndag (det var som vanligt on-off-on-off ett par vändor innan min chef sa ”nu KÖR vi, no matter what”). Jag är snål även med företagets pengar, det vanliga hotellet har blivit alldeles för dyrt så nu testar jag ett nytt och sparar in 150 Euro till aktieägarna. Nu ska jag bo i Prenzlauer Berg, en av de skönaste stadsdelarna OCH jag sparar inte bara pengar – jag spar tid på tåget också. 17 minuters besparing enkel resa är inte det sämsta.
Nytt hotell betyder att min jag-hittar-i-sömnen-rutt måste göras våld på. Ååååh vad jag, kartfanatikern, led när jag lade mig i sängen (!) med gatu- och tunnelbanekartan. För att få dit lite tabellkärlek också (jaaa, jag måste ABSOLUT veta när S25 går för jag vill inte vänta 19 minuter på nästa tåg) så skrev jag ut tidtabellen för ”mitt” tåg och limmade in i jobboken. Overkill? Njet. BVG vill att livet ska vara lite spännande, man kan leta efter tidtabeller i evigheter på deras sida så när man väl hittar en tabell så passar man på!
Tåg jobbet t o r måndag till fredag och en lite extra lång tågresa – förmodligen – en av dagarna då vi gör en avstickare till Görlitz. Då blir det till att kliva på tåget 06.25, njuta tre timmars tågresa, överleva en dag fylld med möten, njuta tre timmar på tåget igen, åter i Berlin runt 21.00. ”It’s just one of those days, grab a coffe and a book” sa Seb.
Där kom de vanliga kära besvären. BÖCKER. Tågresor tarvar böcker. Nåt bra, men inte FÖR bra så att jag prompt vill behålla det jag hinner läsa ut. Gärna något på engelska som jag kan lämna i bokträdet (ungefär tio minuters promenad från mitt hotell, jag BORDE hinna dit nån kväll).
Va? Vore detta ett bra tillfälle att ta tag i tyska läsprojektet igen? Tralalala, jag hör inte… jo, VISST vore det det, men på resa – om än jobbdito – vill jag ha säkra kort, grejor som jag vet att jag pallar att läsa. Jag ska köpa något glossigt magasin på tyska, men jag fegar nog och tar med böcker som jag kan tänkas klara av utan alltför stor ansträngning.
Veckans I-landsproblem är att Dussmann – som gladde mig med att skriva om söndagsöppet till kl 20 i januari – inte verkar ha öppet på söndag. One time only. Jag landar tidig kväll, det hade varit kul att hinna med Dussmann, men OK då. Berlin brukar vara stängt på söndagarna. Snudd på helstängt. Loppis i Mauerpark? Njä, den hinner jag inte till. Jag får väl helt sonika ta en kvällspromenad och gnugga mig kärleksfullt mot Till Lindemanns portuppgång. Fast det blir jobbigt. Jag vet gatan där han åtminstone brukade bo, men inte nummer. Gnugga varenda port? Hur långt hinner jag innan nån ringer polisen tro? Nä, lika bra att strunta i det. Men jag kan gå och klappa lite på Käthe, hon sitter alldeles i närheten.
dagens
– – – Samtidigt förstod jag, att utåt sett gestaltade jag just en tonårstjej. Det ansågs fascinerande att en medelålders man kunde göra det med sådan övertygelse och det pratades om ”en lek med könsroller”. En lek med könsroller? Jag skapade ju en sort, en person, inte ett kön, en flicka.
Just så, David Wiberg. Mycket, mycket bra.
Linneas dagbok, från källarhålet – läs den. Om att det är svårt att vara tonåring, men också om att det är svårt att vara vuxen. Mycket metaboktok dessutom, eftersom Linneas svenskalektioner har en viktig roll.
Åh herregud vad jag hade glömt hur man kan fixera sig vid någon man inte ens känner.
hur funkar det?
Läser om en föreslagen reform och hittar ett stycke om ersättning för biblioteksutlån och funderar:
Idag betalas ett belopp för varje lån på biblioteken till Författarfonden för vidare fördelning till författare, fotografer och tecknare, dels individuella ersättningar, dels stipendier.
Jag förstår att det vore svåradministrerat, men jag har alltid trott att det var exakt som med musik och STIM: upphovsperson får ersättning per utlån (uppspelning). Punkt. Är det alltså så att Författarfonden fördelar pengarna strikt efter utlån (a la STIM) med extra stipendier därtill, eller kan Författarfonden frångå exakta siffror så att ens i vissa fall inte så kända/erkända favoritförfattare inte får ett jota även om ett antal personer har lånat deras böcker? Eller borde man se det tvärtom, att Författarfonden fördelar pengarna så att de som inte säljer som Läckberg får pengar ändå, medan succéförfattaren inte får lika mycket?
Jag är clueless. Hjälp mig, om du vet! Förklara!
———-
Blev just lite mer upplyst, men inte 100%: Sveriges författarfond
Undersökningen kan påbörjas året efter utlåningsåret och inleds med att författarfonden samlar in information om utlåningen från i stort sett samtliga datoriserade bibliotek i landet.
När själva insamlingen är avslutad påbörjas ett omfattande arbete med att analysera den bibliografiska informationen som i bibliotekens katalogposter finns om varje enskilt verk. Vi har med tiden byggt upp ett omfattande verksregister som innehåller dessa bibliografiska uppgifter samt information om hur de individuella ersättningarna för respektive verk ska fördelas. På så sätt kan vi matcha det insamlade materialet mot detta verksregister och bearbeta huvuddelen av lånen maskinellt. Därefter bearbetar vi ytterligare en del av det återstående materialet. Detta ”manuella” arbete pågår under större delen av året, och utbetalningen av ersättningen kan normalt göras på senhösten året efter utlåningsåret.
vi måste tala om
En kort men skön solstund – filt, vantar och Lisa Bjurwald. Jag stöter på mental patrull tämligen snabbt. Lisa skriver om extremhögern och delar in den i två grenar, den nynazistiska och den antimuslimska. När jag tänker på det jag ser och hör så känner jag att det är för enkelt att klatta ihop det antimuslimska med extremhöger. Jag ser SD och antimuslimska åsikter på avlägset och nära håll, saker som uttrycks från personer som inte är höger på något vis alls. Jag tror att det är farligt att inte se det, inte diskutera det. Fast det kanske är en annan bok det då.
Fältöversten – med sportlovsminnen av 197x hos mormor
Minnen. Ibland var det bara för att vi skulle till Historiska Muséet, men nån gång var det faktiskt för att titta på just Fältöversten, Fältan. Mormor och jag tog bussen. Nybyggt, jättestort, och massor av affärer INOMHUS. Mormor (som bytt Ormsjö mot Stockholm i jakt på jobb) var mer exalterad än jag själv. Jag blev besviken, vill jag minnas. Mitt unga småstadsjag var mer imponerad av Buttericks.
Sedan den där gången – 197x – kan jag inte påstå att jag har tänkt speciellt mycket på Fältan. När det började dyka upp rubriker om Jonas Malmborgs bok så var det inte ens just det kvarteret som kom upp i skallen – jag tänkte mer något i stil med finska vinterkriget. Så läste jag beskrivningen, anlitade OPAC och kastade mig på reservera-knappen.
Det är 1987 och sommarlovet går in på sin sista vecka. Snart börjar allvaret och barndomen tar slut. Trettonårige Jacob ska börja högstadiet och driver ensam runt på Östermalm. Om några dagar är inget sig likt. Ny skola, nya lärare, nya klasskompisar. Jakob tänker mycket på hur det ska bli i den hårda tonårsvärlden där niorna i Gärdesskolan roar sig med att döpa små sjuor som han i spolvattnet inne på killtoan. I väntan på skolstarten kan Jakob inte göra annat än att cykla runt Karlaplansfontänen och öva frisparkar i Gustav Adolfsparken.
En dag möter han Mange, Fredde och Sasha vid grusplanen. De kommer från Östermalm de också, men från en helt annan värld – hyreslägenheterna i Fältöversten. Det visar sig att de redan går i Gärdesskolan och är del av det ökända Fältagänget. Snart dras den osäkre och ensamme Jacob in i deras värld. Kontrasten är skarp mellan hans trygga överklassfamilj och Fältagängets vardag med fylla, slagsmål, rån och droger.
Vilken bladvändare. Mer än 550 sidor, men aldrig tråkigt. Fet igenkänningsfaktor (att vara alkisungen som alltid luktar unken rök och har fel kläder, fel allting) och smart upplägg (barnens liv uppblandat med såväl fiktiva – tror jag – som autentiska artiklar relaterade till kvarteret). Jag är emellertid inte helsåld. Jonas brinner för att förmedla, men det blir lite too much för mig. Han tar i från tårna när han beskriver många öden, det blir lite väl polariserat. Det handlar om socialt arv, hur det ibland är en slump att någon halkar snett men ofta INTE. Han snirklar ut i många spår, vi ser glimtar ur många ungdomars liv och jag tror att han hade vunnit på att snäva till persongalleriet en aning. Många av personerna följer vi nog länge för att göranden och skeenden ska tillföra något, men jag känner att det är alldeles för många trådar som inte leder någon vart. Tre plus? Fyra minus? Jag vacklar. Oavsett: det var långt från bortkastad läsning.
Det sociala arvet? Ja, här sitter jag. Jag luktar inte längre unken rök. Jag ska inte påstå att jag har rätt kläder, men eftersom jag har ganska modesta önskemål så har jag råd att köpa precis de kläder jag vill. Jag har just nu ett välbetalt jobb. Jag har faktiskt väldigt ofta, i medgång och motgång, ändå känt mig ha någon form av makt över mitt eget liv. Det är guld värt för mig, och kanske lite extra eftersom jag så väl vet att det är långt ifrån någon självklarhet. Man talar om klassmarkörer – jag är överviktig, har sneda tänder och en aldrig vikande underdogkänsla. När jag började plugga till läkare var det en frispråkig kursare som sa ”du lurar ju ingen, du är en knegarunge som gör en jävla klassresa”. Hen menade inget illa med det och jag har väl aldrig försökt lura någon heller – snarare tvärtom. Det är som det är. Jag är skitglad att jag har en ännu ganska snabb hjärna som fungerar bra för det jag gör och den där underdogkänslan har mer än en gång fungerat till min fördel också. Revanschlustan, ni vet. Man kan trotsa det sociala arvet, men aldrig – tror jag – glömma det.
Så var det nämligen inte för min halvbror. Han pekade alltid på pappa, på pappas dåliga inverkan. Min halvbror Leif blev inte ens så gammal som jag är nu. Han dog på toaletten (sin egen åtminstone, för detta var i en [vad vi trodde] bra period, när han faktiskt INTE var hemlös) efter en överdos för snart femton år sedan. Det tänker jag på ofta. Vi växte inte upp tillsammans, men vi delade mycket. Jag vet inte hur det hade kunnat bli annorlunda för Leif. När jag var tre och han var fjorton hade vi inte mycket gemensamt, men som medelålders slätas ~10 års åldersskillnad ut. Gudarna ska veta att jag mycket mycket gärna hade haft en storebror nu.
(inte så) Anonyma Biblioholister 