ormar och piercing
Jag skrev om min bokrika torsdag i förrgår. Ett av bokpaketen kom från Suzann. Det är sällan den kvinnan skickar något slätstruket, så icke heller denna gång. Suz lägger dessutom ofta vikt vid att hitta Det Perfekta Kortet (om så för att det är sällsynt förfärligt ibland) och den här gången var kombon extra intressant. Kina möter Japan. Chi Peng och Hitomi Kanehara.
Denna fascinerande bok måste du bara läsa, skrev hon. Jag är en lydig boktok (öh… ah… nä, men när det gäller fascinerande absurda böcker är jag stundtals lätt att övertala), så det gjorde jag. Försökte sortera mina tankar. Ta in. Svårt.
I Ormar och piercing möter vi en nihilistisk ungdomskultur i konflikt med det traditionella. Lui är nitton år och öppen för allt, en tjej på drift i en fascinerande värld där en avtrubbad generation måste klyva tungor, pierca eller tatuera sig för att över huvud taget känna någonting. I saklig ton beskriver hon möten med män och kvinnor i ett Tokyo där krocken mellan lustdrift och dödsdrift ofta blir smärtsam. Ormar och piercing är samtidigt ett triangeldrama som får hisnande konsekvenser.
Jag läste vad Tim Andersson skrev om boken på dagensbok.com och insåg att där står det, allting, vad kan jag tillägga?
Inte mycket, mer än att du absolut inte ska hoppa över Ryū Murakamis efterord. Jag brukade inte alltid läsa förord eller efterord förr, men nu gör jag det alltid, och finner (heureka) att det nästan alltid är värt det. (duh. ja. jag vet.) Hitomi Kaneharas Ormar och piercing, alltså. Boken finns med i årets bokreautbud. Vågar du? Vill du? Jag kunde inte läsa utan att rysa. Boken gör fysiskt ont att läsa, och det är ingen bok för dig som vill ha svar på dina frågor. Det är bara att åka med och förbli undrande men aldrig uttråkad.
”Jag förstår verkligen inte Japan” tänkte jag när jag läste, men insåg i samma stund hur otroligt dumt jag tänkte. Det är nog en hel massa japaner som skulle vara minst lika undrande om de läste den här boken. Jag förstår ÄNDÅ inte Japan, men det vete tusan vilken icke-japan som gör det. Jag har jobbat mycket i Asien, men aldrig i Japan, bara med japaner. Jag gjorde några månader vardera i Kina och Sydkorea 1998 och 1999. Kina var på ytan så främmande i den fattiga provins där jag var. Sydkorea var så mycket mer som hemma på YTAN, men när jag talade med mina lokala kollegor där jag arbetade kände jag mer igen mig i Kina än i Sydkorea. DÅ. På Sri Lanka delade jag några år senare kontor med en japansk transformatorexpert från Mitsubishi. Han var 55 år och färgade håret knallrött och berättade att alla hans jämnåriga manliga vänner gjorde detsamma. ”Vi är mycket fåfänga!” log han. Jag var 32 och färgade också håret knallrött, men hade aldrig tidigare lärt känna en 55-årig man som gjorde det. Allra helst inte en transformatorexpert 😉
Tio år senare återvände jag till Kina igen, det blev fyra resor på drygt ett halvår till en rik stad i en rik provins. Det går inte att generalisera detta gigantiska land, än mindre klumpa ihop och tala om ett ”Asien”. Att semesterresa är dessutom en sak, att arbeta där är en annan. Jag älskar hur man kan tala med sina kolleger. Man lär känna varandra och förtroendet gör att samtalen efter ett tag blir annorlunda än de blir när man turistar.
Ytan i Qingdao 2009 var mer lik vår (storstadsyta, för man kan ju inte generalisera lilla Sverige heller), men jag insåg att jag aldrig kommer att förstå. Men vem säger att jag måste?
Min sambo har ofta varit sugen på Tokyo. Många är det. Jag vet inte riktigt varför jag sällan har varit det, men suget ökar. Nu gjorde jag en bokresa. Bokresor kontra fysiska resor – ja, de går inte att jämföra men jag älskar båda sorterna. Speciellt som bokresorna stundtals tar mig till platser som jag aldrig skulle våga besöka på en fysisk resa. Ormar och piercings är en sån resa. Jag skulle aldrig våga göra den utan att den filtreras genom tryckta ord i en bok.
(nej, det är inte TOKYO jag är rädd för, men det förstod du förhoppningsvis ändå)
Att behöva känna smärta för att känna något alls är långt från något unikt för den här boken, det behöver man inte besöka nihilistiska japanska ungdomar för att förstå. Jag hade en vän som skar sig. Äsch. Formulera om: jag har många vänner som har skurit sig i perioder, men just den här vännen – om hon hade levt idag så hade jag velat ge henne den här boken.
Det fantastiska vykortet av Chi Peng som gjorde boken sällskap i kuvertet från Suzann kommer från Secret Love-utställningen på Östasiatiska. Vi borde verkligen gå och se den före 31/3 då den stänger, dags att inleda förhandlingar med den bättre hälften (som förvisso sällan är svårövertalad när det gäller spännande utställningar).
#Blogg100 – 32
(inte så) Anonyma Biblioholister 