Underground a la Long & Magarigal

London Underground fyller 150 år i år så det formligen SPRUTAR ut ljuvliga publikationer, men fördelen för alla oss som älskar tuben är att det alltid är ganska lätt att hitta bra böcker, man kan alltid få sig en fix. David Longs Underground: Architecture, Design & History kom 2011, men blev en av mina julklappar till mig själv i julas. £12 för den här boken var ett pris snudd på omöjligt att motstå. Och varför skulle jag?

Det vi känner som enhetliga London Underground idag var inte helt trivialt att få till. Det startade med många operatörer. Knyta ihop infrastruktur. Biljettsystem. Rutter. Som tur var fanns det visionärer som såg vikten av samarbete, av att knyta ihop allt till den fantastiska logistik-organism som London Underground utgör. Så många år, så många entreprenörer. Så många idéer. Moden. Stilar. Oväntat mycket håller än idag, och Organismen med stort O är en omistlig del av varje Londonresa för mig. Vi kliver på Piccadilly Line på Heathrow, efter det har vi aldrig någonsin behövt gå mer än tio minuter ovan jord oavsett var vi har bott i stan. Trixigt ibland? Ja, visst, det kan bli några byten på vägen, men tack vare tunnelbanan har vi snabbt och billigt tagit oss till hotellet hur igensmetad trafiken än har varit uppe på ytan.

Jag läser om och fascineras av Leslie Green, arkitekten som satte spår som vi fortfarande starkt förknippar med LU. Du vet den där typiska oxblodsfärgade fajansen? Fönsterbågarna?  – tacka Leslie. Tråkigt nog så dog han ung, han blev bara 33 år. Ett tragiskt människoöde, och egoistiskt sett tragiskt för alla oss med lätt tunnelbane-fetisch – tänk vad han hade hunnit med om han hade fått leva ett normallångt liv? Nu hann han en hiskelig massa sina ynka fem år i tunnelbanan till trots, och det sägs att han enorma arbetsbörda var en av de saker som knäckte hans hälsa. Han dog av TBC.

bilden tog jag i april 2012

Boken är ny, men de stämningsfulla bilderna i den är gamla. Gamla och gamla, men de togs 1976-1977. Många av dem är folktomma, på många vis tidlösa. Fotografen leker med linjer och perspektiv och gör det mesta och det bästa av den (i mitt tycke) sköna miljön. Det var en slump att hon började plåta nere i tunnelbanan. En lycklig slump:

I lived in Putney, southwest London, for about a year and a half between 1976 and 78. I shot the street life, some doors and windows at night, people on the street and so on. It wasn’t until I took a couple of shots of the London Underground, known as ‘The Tube’, that I found my subject.

The first time I saw the photos of the London Underground come up in the developer, I was captivated by its architectural beauty. The variety architectural detail, the class structure evident in some stations, and historical value of this beautiful space became fascinating to me. Now I know that most people don’t realize how beautiful this space is, but to a photographer it is very special, especially for someone from Los Angeles, which at the time did have this kind of mass transportation system.

As it doesn’t rain underground, there was also a great advantage to shooting there. Had I not been called home due to a family emergency, I would have shot every station in the London area at the time.
läs vidare

Det tog mer än trettio år innan bilderna blev publicerade, just i den här boken.

Här kan du se Jane Magarigals foton – detta är ljuvligt. Jag skulle kunna tänka mig att ha de flesta av de här inramade på väggen (harkel, tja, vi har lite tunnelbanetema i ena hallen). Nu har jag dem i boken, jag kanske får göra en tjusig installation med den istället, ett nytt uppslag varje dag?

_______________________________

Detta är alldeles fantastiskt! En snubbe bygger Lego-stationer inspirerade av Leslie Greens design! Bästa sortens underbara nördighet.

Och ja. Jag var svag för LU redan innan jag började jobba där jag jobbar nu. Jag har bara råkat hamna preciiiiis på rätt plats.

#Blogg100 – 36