min första Castillon, men långt från den sista

Jag har sneglat på hennes böcker. Länge. Plötsligt dök Insekt upp i byteshyllan på jobbet och jag högg som en kobra.

Man SER den här boken, vare sig man tycker om insekter eller ej. Frågar du mig så är det en utomordentligt snygg bok. En snygg bok som döljer nitton absurda noveller skrivna med ett likaledes utomordentligt snyggt språk.

Samtliga noveller behandlar mor-dotter-förhållanden. ”En del noveller bär även spår av kärlek” står det på omslaget (*. Make no mistake. Detta är en bok om GALNA mor-dotter-förhållanden. Osunda. Våldsamma. Sorgliga. Castillon tar till storsläggan, jag har läst kritik mot henne där man menar att det tar udden av det hela, att man blir avtrubbad, att hon borde ha slutat i tid, det är inte snyggt (go on endlessly) men jag håller absolut inte med. Det är storsläggan som gör det. HUR hon just svingar galet. Bajset skvätter (eller sprutas åtminstone in i en dotters vener).

”Mina böcker berättar om sådant som folk inte har lust att se hemma hos sig.”

Nu ska jag leta upp fler böcker av Claire Castillon att förälska mig i. Jag ska skicka den här boken till en analytisk vän så att vi kan diskutera den (vandringsböcker ftw), sedan behöver jag införskaffa ännu en Castillon. Jag tror minsann att det blir Därunder ett helvete.

Jag tänker mycket på den sura recensionen jag läste. Jag tänker inte länka till den här, den innehåller alldeles för många spoilers, men jag kan inte låta bli att känna ett litet surt ”ja, för kvinnor – speciellt docksöta, som Claire – behöver vara lagom, de ska inte vara galna eller bombastiska, de ska veta att sluta i TID”. Fast jag har väl genusglasögonen på mig igen, de där som alltid förgiftar oss feminister. Tänker lite tankar om att någon hade bett t ex Charles Bukowski att tona ner och vara lite mer lagom, men släpper genast den förfärliga tanken igen.

*) jaa, precis lite som varningen ”kan innehålla spår av nötter” på chokladkakor

#Blogg100 – 35